Tänker att det finns mycket i mitt politiska hantverk som liknar att vara förälder (tyvärr?). Föräldrar finns av alla sorter. Ni vet – de föräldrar som aldrig dök upp på föräldramötena kanske var de som bäst behövde vara där (och dem kanske skolan hittade på andra sätt? Åtminstone hoppas jag det).
När mina barn vill HA något så är det jag som påminner dem om konsekvenserna av deras val. Dottern köper smink och jag påminner om att pengarna då INTE kommer att räcka till den där mobiltelefonen som hon önskar sig. Och varje gång tittar hon på mig som om 1) jag kom från yttre rymden 2) jag kommer med väldigt tråkiga nyheter som hon helst inte vill höra.
När barnen ville ha godis i stället för middag så var det helt enkelt så att det inte hände. När de ville bli skjutsade till skolan utan att det är svinkallt så hände inte det heller. De behövde riktig mat och de behövde röra på sig! Och det visste jag för att jag är äldre och har levt längre och lärt mig att behörska mina impulser och skaffat mig fakta.
Politiken då?
Jag upphör aldrig att förvånas över de som (oftast i opposition ska sägas) kommer med de enklaste av lösningar på den offentliga sektorns utmaningar.
Arjeplog krymper – ”jamen skaffa hit några fler företag då!”
Regionen saknar läkare – ”jamen betala bättre då!”
Kilometerskatten stiger – ”jamen hur kan man göra så mot norrlänningar?”
Jo, vi arbetar hela tiden för att förflytta Arjeplog in i ett mer attraktivt läge – så att vi är attraktiva för inflyttning. Så att det ska finnas möjligheter till utbildning och så att det ska finnas så mycket kultur och fritidsaktiviteter som vi har råd med. En del får vi hjälpas åt med utanför skattesystemet. För att vi måste prioritera annat. Pengarna räcker till det de räcker (och ju bättre ordning man har i finanserna desto större är chansen att man ändå kan göra rätt bra saker, lite i taget)
Betalar man EN yrkesgrupp bättre händer flera saker: dels lägger man sig i löneförhandlingar som andra ska sköta, dels lär andra yrkesgrupper komma ihåg och kräva högre löner de också. Det går kanske att lösa, men frågan finns i ett sammanhang.
Den regering vi har består av två partier. Ibland vinner det ena partiet i förhandlingar om budgeten och ibland vinner det andra. Vissa saker tvingas man ibland tugga i sig fast man inte vill, för att få annat – sänkt pensionärsskatt, fler poliser, mer pengar till kommunerna eller vad det nu kan vara.
Och det är klart. Det är ju tråkigt att vara den ansvarstagande parten. Den som inte ropar på att nån bara borde avgå så att allt ska ordna sig. Den som inte bara viftar med ett trollspö och så får alla det precis som de vill. Men är det inte ändå mera trovärdigt att visa att allt vi gör, alla beslut vi fattar också får konsekvenser?
När du hittar de där löftena nästa gång. De enkla. Jätteroliga. Självklara. Fundera då ett varv på vad de INTE säger. De där som ropar så högt och flinar så självsäkert. Och så funderar du på vilken sorts förälder du själv har tyckt att dina barn har behövt. Eller kanske grannens?