När jag går till jobbet tänker jag att jag är en kartmänniska. Inte lika nördig som min väninna A som äter frukost med kartbladen uppslagna, men jag ser på verkligheten lite strukturerat: här är det och det och de funkar så här – aha! Då fattar jag!
När jag var yngre var min karta ganska grovmaskig. Höjdkurvorna var nog inte alltid utritade på rätt ställe och detaljrikedomen var låg. Allteftersom jag har levt och lärt så har mitt inre kartblad blivit allt mer innehållsrikt. Men det har kostat – fy sjutton vad det har kostat ibland! Att inse att världen inte alltid ser ut så där, att människor uppfattar saker på ett helt annat sätt och att jag måste tänka om och tänka nytt har inte varit utan ansträngning. Men jag tänker att det är en del av att bli vuxen. Att mogna.
Barnen har det där framför sig. De äldre har kommit en bit på väg. Halkar kanske ibland. Provar. Backar. Eller kör i 250 knyck rakt fram. Ibland. De små står ibland på kanten och låter. Högt. Provar om jag står kvar eller inte. Om jag har tänkt visa dem vägen? Fast de gärna vill visa sina kompisar att de inte bryr sig om nånting i hela världen. Alls.
Livet så långt har gett mig en stor ödmjukhet inför människor. Att vi har olika förutsättningar. Att alla inte VILL ta den enkla vägen. Utan den som efter vedermödor ger den vackraste utsikten. När jag var i tonåren kunde jag tycka att det vore bättre om alla hudfärger blandades med varann – så att vi fick en universell – då skulle ju ingen vara utanför. Och om alla var heterosexuella och trodde på samma Gud. Allt annat tyckte jag var att komplicera saker och ting i onödan – och sticka ut.
Men det har jag vuxit ifrån. För visst är det det som sticker ut som många gånger är det vackraste? Nog vore det bra synd om vi bara tillät det som vi känner oss trygga med? Det som är som det alltid har varit och inte kräver att vi funderar ett varv till.