Kategori: Blogginlägg

Lång dag igår med bil till Luleå, flyg till och från Stockholm och bil hem igen. Smyger i säng och vaknar före klockan av den snarkande hunden i sängen.

Plockar upp tråden från gårdagens kvällsradio med eftersnacket av partiledardebatten. Irriterade mig – som vanligt – på att det pratas så mycket detaljer. %-satser hit och dit. Skatteinbetalningar som ökar eller minskar. Var är visionerna om det samhälle vi vill ha? Möjligheter. Mångfald. Jämlikhet. Jämställdhet. Framåtanda.

Åker till kontoret. Förklarar i korridorerna att jag INTE är irriterad på dem. Att det bara är en sån dag som man får be om ursäkt för. Innan.

Strax innan jag ska gå hem får jag av en händelse syn på ett inlägg där jag beskrivs som ”hon kan sälja sin mor till köttkvarnen om hon får jobba i förpackningen”. Ena dagen kallas jag för ”streber” och nästa ska jag alltså sälja min mor. Den som känner mig vet att varken det ena eller andra är sant. Och det vet ju jag också. Men just idag har jag fått nog. Nu får det fan (ursäkta franskan) räcka!

Går hem. Förbereder middagen. Byter till springkläder och ger mig ut. Springer på tid i tröskelfart. Andas hårt tills klockan ringer. Varvar ner. Går hem. Ler igen. Andas fräsch luft i stora andetag. Det känns bra igen. Ny energi!

Alldeles strax ska jag svara på ett inlägg på fejan. Man kan alltid hoppas på en bra dialog om vad de olika partierna vill. Mindre än 100 timmar kvar nu.

Nu är det några stackars dagar kvar till valet. Nu ska alla politiska partier klämma i. Och frågar du mig så håller jag på att vara rätt less på valrörelse. Jag försöker (och lyckas nästan) hålla mig till att tala om vad vi vill. Inte vad de andra inte vill. Men jag ser påhoppen hagla.

Jag tror att den vanliga människan, och med det menas den som inte är politiskt engagerad, också är less. Man ser påhoppen, man tänker att man vill inte höra mer nu.

Överst på min önskelista står att människor ska gå och rösta. Det är det viktigaste. Som nummer två kommer att de borde välja våra valsedlar. Sätta kryss i ”rätt ruta”. Det är en rättighet vi har – att rösta – och det blir ännu tydligare när flera av våra ensamkommande flyktingbarn tar kontakt, frågar om de kan vara med, med stolthet deltar i en del av röstarbetet. Det är stort. För dem. Och det borde mana till eftertanke hos en del av oss…

Och just ja! Så här skriver jag idag, i Norran:

http://norran.se/asikter/debatt/ett-attraktivt-arjeplog-for-alla-261911

Skriver idag i Dagens Samhälle. Och det här är viktigt!

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kampen-mellan-stad-och-land-maste-ta-slut-10478

Jag kan inte alla valprocedurer. Jag lär mig. Förra valet fick jag först lära mig att det här med kryssen inte är nödvändigt. ”Om du inte sätter ett kryss så betyder det att du gillar listan som den är”.

Ha!

Kryssen räknas, skärskådas, används på många olika sätt. I media. När partierna ska tillsätta platser i styrelser och nämnder efter valet. Ingen glömmer kryssen. De sparas i evighet.

Så även om jag står först. Även om jag är nominerad redan till att fortsätta leda kommunen om mitt parti får tillräckligt mycket stöd i valet. Så tänker jag den här gången att jag inte ska blunda för det jag vet: att kryssen har betydelse.

Jag och mitt parti har en tydlig vision för hur Arjeplog ska utvecklas. Arjeplog ska vara attraktivt för boende, företagande och turism. Med ordning och reda i ekonomin ska vi utvecklas. Inte avvecklas.

Jag blir lite provocerad av NSDs artikelserie om länets kommuner, idag om Arjeplog. Det är såklart medias uppgift att berätta om de utmaningar vi står inför, att de andra partierna försöker hitta blottorna (även om de inte själva haft särskilt mycket alternativa förslag att komma med…) men samtidigt tror jag att människor faktiskt vill VETA att det inte är nattsvart det vi har framför oss.

En stadig ekonomi kräver hårda nypor. Men resultatet blir att vi kan jobba mer med Det attraktiva Arjeplog (hela kommunen!),
vi kan satsa pengar i kulturskolan,
vi ska hitta de där fina strandtomterna (även om det, ärligt talat, inte är så att Arjeplogs Kommun äger all mark i Arjeplogs Kommun…)
osv

Våra företag ger oss bra betyg. De är ryggraden i kommunen. Det är de som drar in pengar som sen delvis hamnar som skatteintäkter i kommunen. Ett attraktivt Arjeplog är också attraktivt för företagande.

Det är enklare att genomföra förändringar om människor förstår varför. Men jag tror att ni har förstått nu. Och det är inte frågan om OM vi tar oss igenom. Det gör vi. Vi är på väg!

Och det är klart att fler vill ha det som vi!

Mycket av det utvecklingsarbete vi gör i kommunen följer en genomtänkt (numera i alla fall) linje, och om vi är smarta försöker vi se till att vi harmonierar oss med den s k ”Sammanhållningspolitiken”. Gör vi det så finns vi med i pengaströmmarna. Och det vore korkat att stå utanför. Mycket korkat.

