Kategorier
Blogginlägg

Om hederlighet och snömos.

Av Britta

Fd. kommunalråd i Arjeplogs Kommun. Modererar samtal, räknar och utreder, leder processer, spanar på samtiden, skriver krönikor och tar styrelseuppdrag.

I min familj, vid vårt köksbord och framför vår tjock-TV pratades det, analyserades, funderades. Om samhället. Klart att det påverkade mig och att jag lärde mig en del. Redan i nionde klass ifrågasatte jag de lokala företrädarna som inför valet kom på SO:n för att prata om vilka frågor de ansåg viktiga. När jag inte tyckte att deras argument höll ihop.

Och det är väl ändå det viktigaste? Hederligheten. Att det man säger och driver inte ska vara en massa känslomässigt eller populistiskt trams.

Därför berör det mig så illa när viktiga frågor förfaller in i ett snömos. När vi inte får prata om fakta, väga viktiga argument från olika håll, försöka vara långsiktigt kloka. För att frågorna kidnappas, missuppfattas, eller åker rakt in i hjärnans känslomässiga centrum istället för i de logiska delarna.

Och det handlar inte om när vanliga, hederliga medborgares rädsla för förändringar kommer till ytan. Även om det också kan vara frustrerande för en som precis som jag vill framåt. Jag begriper att vi alltid kommer att ha att göra med rädslor för vad som ska bli. Men jag vet också att om man ropar på vargen alltför ofta så finns det en risk att även de politiskt erfarna slutar att lyssna. För man har varit med förr, genomfört förändringar trots att det stormat och funnit att något år senare säger samma belackare ”jamen det här blev ju SÅ BRA, varför gjorde vi inte det här mycket tidigare?”

Nej, det handlar om när andra politiker, de som ta mig 17 borde veta bättre, använder sig av de känslomässiga, dåligt underbyggda argumenten. Det är då jag först blir matt. Och sen förbannad. Och sen biter ihop käkarna och drar ner huvudet mellan axlarna och matar på.

Men visst ser fler än jag hur ohederligt det är?

När inte ens politiker hittar hederliga argument. Som i skolfrågorna. Där man inte har respekt för att pedagogerna, lärarna, är viktigare för inlärandet än var skolan finns. Som i vårdfrågorna. Där man inte erkänner den fakta som säger att det är ont om läkare och sjuksköterskor och man därför måste hushålla med de resurserna och inte använda deras arbetstid till att resa runt. Som i flyktingfrågorna. ”Hur kan vi ta emot flyktingar när de äldre inte ens får mat?”. Och nu i regionfrågan. ”Vi kommer att tvingas in i en storregion mot vår vilja och avstånden kommer att bli mycket större”.

Det är komplicerade frågor. Men de gamla får visst mat även om vi beter oss som folk mot människor i nöd.

Och avstånden i den här delen av landet kommer inte på nåt mystiskt sätt att bli längre med en större region. Kiruna och Malmberget ska visserligen flytta på sig – men inte är det pga att man drar om en gräns på en karta. Arjeplog kommer att fortsätta ligga precis här. Men min uppriktiga mening är att vi mår bättre i en stark region. För i landet Sverige är det inte Västerbotten vi försöker matcha. Det är Västra Götaland. Och Skåneregionen. Vi ser vad som händer när de talar med en röst.

Och det kan vi gärna prata mycket mer om. Istället.

(Och tänk om en enda företrädare för media nån gång kunde ställa följdfrågan: ”Hur menar du då?”. En enda gång.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *