Kategorier
Blogginlägg

Om samhällsdialoger. Och media. Och elakt spel.

Av Britta

Fd. kommunalråd i Arjeplogs Kommun. Modererar samtal, räknar och utreder, leder processer, spanar på samtiden, skriver krönikor och tar styrelseuppdrag.

När kommunerna blir små så slutar de att vara en marknad. TV4 har aldrig sänt marksänt här. ”Annonsmarknaden sviktar” säger dagstidningarna. ”Nyheterna ska hanteras från central nivå…men rapporteringen ska förstås bli lika bra” säger radion.

Om vi i kommunen vill berätta om nånting som vi ska göra, och kallar till presskonferens, då måste vi – om Nordnytt, eller annan media som inte finns här, alls ska fundera på att komma hit – berätta lite om vad vi ska berätta. I förväg. Så de får prioritera sina krafter. För nyhetsbevakning kostar. Sant

Men det finns ett annat uppdrag. Samhällsuppdraget. Att berätta och granska. Starta debatter i hemmen och på arbetsplatserna. ”Har du hört!” ”Jag blir så förb..ad”. I den kontexten ryms både sånt som är besvärligt för kommunalråd, debatter som gått snett, folkstormen som bygger på felaktig information, och sånt som är bra. Folk får veta. Engageras.

Hur klarar man av att föra ett bra samhällssamtal i grannkommunen Sorsele? Där Norrans lokalredaktion för länge sen försvunnit. Blir inte samtalet mer urvattnat, mer beroende av hörsägen, mer polariserat? Hårdare.

Jag är rädd om människor som vill något. De som drivs av en känsla av orättvisa kanske, eller en vilja att förändra i alla fall. Och det händer nånting med de vanliga människor som får stå längst fram när det blåser. Vi blir hårdare. Skinnet på ryggen växer. Eller så knäcks man. Vill inte mer. Skiter i det här! I det hårdare samhällsklimatet. Det som inte tidningarna är med och balanserar?

I de trakter jag bor håller man sig informerad om vad som händer hos våra grannkommuner genom att läsa dagstidningarna. Eller låter bli att informera sig eftersom man bara orkar läsa en av de tre tidningar (fyra?) som man behöver.

Och jag vet hur krångligt det är att få ekonomin för en tidning att gå ihop. Det är ingen hemlis att jag tillhör de som i antal år suttit längst i Piteå-Tidningens styrelse. Det är marknaden som gäller. Oavsett affärsidéer om att ”finnas i hela spridningsområdet”.

Jag är oroad. Och de lösningar som jag gärna skulle se är svåra på en marknad. Det är klart att jag skulle vilja kunna läsa EN tidning. Och veta vad som hände både i Kiruna och i Malå. Och om tidningarna ville så skulle de naturligtvis kunna samarbeta. Men då var det ju det där med att ”vara först”. Alla journalisters våta dröm. Argumentet för varför man inte kan skriva varandras notiser. För då ”trycks de ju i fler tidningar samtidigt och inte i den tidningar som jag är anställd i först”.

Och det mina vänner, det leder i slutänden till att vi inte kan få låta alla media veta lite i förväg längre. För idag trycktes redan att vi nu ser en storsatsning på bredband. För igår lämnade vi just sån förhandsinfo. Med en vädjan om att ge alla medieföretag samma chans. Men när svaret är ”vi går ut med en nyhet när vi har den”, då hamnar man ju sist på listan.

Fick samhällsdebatten ett bättre klimat nu?

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *