Om KRISEN. Eller inte.

I morse (fatta vad bra det är att gå en långpromenad med en hund, hinna sortera och tänka!) ägnade jag hjärnkraften åt att spalta upp, fundera igenom och – åtminstone inför mig själv – beskriva tingens ordning. Så here comes:

1. Internationella bestämmelser säger att människor som flyr från vidriga förhållanden har rätt att söka asyl i ett annat land. Det är inte svenska regler som säger det.
2. Människor kommer till Sverige i stor mängd. Mängden bestäms nog mer av uppfattningen om Sverige som ett bra land än av uppfattningen om hur många som vore lämpligt att det kom hit. Vad nu ”lämpligt” är.
3. Migrationsverket registrerar alla som söker asyl.
4. Medan man väntar på registrering och efter att man har fått registrera sig så är det människovärdigaste att man får bo i ett hus och sova i en säng. I värsta fall på en madrass. Dessa boenden kallas bl a ”anläggningsboenden”. Bert Karlsson driver en del såna. Men även kommunerna själva. Migrationsverket beställer och betalar och kollar inte med kommunerna vad som är lämpligt. Kod röd, typ, råder, dvs förlägg människor där det finns plats.
5. Kommunernas ansvar är att alla barn har rätt till skolgång inom en vecka. Det är knepigt, vi löser det för det mesta, vi får extra betalt för det och de pengarna står migrationsverket för.
6. Asylprövning påbörjas. Om flyktingarna har skäl att stanna ska de beviljas uppehållstillstånd (PUT). Om inte så får de lämna landet igen. Vi har tyvärr en historik som visar att det tagit för lång tid, att människor hunnit rota sig, barn gå i skola osv. Därför har man infört regler som säger att om Sverige inte gör sin del – dvs granskar asylskälen – i tid så får man stanna. Och man pratar nu om TUT – temporära uppehållstillstånd, som i s f ska omprövas efter en tid.
7. De som kommer hit kan vara ensamkommande barn. De behandlas som alla andra, dvs asylprövning påbörjas, genomförs och beviljas eller avslås.

Har man bedömts som att man har skäl att stanna så ska man börja arbeta och göra rätt för sig. Då är språket en viktig del. Då har vi SFI – svenska för invandrare (som vi dessutom ger även till ”kärleksinvandrade”, annan ”arbetskraftsinvandring” osv.)

En del, såväl barn som vuxna, mår riktigt dåligt. Flyr man från krig och elände, över hav och berg, tappar sina anhöriga osv är det inte särskilt märkligt. Vi kan säkert bli bättre på att hjälpa dessa, men vi gör bra saker redan idag – även om tidningarna sällan talar om detta…

Och genast kommer vi in på den andra delen i min morgonstruktur:
Det spelar roll hur vi pratar om saker och ting! Vi har ett gäng galenpannor i landet som (av olika orsaker, en del mår själva dåligt, andra gör som de blir tillsagda, en del är väl helt enkelt bara elaka) ger sig på människor som de tycker inte ser ut som, eller inte beter sig som ”infödda svenskar”. När vi pratar bekymrat och i offentligheten – om ”krisen”, ”kaoset” osv så visar forskningen att galenpannorna vädrar luft och då ökar bränder och attentat. Det betyder att vi som inte vill räkna oss till galenpannorna HAR ETT ANSVAR. För hur vi låter. Inte så att vi inte får prata om saken. Men det är svårt och åtminstone jag bör väga mina ord. På guldvåg. Även om jag tycker att det finns en och annan till som borde fundera i de banorna.

Media. Ja, vad säger man. Inte är då min bild av media att de i särskilt många frågor, sammantaget, bidrar till ett sansat samtal. Ofta får ju den som skriker högst ett helt uppslag, medan den som är satt att förklara får en spalt. Och så klart generaliserar jag. För jag är lite provocerad.

”Ta debatten”. Jag tror att samtliga av de ”vanliga” 7 riksdagspartierna har läst och begrundat samma forskning/rådande uppfattning. Och funderat på hur man ger minsta möjliga livsluft till fascistiska partier. (For det är skillnad och det tål att upprepas. Igen och igen. 7 partier delar någorlunda samma värdegrund. 1 riksdagsparti gör det inte. Och att jag inte vill samarbeta med ett sånt parti är lite samma som att jag har svårt att fördra den i min bekantskapskrets som jag upplever är helt förvriden. Även om den har rara barn så låter jag helst inte mina ungar sova där.) Man har säkert gjort fel. Man skulle säkert gjort annorlunda. Men det är ändå ditt och mitt ansvar att förhålla oss till galenpannor och fascistiska partier. Ditt och mitt. 
Och. Som slutkläm. Flyktingfrågorna är inte särskilt partiskiljande i stort. Asylrätten gäller oavsett färg på regering eller vem som är statsminister. Att välja en ny regering ändrar inte mycket. Om man inte väljer en regering sprungen ur fascism. En sån som vill skära ner på välfärden redan idag genom att ge kommunerna 90 miljarder mindre att skapa äldreomsorg och skola för (och det är väldigt mycket pengar). Men som låtsas att det är flyktingpolitiken som tar alla pengar. Bullshit. Flyktingarna hotar inte välfärden. Tvärtom, om vi ska klara välfärden behöver vi vara fler människor i landet. (Och kom inte dragande med att ”hur ska det gå, vem ska betala?” – enligt det resonemangen hade det varit bättre om vi varit 5 miljoner människor istället för 10 i landet – för då skulle pengarna räcka…)