Kategori: Blogginlägg

Det här kanske inte håller ihop, hela vägen. Jag vet det. Men när jag – i mitt eget huvud – ska försöka beskriva vad det betyder att rasister och fascister ökar, och när jag hör förklaringarna att ”det beror på att människor inte har förtroende för de etablerade partierna och därför väljer de rasister och fascister”, så blir jag så trött. Mitt i eländet.
Jo, jag hör att bl a på landsbygden i Sverige så känner man sig marginaliserade. Jag är ju en av dem som påtalar bekymren med att främst koncentrera sig på storstadsväljarna (efter att valstrategerna förklarat att det är där som valet avgörs och makten fördelas gubevars).
Jo, jag hör att människor gör kopplingar mellan besparingar i offentlig sektor och invandring (istället för att göra kopplingarna till t ex ökad vårdkonsumtion och relativt färre i arbetsför ålder som ska försörja allt fler).
Jo, jag ser att ”de enkla förklaringarnas tid” är här. Och nu. Och jag ser att de etablerade medierna – i kampen om abbonemang, klick och reklampengar – jagar på så att det vi har framför ögonen bara handlar om vem som har de mest braskande rubrikerna. Och att det alltid är ”den lilla människans” kamp mot etablissemanget som belyses alldeles oavsett om den lilla människan ibland har tvärfel.
Och så förklarar människor omkring mig att vi som är politiker måste:

1) ta debatten – alldeles oavsett om den vi ska ta debatten inte alls har lust alls att själv ta debatten och förklara hur de menar att samhället ska bli bättre genom att vi delar upp människor i olika grupper efter sexuell läggning, religion eller hudfärg.

2) börja satsa på landsbygden, de äldre, skolan, de som är sjuka, osv osv – alldeles oavsett om vi faktiskt redan försöker göra det. Vilket media sällan rapporterar så ingående om.

3) kliva ner från våra höga hästar – vilket jag så gärna gör. Jag visste inte ens att jag hade klivit upp.

4) skaffa oss kunskap om ”vanligt folk” – som om alla jag umgås med är finansdirektörer, kungar och ämbetsmän – och aldrig sjukskrivna, lågavlönade, någon som har lägre formell utbildning eller är gammal. 
Under vilken sten anses jag ha legat och tryckt?
OCH EFTERSOM NI INTE LYSSNAR SÅ RÖSTAR VI MOT ETABLISSEMANGET. HA! SKYLL ER SJÄLVA!
Mhmm. Ungefär lika stringent som: eftersom du är så dum och ful så får du skylla dig själv att du blir misshandlad av mig.
Förlåt. Men så känns det ibland.

Kan inte ni politiker se till att det blir fler jobb här?
…frågar alla reportrar vid valen. Och köksbordspåverkarna, de som sitter hemma och VET. 
Gör inte regeringen nånting åt situationen??
…frågar samma reportar. Och samma köksbordspåverkare.
Och ibland har jag sån lust att säga ”jamen vad tror du själv? Startar vi många privata företag i kommunen tror du? Anlägga lite isbanor kanske? Bygga ett hotell? Starta tillverkning av produkten xx?
För det är ju så att det gör vi inte. Vi bara jobbar förutsättningsskapande. Om du vill starta ett företag eller flytta ett företag hit så ska vi se till att det finns mark, lokaler, helst personal och bygglov. En del kommuner är duktigare och har mer resurser. Jobbar mer stringent. Kan möjligen skriva av lite tillgångar till förmån för någon som behöver övertygas. Andra kommuner har inte den möjligheten. Men vi kan jobba med att samhället är trevligt, känns välkomnande, att ungarna får en bred och bra utbildning så att de är redo att ta de där jobben.
Hur skulle egentligen alternativet se ut? Fundera en stund och inkom gärna med svar i punktform.
Regeringen kan peka mot sina bolag och myndigheter. Skaffa sig ett bättre ägarstyrningsgrepp och se till att myndigheterna etablerar sig på fler platser. Så att gracerna sprids. 
Fast nog är det många ministrar som gärna vill visa att de GÖR nånting. Och så inrättas ett litet specialdestinerat statsbidrag. Och läggs till högen som tillslut är så stor att det finns kommuner som slutat söka. För ska man klara att söka alla statsbidrag måste man till slut ha personal anställd bara för det. Och en del hävdar att det då kostar mer än det smakar.
Men när vi kommer till val. Då vill vi gärna säga att vi ”ska se till att det ändå händer nånting”.
Syna det svaret!

