Blogginlägget som kanske aldrig skulle ha skrivits

Man skriver inte om sånt man är arg på. Eller det som man är rädd för. Inte om man har mitt jobb. Man håller fasaden på plats och säger att man tror på det man gör. Att det kommer att ordna sig. För om inte kommunalrådet ser ljust på framtiden och säger att det kommer att ordna sig – så kanske inte folket orkar…

Möjligen säger man att det är ”en smula komplicerat”. Att det ”kommer att ta tid”. Och så hoppas man att folk ska begripa att det inte finns några enkla lösningar. Att det som ska göras behöver göras. Att det är det man säger till varann vid köksborden.

Men nu ska jag säga precis som det är. I värsta fall får jag väl ta bort inlägget. Och det är ju högst frivilligt att läsa…

JAG ÄR RÄDD ATT DEN HÄR KOMMUNEN INTE KOMMER ATT ÖVERLEVA.

Den här kommunen är för liten för att själv, med nuvarande regelsystem, bära sina egna kostnader länge till.

Och jag kan inte gå vidare till ilskan utan att först visa på analysen. Att det är två huvudspår som man måste följa. (Förutom att försöka öka befolkningen – som alla andra småkommuner, och vi också, gör).

1) Vi måste ha ordning och reda och vara kostnadseffektiva för att få våra egna skattepengar och de pengar (50 miljoner per år) som staten ger till oss att räcka. Det betyder att vi måste VETA att varje verksamhet får rätt pengar. Så var det INTE när jag klev in. Och satsar vi på ett ställe så måste vi ta bort på ett annat ställe.

2) Vi måste jobba nationellt och regionalt. Det är därför jag lyfter frågorna om vad Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kan göra. Vi håller på att diskutera hur de små kommunerna ska kunna hjälpa sig själva och varann. Vad vi behöver i form av skatteutjämning och lagstiftning. Och jag debatterar och berättar på konferenser, vid möten och i media varje gång jag kommer åt. Hur vi har det. Var svårigheterna sitter.

Det var därför det kändes meningsfullt att åka på s-kongress. För om jag lyckas få mitt eget parti att begripa lite bättre…ja, ni förstår tankekedjan.

Förr i tiden kunde kommunalrådet samla en liten delegation och åka ner till lämpligt departement och be om hjälp. Och med sig hem hade man något paket. Lite nya jobb. Eller något annat. Och så hade man GJORT NÅGOT. Idag ser världen annorlunda ut. Vi förväntas klara oss själva. Bara vid någon större katastrof – en försvarsnedläggning, eller om en stor bilfabrik försvinner – kliver staten in och försöker hjälpa till. Kommuner som håller på att dö sotdöden göre sig icke besvär.

Men ILSKAN då? Om jag nu skulle säga precis som det är.

Jo, i dagarna (vilken överraskning!) funderar jag en del kring vilka som är mina drivkrafter för att orka leda kommunen. Och jag vet ju att det inte handlar om att jag vill stå mitt i ljuset. För det skiter jag faktiskt i.

Men vi har inte råd att lägga halva arbetstiden på att söka majoriteter i varje enskild fråga. Det måste finnas en trygg majoritet som håller. Där man kan vara överens från början om de stora penseldragen och sen ge och ta i detaljerna. (Och den som tror att samarbete och lyssnande inte har haft någon plats hittills kan läsa något av mina tidigare blogginlägg.)

Arjeplog har inte råd att ha flera partier med kloka människor sittandes på läktaren och peka finger. Eller ännu värre – att alla partier skjuter mot olika mål. ”Driver sin egen politik”. Är målet att överleva som kommun och därför fortsätta arbetet med kostnadseffektivitet, påverkan och samverkan så går det inte att hålla på så. Det blir för tungt. Och det gör mig arg och uppgiven att det är vad vi riskerar.

Jag är glad att jag är stadigare än jag trodde när jag klev in. Och jag är stolt över att jag hela tiden sagt sanningen. Inte försökt slå blå dunster i ögonen på folk. Och jag har en viss förståelse för att rätt många ändå hoppas att det kanske finns en ANNAN väg. För det vill man väl gärna tro? Trots att pengarna är slut. Och kommunen är för liten.

(och hörni: vi måste ha en hel styrelse som diskuterar vägen framåt, en styrelse som tillför energi istället för att peta i småfrågor. Då kan det bli riktigt bra)