En del av EU-medlen kommer via Socialfonden som används mot arbetsmarknaden, till skillnad mot pengar som används för investeringar eller allmänna utvecklingsprojekt – de pengarna finns i regionalfonderna.

Kommunens utmaning är att – trots att vi är så små – mäkta med att skriva program så att vi kan ta del av projektpengar och genomföra projekt samtidigt som vi gör allt annat som vi ska göra. Vi blir hela tiden bättre på det. Vilket gör mig stolt över utvecklingsavdelningen. Mallig. Det var en bra satsning.

Socialfonderna är inte min starka sida. Vilket jag är lite störd över. Så i morgon åker jag till Skellefteå på en hearing för att lära mig mer.

Ett annat utvecklingsarbete som vi gör är hur vi tar vara på sopor. Förbättringar görs hela tiden, både på återvinningsgården och ute i samhället. Men jag trodde inte att människor såg detta. Eller att man skulle bli så glada över de nya containrarna för plast som kommit ut. Långnäsa på mig. Men det kan jag gott ha. 🙂

Om någon tog sig för att raljera en smula skulle någon säkert ta sig för pannan. Replik på Svenskt Näringslivs reaktion på vår debattartikel i Svenskan.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/svenskt-naringslivs-bild-en-annan-an-var_3852538.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140826

”I dag är de två mest omdebatterade näringslivsfrågorna Rut och sänkt krogmoms. Däremot är tystnaden nästan kompakt om förutsättningarna för energi-, skog-, verkstads- och gruvnäringen.”

Igår lyssnade jag på Björn Wahlroos sommarprat från den 12:e augusti. Han och jag kan säkert hitta många områden där vi inte är överens, men två saker formulerade han – enligt mitt tycke – mitt i prick:

1. Det saknas inte kapital för investeringar. Vad som saknas är investeringsvilja, vilja att ta risker och entreprenörer som vill investera.

Jag har sagt samma sak ganska länge, och en del av er blir naturligtvis upprörda (kanske främst de av er entreprenörer som INTE fått fram det kapital ni ansett er behöva), men det är inte nya investeringsfonder vi behöver i första hand. Vad en liten kommun som Arjeplog råder brist på är företagare som vill, vågar och kan driva sina verksamheter framåt och uppåt.

Kommunen startar inte företag. När människor ropar ”någon borde…” så handlar det ofta om att man ser en affärsmöjlighet eller en brist som man önska att något företag skulle åtgärda. Mera sällan vill man dock själv starta det där företaget – vilket är synd, för vem är bättre lämpad att driva igenom en idé än den som fick idén? Den där ”någon annan” träffar man sällan…

Det kommunala ansvaret blir därför ett annat: vi ska vara så lite byråkratiska som möjligt, vi ska behandla företagen i kommunen lika (och rättssäkert), vi ska försöka hjälpa nya företagare igång och vi ska försöka övertyga företagare och entreprenörer om att komma hit. Jag vill också väldigt gärna att vi försöker använda lokala företag. Kostnaden får inte bli orimlig – kom ihåg att kommunen ansvarar för AMP – Andra Människors Pengar, men det finns en del som vi behöver träna vidare på. Fortfarande.

Och kommunen ska jobba på med attraktiviteten. Arjeplog ska vara bra att bo i, för företagare och att besöka.

2. Det är frestande att prata organisation när man inte kan eller vill lösa de större frågorna.

Björn tog exemplet EU där man just nu diskuterar parlamentets inflytande. Jag kan se exemplen på närmare håll. Nästan alltid när ett missnöje uppstår med hur en fråga drivs så kommer ropen om en annan organisering som ett brev på posten. ”Starta ett kommunalt bolag och lägg frågan där!”, ”lägg ner det där bolaget och flytta frågan till en kommunal avdelning!”, ”Starta en gemensam nämnd och låt nämnden ta över frågan och lösa den!” osv.

Att byta organisationsform löser sällan något. Man behöver diskutera sakfrågorna, slå fast vilka strategier man ska följa, skära eller utöka i personalstyrkan eller på andra sätt jobba strategiskt. Men ofta märker jag att när de strategiska frågorna kommer på tal så upplevs de som svåra, krångliga, hotfulla (?) osv. Och så vill man hellre prata organisationsform. Kanske känns det då som att man ”gör något”…

Ibland måste man ändå, till slut, slipa lite på organisationen. Av olika orsaker. Men låt oss slippa hamna där för att det andra är obekvämt.

Att Arjeplog är en av landets fattigaste kommuner är väl ingen kioskvältare. Det är ju det vi jobbar på att vända. Det går inte att bygga ut välfärden om man inte har gjort hemläxan och fått ordning på sin egen plånbok.

Därför kändes det ändå rätt bra igår när Derk de Beer, ekonom på Sveriges Kommuner och Landsting, på en direkt fråga om hur det kommer att gå för Arjeplog (och nej, det var inte jag som ställde den utan en kille från Dagens Samhälle) svarade ungefär så här ”det kommer att gå bra, de har insett vad de behöver jobba med och de jobbar på – värre är det för de kommuner som blundar för problemen”

Och här var det meningen att jag skulle infoga en bild som visar vår placering i landet… Om jag lyckas, och det lär ju märkas så tror jag att jag hoppar kråka längs Baltzarsgatan i Malmö. Får väl bara hoppas att det inte skapar stora avtryck i den politiska debatten…