Jag är född och uppvuxen i Arjeplog. Att säga att det inte har präglat mig skulle vara en lögn. Jag tror och minns att vi litade ganska mycket på staten och samhället. Vi levde våra liv inom våra ramar. Skogsarbetarna slogs mot ackordet. Gruvarbetarnas samhälle var både lite skrämmande och lite spännande – man ville gärna åka dit när det var dans och vi imponerades av att det fanns en fin biograf och läste rätt storögt affischerna på vilka filmer som gått där. Min pappa var åkare och mitt minne av somrarna – då vi bodde med mamma i sommarstugan – var hur grusbilarna alltid hade arbete och pappa och stuggrannarna kom hem och åt mitt på dagen om de var i närheten.

Lärarna var statligt anställda och de styrdes över landet genom extra tillägg på lönen i de områden som behövde lärare och kallortstillägget (som alla statligt anställda fick) för att det kostade lite mer att bo här och värma upp sin bostad.

Telia hette Televerket och Gud Nåde den som gjorde nån åverkan på sin telefon. Det fanns ett telefonuttag och där skulle den sitta. När skarvsladden kom – som man rullade upp inuti en dosa – så var det en mindre revolution. Nu kunde man helt plötsligt prata i telefon i ett annat rum! Vattenfall levererade ström och där ledningsgatorna drog fram var folk tacksamma med leenden från öra till öra – äntligen!

Kvinnorna var hemmafruar. Det fanns inte så många bilar på gatorna. Men samhället började sakta visa upp sina sprickor. Ungdomarna flyttade. Först till Piteå för att gå gymnasiet. Sen till utbildningarna och jobben i de större städerna.

Är det den här tryggheten vi vårdar minnet av? Fastän att det var det vi lärde oss att prata lite illa om. ”Socialismen”, ”kollektiviseringen”. Nä!

För sen kom avregleringarna. Televerkets monopol försvann. Vattenfall fick konkurrens. Konsum började ha öppet på söndagarna. Apoteken slutade vara statliga.

Och vi kanske inte fick det ett dugg bättre?

För när den rike i den stora staden fick välja telefon- och apoteksbolag så kunde man ändå nästan bara ringa med Telia i glesbygden och bara välja på att gå till det enda apoteket eller låta bli. Och det som vi hade var hotat. Olönsamt. För få kunder.

Kvinnorna fick det bättre. Det hävdar jag i sten. Egen inkomst och eget arbete och egna möjligheter. Inte leva som ”Fru Lennart Andersson”.

Men när vi gick från det ena till det andra så skulle även såna små orter som Arjeplog klara sig på egna meriter. Och vi skulle göra det utan att vara bestyckade på det sätt som vi skulle behövt vara. Att studera vidare i Arjeplog är svårt. Fortfarande. Vissa bitar av arbetsmarknaden saknas. Vi är så få att hjulen snurrar lite knaggligt. Företagen är grunden för alla skatteintäkter. Och det finns säkert en formel som visar hur många entreprenörer som går på 100 invånare. Liten befolkning = få entreprenörer.

Är det bara att lägga sig ner och dö?

Nej. Jag tror på oss. Glesbygd är en möjlighet och inte en återvändsgränd. Fler vill bo där det är enkelt att leva, där människor är rejäla och hjälpsamma, där varje människa betyder något och där vardagliga resor inte tar ifrån oss en stor del av livet.

Det måste bli lättare att utbilda sig där vi bor. Bara inom kommunen finns det ett antal jobb som kommer att komma ut på arbetsmarknaden och utbildning både till dessa jobb och utbildning i sig är viktigt. Vissa typer av arbetsplatser måste staten flytta åter till lands- och glesbygd.

