Äter frukost och njuter lite av att ha sprungit en runda på morgonen. Nog tar det emot ibland, att ge sig ut. Men jag vet ju att belöningen finns där. Efteråt.
Läser om arbetet för att Skatteverkets lokalkontor i bl a Lycksele ska få finnas kvar. Jag blir lycklig när jag ser att höjda röster kan göra skillnad. Och tänker att jag ändå tror och hoppas att det vi ser är starten på något annat. Ett annat förhållningssätt mellan stad och land.
Jag har tagit varje chans att berätta om våra villkor. Och många gånger mött förvånade människor som kommer fram efteråt och sagt att de inte vetat, men att de nu insett att landet ser olika ut. Jag tror att människor lyssnar nu. Alla når vi inte, vi som engagerar oss för att även glesare befolkade delar av landet ska ha SINA möjligheter. Men vi når fler och fler och det är nästan så att man blir lite tårögd.
Och så läser jag en krönika om lokalpolitiker – http://www.dagenssamhalle.se/kronika/taenk-om-lokalpolitikerna-slutade-att-staella-upp-15595 – och tänker att så kan det också vara. Vissa veckor. Att oavsett vad man gör och hur väl man än tycker att man följer den snitslade vägen mot målet, så finns det alltid människor som väljer att se det man inte klarat av. Än. Eller förvränger det man gör.
Och ibland blir jag så trött. På dem.
Jag vet att diskussionerna runt köksborden inte alltid har så mycket fakta att grunda sig på. Och det är tråkigt när vågorna går höga utifrån hörsägen och fantasier. Jag vet att många verkligen önskar att vardagen i Arjeplog skulle vara guld och gröna skogar. Och att man vill att någon ska stå där, som en gammal trygg farfar och säga att allting ordnar sig. Och när inte ”någon” gör det, utan istället säger att det är svårt och kräver mycket jobb och väldigt lite av att stryka medhårs, så börjar man hitta på och kritisera. Det är mänskligt. Om än korkat.
De som står en nära vill ju ibland att man ska ”tala om hur det är”. Men att gå in och svara i alla trådar på Facebook? Nja. Ofta vet jag mycket, mycket mer än vad jag kan eller vill säga. När någon inte lyckats så bra och vill att det ska vara kommunens fel. Eller när någon ägnar sig åt att berätta om sin egen förträfflighet. Utan självkritik. Och inte blir deras goda sidor, som de ju också har, bättre om andra, såna som jag, sticker hål och kritiserar…
Saklig kritik ska man ta till sig och lära sig av. Och försöka göra bättre, med de resurser man har. Fundera, nästa gång, på vad den som bär fram kritik har för bevekelsegrunder. Om man vill bidra, om man vill peka på sånt som kan bli bättre eller om man vill flytta fokus. Till sig själv.
Och så kämpar vi på…