Lördag morgon. Dricker mitt te och läser igenom tidningen och de sociala medierna. Lyssnar på avsnittet om vad som hände i Luleå i Medierna i P1 och läser kommentarer och krönikor i ämnet. Den stora ledsnaden infinner sig, den där som sätter sig i magen och som jag brukar skriva kring för att få ur systemet.
Låt mig vara tydlig: Granskning är nödvändig och bra. Jag har aldrig och kommer förmodligen aldrig att tycka något annat. Allt jag säger ska höras i skenet av detta.
MIN självrannsakan består i att se parallellerna mellan de olika makthavarna i samhället. Jag kan backa tillbaka och se att det som jag blir irriterad på i de stora mediehusens arbetslogik förmodligen tangerar det som den vanlige – ej politiskt engagerade – medborgaren ser hos en del av oss politiker.
Ibland duckar vi för frågor som är viktiga. Eller egentligen är det kanske så att vi duckar för att ge de öppenhjärtliga svaren. Och när man duckar så märks det.
Nu när jag bestämt mig för att avgå har jag också bestämt mig för att bli än mer tydlig. Jag erkänner att jag ibland strukit besvärliga, och i mitt tycke många gånger rättshavererade, medborgare, medhårs. Istället för att ta en diskussion som jag aldrig kunnat vinna så har jag lämnat den och tänkt att ”jaja, titta på det lilla antalet gilla-tummar på ditt inlägg och inse att du är ganska ensam – och jag tänker inte ge dig av min luft”.
Nu säger jag vad jag tycker i större utsträckning (det har inte hänt så ofta än, jag har helt enkelt inte haft någon anledning) och det känns bra. Jag ska ju ändå sluta.
Men jag ser också andra som duckar. Som också gått kursen ”när du får en fråga som du inte vill ha – svara då på den fråga som du VILLE ha istället. Och jag tänker att så gör man när man vill skydda sin organisation. Ofta tar man diskussionen internt istället. Och det är bra – all byk ska inte tvättas ordentligt.
Men som utomstående är det kanske precis det som irriterar. Att man inte vet var det som skavde tog vägen. Tog dom det till sig? Gjorde de alls några egna reflektioner? Blir det bättre i framtiden?
Jag hör nu människor som inte vill prata om hur illa det kan ta när drevet i medierna går. Det man vill tala om är att man grävde i en historia och berättade. Och det är ju faktiskt två olika tankar som de flesta kan ha i huvudet samtidigt. Dramaturgin kring rubriksättning, bildval, utelämnande av halva citat som den som sagt orden skulle tyckt varit förklarande, sarkastiska ordval från reportern – allt samspelar till en bild. Kritiken viftas bort för ”vartenda ord som skrivits är sant”. Och självrannsakan kring att samhället nu blev lite, lite hårdare, lite mer oförsonligt – den uteblir. Åtminstone i den del som vi andra kan se.
Det är nyttigt att backa bakåt och titta på sig själv.