Men våra naturliga förutsättningar, vårt klimat och vårt rena vatten kommer att vara något unikt i världen. Fler vill veta att maten vi äter är naturlig och har hög kvalitet och det gynnar oss. Vi kommer i högre utsträckning att leva på att visa andra människor från hela världen hur vi lever och vi kommer att göra det med kunskap och med klass och ta bra betalt för det.

Och då duger det inte att gräla om hur det kunde ha varit och hur det var en gång – då industrijobben var många. Det duger inte att ägna dagarna på sociala media åt att hata och förakta alla de som man inte förstår. Att fastna i sina förklaringar av hur bra det skulle ha varit ”om bara…”. Man kan sörja det som var men sen måste man stänga dörren och gå vidare. 
Framåt.

Jag spelar jag en låt av Euskefeurat om en kille som just blivit pappa. Till en fyrakilos dotter. Och hur han tänker att han ska nynna Internationalen för henne när han ska bära omkring på henne. Och jag tänker: ”jo, tjena – det är inte många unga killar jag känner som skulle välja den och stå för det”. Och tankarna vandrar till Kramfors där äldste sonen bor. Han har sitt arbete i Frånö – därifrån som tåget gick 1931 till Lunde. Vi har varit där och tittat och han kan redogöra för vad som hände. Vilket jag nog aldrig hade förväntat mig att han skulle kunna. Jag trodde inte att unga människor höll reda på sånt. Längre.

Och så kliar det. Rör sig i magtrakten. Och det är svårt att få ihop tankar och reflektioner utan att det blir fel. Utan att delar av det jag skriver kan lyftas loss från sammanhanget och användas mot mig.
Men vad är det som går sönder? Är det så enkelt som att de hade mycket mer att kämpa för, de som föddes före oss. När klasskillnaderna var större. När föräldrarnas ekonomi bestämde om du kunde studera. När företagen kunde bete sig illa och om du protesterade eller gick med i facket så åkte du ut. När vård gavs efter förmåga och det innebar att dödligheten var större och att akuta skador inte klarades alls. Min pappa gick 6 år i skola. Han hade läshuvud och studerade på sitt eget sätt hela livet. Min morfar blev kronojägare mot alla odds. Till skolan hade han med sig lakan ”sömmade av tunnsäckar” som hans syster hade gjort och skickat med honom. Och det var i stort sett allt.
Och nu har de flesta det bra. Mycket bra. Så bra så att det nästan räknas som misär om barnen måste bo i samma rum. Så bra så att skolmaten ratas och slängs och byts ut mot godis. Så bra så att jag kan åka till Stockholm på morgonen och vara hemma på kvällen även fast jag bor i Arjeplog. Så bra så att min pojkvän har levt och överlevt två njurtransplantationer.
Och nu frodas talet om orättvisor. Stad mot land. Vi mot dom. Rop om orättvisa skatter och för låga pensioner. Krav på att skolor och BB ska finnas där de alltid har funnits. Annars…!
I varenda rop finns en historia som är sann. Om en tant som har svårt att få ekonomin att gå ihop. En familj vars barn får långt till skolan. En blivande mamma som är rädd och inte vill behöva åka så långt. Nån som utnyttjade sjukförsäkringssystemet medan en annan jobbade trots värk i kroppen.
Men sett över det stora hela så har vi det så bra att det saknar motstycke. Och nu frodas rasism och fascism.
Jag kan inte förklara det. Jag får inte ihop det.

Jag tänker så här: 
Jag sitter här i min stuga i den lilla skogen. En brasa brinner i öppna spisen. Stugan är liten och mysig och innehåller de flesta bekvämligheterna. Sjön ligger strax nedanför och här badar vi på sommaren, hela den utvidgade familjen med barn och andras barn och deras barn och f d partners och deras nya och de barn som hör till dem. Vi är hyggliga mot varann och om jag har mat och kaffe och du är hungrig och kaffesugen så får du ta för dig.
Det är klart att det är ett privilegium. Alla har inte en sån stuga. Alla har inte ekonomi så att de kan inreda med den soffa de vill ha. Alla har inte relationer med sina närmaste som gör att man både gillar och står ut med varann.
Vad har jag fått och vad har jag skapat själv? Har jag anledning att känna mig sviken av samhället? Hur har det med varandra att göra?
Och så läser jag en krönika (som för mig handlar mest om tillit):

http://www.dt.se/opinion/ledare/lisa-magnusson-sd-s-valjare-ar-inga-missanpassade-stackare-som-inte-vet-battre

”— Mätningar har gjort tydligt att det som verkligen skiljer exempelvis Sverigedemokraternas väljare från andra är deras brist på tillit.

Låter det som att jag ömkar dem, och säger att de är missanpassade stackare som inte vet bättre? Det är inte så jag menar. Jag menar bara att skälet till att Donald Trump vann presidentvalet knappast var att han framstod som statsmannamässig och att hans politiska program var det som gynnade flest människor. De flesta som röstade på honom var folk som känner att det inte spelar någon roll. Sådana som vill jävlas med det etablissemang som de tänker sig stått i vägen för dem under hela deras liv. Och de talar besatt om det systemet, om eliten.—”
Och jag ser att jag utifrån det resonemanget, som låter klokt, nog uppfattas som en del av ”eliten”. Och hur mycket jag än pratar om Fakta, om vad som är Sant, om vad jag tycker är Rimliga slutsatser och ställningstaganden så kommer en stor hög människor aldrig att lyssna.
Så vad blir nästa steg?
För det jag också funderar på är att samhället naturligtvis förändrats. Jag tycker ju inte att det blev bättre av att jag fick välja elbolag och vilket telefonbolag jag vill ringa med. Och här hos oss finns bara ett sorts apotek så vad blev så bra av det? Andra tycker annorlunda och så diskuterar vi det. Många varv.
Men det ändrar ingenting för de människor som vill jävlas.
Och jag behöver förstå vad de vill ha. Egentligen. Men jag vet inte hur jag ska göra för att detta inte sedan ska krocka med min världsbild. För i mitt huvud är samhället just nu vad det är. Och jag gör det jag kan för att förändra det jag ser är fel. Och det är en helt annan sak än att skrika och bråka och vara arg och vilja jävlas för att saker inte är som jag drömmer om. 
Och då blir min fråga: Om den där Drömmen inte är riktigt klok, eller inte går att förverkliga utan att massor med Andra Människor far illa – är lösningen då ändå att De Svikna Människorna ska ha det som de vill? Eller vad är det de vill?

Sedan jag började som kommunalråd, för snart 8 år sedan, har jag jobbat efter några olika ledstjärnor: 

Göra det bästa av kommunens situation (dvs skärpa till budgetarbetet, finna bättre jämförelsenycklar… helt enkelt – vi ska klara oss på de pengar vi har, tamejfan), 

Stå upp för det som behöver göras (inte fega ur när de tråkiga besluten ska fattas så länge som argumenten ändå håller) och 

Arbeta för en förändring av de stora villkoren.
Och det är klart att det har kostat.
Idag lämnar kommunen ett överskott (även om det inte är säkert att nästa år blir så lätt att få ihop), vilket är nödvändigt för att överhuvudtaget kunna hålla igång vård, skola och omsorg – det får inte vara så att man från gång till annan måste ta till panikåtgärder för att pengarna helt plötsligt tar slut.
Stödet för mig och mitt parti sjönk ganska kraftigt i förra valet. ”Inte så konstigt” sa jag, ”så är det om man vägrar lova guld och gröna skogar”. Men rent praktiskt så innebar det att partierna måste närma sig varandra, ingen kunde längre (som de faktiskt gjorde tidigare) viska att de höll med i sak men skulle rösta emot ”eftersom ni ju ändå kommer att få igenom förslagen med egen majoritet”. Det var bra. Mitt eget parti fick backa på kraven att ”vi skulle ha alla poster och inte dela med oss till de andra”. Det var också bra. Även om det sved att vi hade backat.
Men viktigast av allt: De saker som jag, och flera av mina kollegor, åkt land och rike kring (nåja, mest till Stockholm) och pratat om – de återfinns i ett dokument som alla riksdagens partier varit med och jobbat fram. 75 förslag för att skapa en ”sammanhållen politik för de svenska landsbygderna”. 

Under den förra regeringen pratade jag flera gånger för den s k Framtidskommissionen. Jag har en bok liggande i min hylla med något av mina citat i. Detta ledde inte till nånting.

Nu är Arjeplog utpekat, som en av 23 kommuner i landet, som ett område där man föreslår nedsättning av arbetsgivaravgifter, nedskrivning av studieskulder (enligt norsk modell), att bredbandsutbyggnaden måste säkras och nå 100% av befolkningen – inte 90%, att tillgång till utbildning måste flyttas till våra lärcentra och till vilka omlokaliseringen av 10000 statliga jobb ska ske.

Paketet innehåller mycket annat. Jag läser och lyssnar och funderar. Säkert kommer jag att komma på något som skulle kunna ha sett ut på något annat sätt, men jag inser också att det är en väldig styrka att alla partier var överens om 74 och ett halvt av de 75 förslagen.

Jag ser att regeringen redan börjat jobba för att förverkliga en del. Och jag ser att storstadsområdena är på krigsstigen. Man vill t ex ha kvar sina reseavdrag – som till 70% idag utnyttjas just där (och främst av medelålders män med höga inkomster). Där det finns kollektivtrafik.

Om dessa 75 förslag tar sig igenom riksdagen så är mitt uppdrag slutfört. Amen. Vågar ni lita på att jag vet vad jag pratar om?

Känner att jag nog måste passa mig så inte #argabritta tar över från #brittasägervadhontycker. Jag vet att jag är en person som är extremt beroende av strukturer och av att se hur det jag gör idag påverkar hur jag och de mina har det imorgon. Men nog är det väl själva fan att det finns så många som antingen skiter i orsak och verkan eller tycker att alla små händelser helt enkelt är okej eller rätt åt någon?
Hur många gånger per dag läser jag ironiska inlägg om vad feminister gör, vad de borde göra istället och att feminism förmodligen leder till att kvinnorna kommer att göra männens jobb och männen då måste amma barnen och diska för att alla ska göra samma?
Vet ni vad? Nä! Det handlar överhuvudtaget inte om det. Det handlar om att min dotter ska få göra precis vad hon vill med sitt liv. Och att hon idag hindras av inbyggda, förutfattade meningar hos mänskligheten i allmänhet. Jag tycker om att laga mat. Jag kan byta däck på min bil om jag vill. Jag kan fickparkera en långtradare och jag kan virka. Och jag får ändå slåss varenda dag med mina egna förutfattade meningar om människor – vad de är och vad de borde göra. Och om jag kan se att jag styrs av förutfattade meningar då kan du också titta på dig själv, sluta tramsa omkring och reducera de här frågorna till futtigheter om vem som ska diska och fundera på om du verkligen är färdigutvecklad själv och om din dotter verkligen, utan tjafs och trams, har tillgång till hela arbetsmarknaden – och om din son har det!
#brittasägervadhontycker

På dåligt humör. Funderar på min roll som politiker. Som den som ska stå längst fram. Tålmodigt förklara. Aldrig tappa humöret. Bortse från dumma/insinuanta/nedsättande kommentarer. Driva igenom nödvändiga beslut. Ta bort verksamhet som vi inte har råd med. 

Och mötas av ”jamen vi skiter i hur många gånger du förklarar det där, vi vill ändå inte”.

Och tänk om jag skulle säga som det är lite oftare? Tala om att jag tycker att fler borde tvingas att både väga alla argument för och emot – och den här frågan mot alla andra frågor. Det skulle ju inte funka. För är jag inte FÖR så måste jag ju vara MOT!

