Kategori: Blogginlägg

Det är lätt att få jobb – om du har rätt kompetens.

Du efterfrågas i kommunerna om du är sjuksköterska, undersköterska, socialsekreterare, fritidspedagog eller lärare. Hotell och restauranger frågar efter kockar och servitörer. Hantverksföretagen behöver elektriker, snickare och fordonsreparatörer. Det är också lätt att få jobb för poliser, ingenjörer, busschaufförer eller lastbilschaufförer.

Den stora utmaningen för många arbetsgivare är just att hitta kompetent personal under de närmaste åren. Därför behöver vi förbättra möjligheterna att utbilda sig i Arjeplog – trots att vi ibland har svårt att fylla hela klasser eller ligger långt från universitet och högskola. Det gör vi genom att gymnasiet får starta flera linjer och genom att förbättra möjligheterna att läsa på distans.

Ska vi klara kompetensförsörjningen behöver vi också mera bostäder. Vi tror att rätt väg är att börja bygga inom åldringsvården, gå vidare till ett bra seniorboende för att på så vis börja skapa en rörelse på boendemarknaden.

Den 28 oktober mellan 13 00-14 00 fikar några av oss på Viltcaféet. Välkommen dit om du också vill prata politik!

Jag är lite långsam i tanken ibland. När jag möter någon som är antingen väldigt arrogant eller väldigt arg och som översköljer mig med massor med ord och påståenden och egna slutsatser. Då kan jag bli svarslös. Behöva gå hem och fundera. ”Vad SA hen EGENTLIGEN?”
Och då är ju ögonblicket förbi. Svårt att ta upp tråden igen och svara på alla påståenden. ”Du, det där du sa igår…jag har kollat det nu och det var ju inte sant!” Jag gör det ibland, men ofta tar det tid innan jag möter människan igen. Och jag låter det vara.
Det är svårt att skilja ut meningen med det som sägs om det döljs i en massa (för stunden) okontrollerbara fakta. Det kan handla om åsikter om invandring ”vi har ju en massinvandring i det här landet och det är ju därför våldtäkterna har ökat!” Då vill jag VETA. Vad ÄR massinvandring? Hur ser invandringen ut? Jaha, är det för det mesta ”gamla” svenskar och folk från de nordiska länderna som återvänder eller flyttar in? Om hen som pratade om ”massinvandring” hade vetat det, om jag hade kunnat berätta det – hade samtalet sett annorlunda ut då? Har våldtäkterna ökat, eller är det sättet att räkna och antalet ANMÄLNINGAR som har ökat?
Eller, i sociala media, om vems fel det var att två bråkar. ”Hon tog sin fakta från en rasistsajt” ”NÄHÄ, inte ens Expo har kunnat hitta sakfel i vad den sajten skriver om”. När det egentligen, när man funderar lite, kanske finns en annan agenda bakom inläggen. En som inte gillar den politik som förs och som hittar och lyfter fram bara de groteska exemplen på när det blivit fel, den personen HAR JU RÄTT. Det HAR blivit fel. Och när den andre då påpekar att världen också består av andra exempel – och blir påhoppad som lögnare – för allt är ju sant!
Då är det inte lätt att hålla rak kurs. Själv. 
Men kanske, om vi blir duktigare på att se de bakomliggande krafterna. Egenintresset. Det som aldrig förnekar sig. Då kanske vi lättare kan sortera bort de där tusentals orden. Slirande fakta. Och fråga: hur vill du då att det ska vara? Och är du säker på att det inte egentligen ÄR ungefär så redan? Fast media och arga skribenter visar en annan bild.

Jag läser om NMR och demonstrationerna i Göteborg idag. Jag läser om hakkors-flaggor på partimöten i ett riksdagsparti. Och jag läser kommentarer från människor som klyver hår och diskuterar detaljfel i föregående inlägg. Och kommentarer som säger ”inte alla minsann”.
Och jag tänker att vi kan naturligtvis hålla på så. Diskutera detaljer. Klyva hår. Skylla på någon annan. Straffa de andra partierna för att JAG inte får som jag VILL. Döma och fördöma. Peka på oss själva och tala om hur förträfflig min egen ras är. Ge blanka 17 i den som inte fick en ärlig chans hemifrån. ”Inte mitt bekymmer! Jag har minsann alltid fått klara mig själv…”
Allvarligt?
Eller så kan vi fråga oss vad det är för ett land vi vill ha? Det som skiljer människor från djur är bl a vår förmåga att ta hand om den svagaste. Låta den som vuxit upp under knepiga förhållanden få en chans till. Hjälpa den som inte klarade skolan så bra. Ge den som flytt från krig nya möjligheter.  
Det kommer alltid att finnas saker att klaga på i den politik som de etablerade partierna för. Det är nämligen inte ett 3-årings-pussel som man lägger. Med 10 bitar. Ibland får man välja det mindre dåliga. Och om detta skulle vi behöva prata mycket mer. 
Demokrati är nämligen inte samma sak som att du ska få som du vill. Så sluta lipa. Väx upp. Svälj förtreten. Och så tar vi nya tag. Alla är nämligen inte rasister som väljer att sympatisera med rasistiska partier. En del orkar bara inte tänka hela vägen.

 Ibland tycker man att saker är självklara. Som att alla människor har samma värde. Rik eller fattig, man eller kvinna, svenskfödd eller inte, heterosexuell eller nåt annat. Och så ser man sig omkring och ser att alla inte alls tycker att det är så självklart.

Kanske är det så att vi alla är en produkt av vår uppväxt, de mönster som vi är formade av och vår egen förmåga att reflektera? Och har man då fått lära sig att vissa människors åsikter är mer värda än andras, att det den ena säger ska gälla medan vi inte ska lyssna på den andre – och man inte själv har förmågan att fundera över om det är riktigt – ja, då måste vi hjälpas åt allihop för att vrida saken rätt igen.

Vi sossar står upp för människors lika värde, det är ett av våra mest grundläggande löften! Vi vill att alla människor ska få samma chanser i livet. Utifrån det bygger vi vår politik.

Det känns viktigt och bra med RFSL Pite Älvs Pride-tema på höstmarknaden. För tredje gången. Vi i Socialdemokraterna finns också där och samtalar gärna om de här frågorna.

Hur skriver man en bloggtext om politikerhantverket utan att låta gnällig? Typ ”jamen ni fattar ju inte!”. När det inte, verkligen inte, är så man vill låta. För jag tänker att de är rätt många, de som faktiskt inte vet hur man gör, borde göra, försöker göra, vill göra. 

Det är som med diplomati. Man kan inte stå i ett hörn och ropa elakheter till ”de andra”. Då får man liksom inte så mycket gjort.
Så många överenskommelser blir det inte. När man aldrig ger efter själv.

– Jamen du måste ju strida för det som är rätt! Skit i om du blir omtyckt, omvald, vald, man kan ju inte fundera så mycket på det när man vet vad man måste göra! Säger nån.

Sant. Man kan inte hela tiden fundera på hur populär man är. Eller hur populära de beslut som arbetas fram kommer att vara. Ibland ÄR det så att man har kunskap om fler pusselbitar än allmänheten har – eller vill sätta sig in i. Transparens i all ära, men alla orkar inte läsa alla rapporter, lyssna på alla experter, vända och vrida på alla frågor. En del vill att nån annan ska göra det. Åt dem. 
Och en del vill bara tänka på sitt eget. Inte på helheten.

Men man strider inte för alla frågor ändå. För av 100 beslut så kan jag ärligt säga att 10 inte spelar nån större roll. Och 10 är så viktiga att jag skulle hellre lämna min post om de inte gick vägen. Och resten är viktiga i varierande grad. Ibland får man kompromissa helt enkelt. För vad vore man annars? 
Man måste ta in andra synpunkter. Se att det större beslutet blev bättre.

Och ibland köper man sig arbetsro. Om vi vet att vi är på rätt väg, och ett annat parti kan tänka sig att stödja oss på vägen och det partiet har EN superviktig fråga som vi inte gillar, då måste man helt enkelt ställa sig frågan vad det kostar. Är det en av de där ideologiska frågorna för oss – då får vi tacka nej. Om inte – då kanske det är bättre att suga i sig eländet. För helhetens skull.

