En del påstår att det inte är någon skillnad mellan de olika etablerade partierna. Jag får till exempel ibland klä skott för att pensionärer fått betala högre skatt. Eller för avarterna av privatiseringen av välfärden. Trots att jag, och mitt parti, inte står bakom den politiken. Jag tycks representera ”politiken”. ”Ni politiker…” Oavsett min färg på skalan.
Är det för att man inte orkar sätta sig in i och se skillnaderna?
Jag får för mig att resultatet blir den mycket märkliga tankevändan att ”då måste det ju bli bättre med någon/några som rör om i grytan”. Och så väljer man att lyssna på SD. Eller Donald Trump. Det tycks spela liten eller ingen roll att man beslår både SD och Trump med lögner och beteenden som vilken politiker som helst annars får avgå för. Nej, för då ÖKAR i stället sympatierna för dem.
Vi lever i en mediavärld av avhuggna berättelser. Utan uppföljande frågor som ”hur menar du nu?”. Och vi lever i en värld där sociala media matas med egna sanningar och vinklingar. Och jag mår illa av det. Särskilt när jag läst på lite om hur ”sanningar” skapas. Jag får lära mig att den mänskliga hjärnan nämligen har svårt att tänka själv (!). Om du har hört tillräckligt mycket gallimatias, utan att ifrågasätta det, så har hjärnan svårt att hantera den som bevisar att ”sådär är det ju inte!”. Och så BLIR det sanningar, av det som inte är det.
Visst har politiker emellanåt skott sig på sina uppdrag. Rätt så få, vill jag påstå, men med rätt så stor uppmärksamhet.
Och den upprörda medborgaren får ofta lov att vika ut sig över helsidor men får sällan några motfrågor. Frågor som visar på att saken kan ha flera sidor.
Och nog tror jag vi kan vara överens om att det sällan blir riktigt så hemskt som de ivrigaste motståndarna till en förändring påstår. Men då har vi redan glömt och gått vidare.
Jag tänker att sånt här i slutänden leder till en förtroendekris. Kanske inte än, men snart. Om bilden av de förtroendevalda är att de är korrupta och dumma i huvudet så vill väljarna till slut ”skaka om lite”.
Genom att komma så långt i sin kandidatur har ju Trump visat populister runt om i världen hur man kan bete sig. Tydligen. Och populism är bland det värsta jag vet. Jag vill tala klarspråk. Inte lova för mycket. Hellre sträva på med förändringarna. Tills de bevisar sig själv. Även om de mediautbildningar jag gått säger att jag borde göra tvärtom. Jag borde ha ”budskapet för dagen” redo. Och svara med det budskapet oavsett fråga.
Det är inte utan att jag hoppas att min hjärna helt enkelt har svårt att urskilja att majoriteten av befolkningen ändå har förmågan att ha fler än en tanke i huvudet samtidigt. Och att det är därför det känns olustigt i magen?
Och ja, jag skyller en del av detta på media. Som kunde ha tagit hand om sin del av uppgiften bättre. Så att flera kan och vågar tala klarspråk. För jag tror att det är det vi behöver. Sant klarspråk.