Vårdfrågor engagerar. Det är inte mitt bord och därför ska jag inte kommentera de enskilda besluten. Men det är klart att jag fattar att det inte kan finnas högsta medicinska kompetens överallt. Och jag fattar att det också handlar om trygghet. Men självklart har jag också lyssnat på de som pratar om kompetens. Tänkt att det borde få ha betydelse.

Skolfrågor engagerar. Det är mitt bord. Jag vill att ungarna ska få en riktigt bra utbildning. Och jag ser att alltför många pratar om byns överlevnad när de borde prata om långsiktig kvalité på undervisningen. Jag ser att alla är experter på skolfrågor. För de har ju gått i skolan. Vi hade ett kommunalråd en gång som var förbannad över att hans barnbarn inte kunde alfabetet. Som om det var den viktigaste markören på kvalitet.

I början på 60-talet hade vi en sjukstuga i Arjeplog där kvinnorna födde sina barn. Jag tror inte nån vill tillbaka dit. För om samhället ska leverera exakt samma välfärd som på 60-talet så måste ju utvecklingen leda oss tillbaka dit. Hemmafruar. Biltomma vägar som vi kunde spela tennis på. Ungar som kanske ville och kunde göra nåt helt annat än vad föräldrarna gjorde, men som hindrades av brist på pengar. Statlig television utan konkurrens. Utslitna kroppar. Cancer som inte gick att bota. En medellivslängd som låg strax över pensionsåldern. En del kanske vi önskar tillbaka. Men här är det ”take it or leave it”. Hela paketet eller inget. Och var det så himla bra?

Och hela tiden ligger hotet där. ”Om ni inte gör som vi säger så röstar vi in rasisterna istället!” För de säger ju att allt ska bli bra – fast vi vet att det är det parti som vill skära allra hårdast i vård, skola och omsorg. Och om någon säger emot så grinar de illa och gör ungefär som trots-barn. Buhu! Jag fick ett nej! Dig ska jag minsann hålla koll på! Så där gör du inte ostraffat mot mig. Och så kallar man de demokratiska organisationernas företrädare för allsköns öknamn. Målar ut dem som det ena eller det andra baserat på lösryckta ögonblicksbilder. ”Om du är för en palestinsk stat måste du hata judar”. ”Om du är utbildad svetsare kan du inte leda en regering”. ”Om du tar bort det här sjukhuset ska du minsann få se!”.

Och jag blir så less. Men det får man väl inte säga i det här landet.

Funderar på varför reaktionerna på Landsbygdskommitténs förslag låter som om stora städer kommer att utarmas. De höga rösterna får ett genomslag i sina lokal media. Som är våra riksmedia. Och så är bollen i rullning. Som om vi som inte bor i storstäderna bara gnäller. 

Författar ett debattinlägg som i dagarna kan läsas både här och där. Och nu också hos mig:
”Livet för människor i Sverige ser lite olika ut. Vi bor glest, tätt, nära, långt ifrån, i norr eller söder. Våra kommuner ser helt olika ut. Under ett antal år har delar av landet tappat människor och arbetstillfällen. Och när vi har velat prata om saken har vi mötts av höjda ögonbryn och svaret ”ja, men urbaniseringen i Sverige är snabbast i Europa, så ser det ut bara!”. Som om det var en naturlag.

Vilket det inte är. Vi har bara glömt bort att det finns politik att använda.

När jag, som är från en liten kommun, har velat diskutera om inte statens myndigheter kan samverka istället för att dra sig undan, när jag har velat prata om att myndigheter inte nödvändigtvis måste nyskapas i storstadsområdena, när jag har pekat på hur svårt det är att driva en kommun när mängden pengar blir för liten för att kunna ha all kunskap samlad – då har jag mötts av långa blickar, förlägna leenden och argument av typen – ”du ska inte tro att det är så enkelt i stora kommuner heller” eller ”vi hör vad du säger men det där är inte aktuellt att ta tag i”.

Tills nu.