Det politiska hantverket är inte svart eller vitt. Det är schackrutigt. Som livet.

(Och varför kan vi i kommunerna samarbeta i de mest oheliga allianser fast det är omöjligt i riksdagen? Ja, svara på det! Jag tänker att om man har att välja på att få igenom NÅNTING av sin politik, eller sitta och titta på, då är ofta valet ganska enkelt. Eller borde vara.
)

Det är erat eget fel att rasisterna går framåt i Sverige! Det är ni, ni, NI som inte velat prata med dem! Och se hur bra det gick! Nu växer de! Och det är ERAT EGET FEL!
Jag är den första att medge att jag inte vet vilken strategi som är den rätta när man har med rasister, troll, rättshaverister osv att göra. Ska man svara på påhoppen och därmed ge mera syre till konstiga påståenden? Ska man tiga och titta åt ett annat håll och inte låta sig själv ätas upp inifrån av energislukande ”debattörer” som aldrig ger sig oavsett vilket genomtänkt svar de får; ”jamen durå – du svarade minsann på ett sätt som man skulle kunna tro var otrevligt om man la huvudet på sned och kisade med ena ögat, du ska inte tro att du är nån särskilt bra representant för ditt parti, fy fan” eller ska man stänga av sina social media, sätta sig på en stol och sitta still och hoppas att det går över?
Men att det blir MITT fel om ett annat parti än mitt ökar..? Att logiken blir att man röstar på de där andra – inte för att de är bättre, utan för att straffa mig? Det låter lika logiskt som att jag skulle önska att mina motståndare misslyckas riktigt ordentligt med skolan om de har makten, så får de minsann se! – men att jag då har glömt att mina barn samtidigt ska gå där, i den misslyckade skolan.
Ansvaret för hur man röstar måste vara väljarens. Eller hur?

Läser man DNs ledare idag är det lätt att gå igång. ”Hela Sverige kan inte leva” heter den.
Och så radar man upp ett antal argument – ett hopplock av vad man kunnat komma på:

– Sveriges yta är för stor för att det ska kunna sprudla av liv överallt.
– …städer, som redan kryllar av folk, har en tendens att locka fler.
– vilken kommunal och statlig service ska alla i framtiden ha rätt att kräva, oavsett var man bor?
– det finns inget egenvärde i att vända urbaniseringstrenden och på politisk väg försöka få fler att bosätta sig på landsbygden.

Osv

Dvs inget nytt under solen. Vi har hört det förut. Bla bla bla. Men så snurrar man in sig i vinkelvolten:
”Starka och levande storstadsregioner är bra för hela landet. Dels för att det ger statliga inkomster som kommer alla till del, genom utökade resurser till exempelvis försvar, järnväg och forskning. Dels för att storstadsföretagen kan vara drag-lok, varpå även boende på landsbygden kan bli vinnare på globaliseringen. Exempelvis genom att starta företag som exporterar till utlandet eller vara underleverantörer till andra inhemska företag.”

Jag känner till rätt mycket statliga inkomster som skapas utanför storstäderna. Ska jag behöva räkna upp dem igen? Hört talas om malm? Vattenkraft? (Bara energiskatt och moms på elström från vattenkraft är en ansenlig summa – häpp!) Men det är ju som att stå på Galtisbouvvda och ropa i luften, det man inte vill höra det hör man inte! 

För det vi behöver prata mer om är ju vad som är en alldeles rimlig gles- och landsbygdspolitik. Och som av en händelse har jag några exempel i bakfickan:
Att Arjeplogs invånare ska kunna utbilda sig på akademisk nivå fast man bor i just Arjeplog är rimligt – utbildningar som bara ges på campus är ju rätt gammaldags. Det är dessutom nödvändigt om de små kommunerna ska kunna rekrytera bland befintliga invånare.

Att invånare som känner sig obekväma med att ha sina myndighetskontakter via en dator ska kunna få träffa en levande människa är rimligt – och det är inte alls omöjligt att myndigheterna ger sån service tillsammans, snarare rimligt.

