Undergång verkar drabba oss med jämna mellanrum. När allting kommer att gå åt helvete. Både det stora och det som är smått.
Och här nånstans väcks den där känslan i magen. När Britta vill höja rösten. Säga: Vänta lite. Vänta och se!
Jag undrar hur många beslut och strategier som jag har varit med och dragit upp, som varit alldeles nödvändiga, men som inneburit ett visst mått av förändring. När beslutet innebär att vi gör på ett annat sätt, med andra arbetsuppgifter, när arbetsgruppen måste sättas ihop annorlunda, vi slutar med ditt och börjar med datt… Och – såklart – när man själv varit med i processen från början så är det logik man redovisar. Andra har inte hunnit med. Det får man ha respekt för.
Men reaktionerna..? Av 100 människor tycks 93 bli arga av förändringar. Några, bara några, blir nyfikna. Vill veta hur man tänkt. Hur ska vi lyckas med detta?
Första gången jag verkligen upplevde detta var när vi på 90-talet ändrade sophanteringen i kommunen. Från sopsäckar till gröna tunnor. Från hämtning en gång i veckan till varannan vecka. Jäklar vad jag fick skäll, jag också, fast jag inte ens hade en ledande position i kommunen. ”Det kommer aldrig att gå” ”folk kommer att slänga sopor i skogen”. På konsum. I kön till frisören. I telefon.
En slutsats har jag dragit genom livet. Och den är tyvärr ganska krass. Om man ska förändra något, stort eller litet, kan man inte lyssna på alla belackarna. För då blir inget gjort. Och det är synd – för till slut stänger man öronen för även det som skulle vara bra att lyssna till. För att kritiken tenderar att vara så onyanserad. Och de allra flesta gånger blir det ganska bra. Bara annorlunda. Ofta billigare. Och två år efter förändringarna möter man samma personer som säger ”jo, men nog blev ju det här bra”.
Nu har en ny regering tillträtt. Kanske ska vi låta dem jobba 100 dagar innan vi har åsikter om undergång och Harmageddon?