Att tillsätta en parlamentarisk kommitté för att titta på frågor betyder att alla partier är med och jobbar fram förslag. Sådana förslag har större möjligheter att faktiskt gå igenom än om en regering med den ena eller andra färgen lägger egna förslag. Och landsbygdskommitténs förslag för att ge jobb, tillväxt och välfärd är många: 75 stycken. Ett ovanligt samlat grepp som får landet Sverige att börja fylla igen klyftorna mellan stad och land.

Att stockholmsmoderaterna säger nej till flytt av statliga jobb från Stockholm är ingen kioskvältare. Men det är kul att det privata näringslivets predikanter äntligen ser nyttan även av offentliga sektorns tjänster! Att de tidningar som finns i deras närhet blåser upp det som en riksangelägenhet får vi leva med – även om man får det att låta som att vi skulle hota välfärden om alla de jobb som flyttats till Stockholm under en lång period nu flyttas tillbaka. Jag tror inte att alla jobb hamnar i Arjeplog. Jag tror inte att alla jobb hamnar i Norrbotten eller Västerbotten heller. Men jag tror att klyftan mellan stad och land krymper om jobben finns på många olika håll.
Att samma moderater kommer att vara emot översynen av skatteutjämningssystemet som kommittén föreslår kommer inte heller att vara någon överraskning. Man kommer att säga att ”man tar från de kommuner där folk vill bo och ger till de kommuner där folk inte vill bo”. Att fakta är att Danderyds och Lidingös pengar är exakt samma summor som dem som hamnar hos deras närmsta grannar, det kommer man inte att vilja kännas vid. Att pengarna i grunden kommer från de naturresurser som vi gemensamt äger kommer man inte heller att säga. Om detta kan vi prata mycket. Vi som är små producerar samma välfärd, enligt samma kommunallag, som de stora. Om vi inte har pengar nog att göra ett bra jobb är det inte bra för invånarna i landet Sverige. De flesta av oss bor utanför Stockholm.
Att hela landet ska ha samma tillgång till bredband och annan modern infrastruktur är en sån självklarhet att det nästan inte behöver nämnas. Elström ger inte många jobb i gles- och landsbygd. TV-mottagning gör det inte heller. Inte att det finns telefon och inte bredband av god kvalitet överallt. Men vi behöver det ändå. Annars ökar klyftan mellan olika områden. Den minskar inte.

Att angreppen kommer från de större städerna (trots att alla partier varit med och jobbat fram förslagen) är alltså ingen överraskning. Att vi som bor och verkar på de mindre orterna är duktiga på att jobba tillsammans över partigränserna är heller inget stort avslöjande. Och att vi – om vi vill se de här förslagen förverkligade – nu behöver stå på barrikaderna tillsammans behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut.”

Jo, man kan ha många åsikter om landets norra del. Att det är här som naturtillgångarna finns. Kassakistan. De pengar på vilka landets välstånd vilar.

Och det är förvisso sant. Det också. Malmen som tas ur marken och vattnet som regnar ner och sen rinner genom kraftverken och skogen som huggs och växer upp igen ÄR väldigt mycket pengar.

Men varför pratar vi aldrig om det finurliga skatteutjämningssystemet? Varför är det för krångligt? Varför bortser vi från det när vi pratar om kompensationen vi vill ha?

Arjeplog får 50 miljoner per år. För att våra kostnader är höga pga av att vi är rätt många gamla. Bland annat.

Jag tror att det är därför att vi inte vill känna oss sedda över axeln. Det är klart att vi vill ha ett erkännande som bidragsgivare till resten av landet och inte som bidragstagare i skatteutjämningssystemet.

Men då kanske vi ska börja där istället. Istället för allehanda uppror och ”nu får det vara nog!!!” Med tre utropstecken.

För det är inte enkelt överallt i Norge fast de har ett annat system. Och det skulle inte vara enkelt i grannkommunen där den outbyggda älven rinner – att leva på sina naturtillgångar. 

Då tycker jag faktiskt att det är fiffigare med det system vi har. Det som Bibeln pratar om: från var och en efter hans förmåga och åt var och en efter hans behov. 

Det gäller bägge vägar.