Sticker ut hakan, ja kanske hela huvudet, och börjar med att göra klart att jag älskar granskning. Jag gillar Råd & Rön. Tester och prövningar. OCH att politiken granskas. Att man får veta.
Att vi sen tycker olika det är en helt annan sak. Att jag väljer ett kylskåp framför ett annat (och VET att mina val ibland beror på fåfänga eller att jag kanske försöker kompensera något av mina tillkortakommanden med en ny pryl), eller ett visst bilmärke eller ett parti före ett annat.
Politik handlar om att vilja. Sa Olof Palme. Politik handlar om att välja. Säjer jag. Vi ställer det ena mot det andra. Ibland pga av brist på pengar. Ibland av kvalitetsskäl. Ibland pga att vi har olika idéer om hur vi vill att det ska bli. Men ALDRIG för att jävlas.
VARFÖR kan inte den betalda media som vi har omkring oss försöka att vara den opartiska granskare man säger att man är? Varför är det alltid konflikten som tycks vara det intressanta och inte vad som är sant och relevant?
Politiker väljer mellan skolor. Just nu ser jag den debatten i några av mina grannkommuner. Man saknar elevunderlag. Man uppfyller inte skollagens bestämmelser. Man försöker få pengarna att räcka till alla barns skolgång. Man tänker framåt, skapar strukturer som ska kunna vara hållbara. Och tidingarna ÄLSKAR sånt. Man går ”all in”. Lägger stora ord i munnen på de som inte vill. Men jag har hittills ALDRIG sett en enda spalt med intervjuer med de som vill. De som håller med. Inte en enda.
Politiker har inte alltid rätt. Vi gör fel. Och det vi gör behöver diskuteras och granskas. Men å vad det vore skönt om vi NÅN GÅNG kunde se ett mindre hårdvinklat reportage. Där man koncentrerar sig mer på sakfrågan än konflikten. Nån gång.
Nån gång ska jag berätta vad det gör med människor. Det här. Nån gång.