Att statliga verk och myndigheter finns lokaliserade med större kontor främst utanför storstadsområdena är rimligt – och inte alls omöjligt. Flera exempel visar att när man flyttar en myndighet någonstans i landet så söker sig människor dit – från hela landet. Därför att drömmen om att kunna bo någon annanstans utan att bara vara hänvisad till att jobba i den rationaliseringsdrivna industrin lever, hos många. Den här typen av jobb ersätter inte alla privata arbetstillfällen, men de är en del av pusslet – som gör livet på landsbygden möjligt.

För vi bygger våra nya ”industrier” i bl a besöksnäringen och testnäringsindustrin och bl a baserat på våra unika möjligheter – snö, gleshet, naturupplevelser, god service och värdskap. Men det skulle vara lite enklare om vi var något fler. På plats. Som drog åt samma håll.

Och där tycks vi faktiskt vara överens!

För DN skriver ”Då kan även landsbygden bygga upp en mer dynamisk arbetsmarknad, som inte bara vilar på ett ben, bestående av en dominerande arbetsgivare, som historiskt har varit fallet.”

Så egentligen kanske alltihop löser sig. Om DNs ledarredaktion läser på lite. Och inte jämt söker konflikten för att höras.

Anna KB säger ”polisen måste prioritera vardagsbrotten så människor ser och känner sig trygga”. Ungefär.
Och vi som pratar om saken tittar på varann och säger: ja, det låter ju bra, men:

1) antingen är polisens pengar ett slutet system, vilket innebär att om man prioriterar ”vardagsbrotten” så tar man bort nåt annat. Vadå? Att sätta fast pedofiler? När en sak ska ha mer pengar får en annan sak mindre pengar.
Eller
2) polisen behöver påfyllnad av pengar och eftersom skattesystemet (något förenklat, jag vet) också är ett slutet system så får något annat område mindre pengar. Vilket? Statsbidragen till kommunerna? Som går till äldreomsorgen? När en sak ska ha mer pengar får en annan sak mindre pengar.
Eller
3) hela statsapparaten behöver fyllas på med pengar? Då måste vi få in mera skatter, antingen genom att höja skatten eller genom att få fler att betala skatt eller genom att sluta låta människor komma undan skatt genom att gömma sina pengar i utlandet.
Varför kan inte en enda journalist ställa en följdfråga?
(Och ja, jag vet att jag förenklar – men huvuddragen stämmer med mitt sätt att se på samhällets ekonomi, och poängen kan vi väl diskutera?)

Jean-Claude Juncker har sagt: ”Vi vet alla vad vi måste göra – vi vet bara inte hur vi ska bli omvalda efteråt”.

Meningen hugger tag i mig. Jag funderar länge hur man gör när man resonerar om sånt här. När man säger saker som man tycker att människor behöver höra, och inte det de vill.

För i det jag ser omkring mig, i reaktioner på sociala media, i gammelmedias stora oförmåga att våga (?) skildra frågor med fler bottnar än konflikten, i opinionsinstitutens mätningar tycker jag mig avläsa en rädsla och en skitnödighet som jag inte gillar. Och ibland måste jag få säga även det.

Jag leder en liten kommun. Den har begränsade resurser. Vi har gjort stora förändringar, inte för att vi tycker att det är kul men för att det är nödvändigt. Vi måste hela tiden anpassa munnen efter matsäcken. Och det har – i stort sett – gått vägen. Vår kostnadsnivå är lagom nu.

Och jag har sagt:

”Nej, kommunens uppgift är inte att ha så många anställda som möjligt, tvärtom! Det vi ska göra är att leverera så mycket välfärd som möjligt för så lite pengar som möjligt.” (Kommunen samlar in skattepengar från medborgarna och anställer personal för att ge medborgarna skola, vård och omsorg – främst. Om vår uppgift var att i första hand hålla folk med arbete så skulle arbetslösheten vara noll, vi skulle anställa alla!)

”Ja, ibland är det billigare, på lång sikt, att lägga ner ett antal miljoner på ett bygge även om det i slutänden blir dyrare än vad som var tänkt.” (Ungefär som när du hyr en lägenhet till din familj och hyran är 10.000 kr i månaden – och om du bygger ett hus så blir boendekostnaden per månad lägre – även om huset blev 200.000 kr dyrare än du hade räknat med.)

”Ja, vi vill hitta samarbeten med andra kommuner för att både hålla ner kostnaderna och öka kompetensen – och det kommer att innebära att färre får jobb” (När varje person inte behöver jobba med 10 olika saker utan kanske bara två så blir man duktigare, mer specialiserad på det man gör, men större volymer ger också större möjligheter till rationella lösningar)

Osv.

Och det är inte gnäll. Men det är jäkligt tråkiga förklaringar som inte river ner några applåder. För det folket tycks vilja ha är snabba leveranser av nya arbetstillfällen och att staten ska betala!

Man vill inte lyssna när någon förklarar att arbetstillfällen kommer från företag som drivs av människor som måste trivas i Arjeplog om företagen ska finnas här. Att det är kultur, fritidsaktiviteter och tillgång till kompetensutveckling som är det viktigaste för en attraktiv kommun. Och att staten visserligen har börjat lyssna även på glesbygdens röster men att det vore dumt att inbilla sig att det bara är att åka ner till Stockholm och dänga portföljen i bordet hos närmaste statsråd.

Vi kommer att ha mer och mer tur ju mer vi tränar (för att travestera Ingemar Stenmark). Men är det vad folk vill höra?

Eller vill de bara höra att ”allt kommer att ordna sig”? Och inte bry sig om ifall vägen dit består av att vi kastar ut alla invandrare, slutar ge ”bidrag” till alla ”låtsas-sjuka”, låtsas att det då blir pengar över till mat åt de gamla (är det någon som frågar om de gamla i Arjeplog får mat?) istället för att vi både letar reda på undangömda skattepengar och till och med hjälps åt att betala några kronor till?

Varför skyller människor på att de är så trötta på politiker samtidigt som man sväljer vilka lögner och halvsanningar som helst? Varför är det bara såna som jag som måste vara korrekta och pålästa innan vi svarar på frågor?

Ansvaret är delat. Vill du ha ett annat system än det demokratiska så får du komma med bättre argument än att det tar tid och att det finns människor som kan sko sig på systemet. Den andra varianten har vi provat förr – den funkade inte särskilt bra då heller.

Och jag tänker fortsätta att säga vad jag tycker att du behöver höra. Inte det du vill.

Hur kan finansministern säga att det går bra för Sverige när allt vi hör är att kommunen måste spara?
– Sverige är ett land där människor arbetar i privata företag. Mest. Vi har en STOR offentlig sektor – driven av skattepengar – men ALLA jobbar inte där. 
– Företagandet går bra = Sverige går bra.
– Offentlig sektor betalar för vård, skola och omsorg. Mest. Och kraven på vad vi ska leverera ÖKAR hela tiden. Du får banne mig inte samma sjukvård idag som på 50-talet. Inte samma äldreomsorg heller. Och det är klart att det kostar. Och SKA få kosta.
– Vi har en åldrande befolkning. Andelen som är mellan 20-64 minskar om man jämför med de som är äldre än så. Och det är på 20-64-åringarnas skatteinbetalningar som vi driver landet. Samtidigt som vi lägger pengarna på de som är yngre och de som är äldre. 
– Samtidigt är fler i jobb och färre är sjuka = mer skatteintäkter och mindre (försäkrings-)kostnader för att de arbetslösa och de sjuka också ska ha ”mat på bordet” = Sverige går bra
Det är ett pussel med många bitar. Och jag hör att folk har svårt att få bitarna att passa. Det är allvarligt, eftersom jag tror att man tror att ”om det bara var som förr så blev allt bra”. Precis i samma anda som att sommarloven alltid var soliga och varma när vi var små.
– Arjeplogs Kommun kommer alltid att vara tvungna att ”spara” för att behoven förändras. Grundskolan har gått från 400 elever till 240 på en 10-årsperiod. Då ska inte skolan ha lika stor budget. Det är inte att spara. Det är att ge pengar efter behov.
#brittaförsökersägasakerkort