Kategori: Blogginlägg

Jag fick ett mail från SKLs VD. Om att han ville att jag skulle vara med och jobba med att ”möta de utmaningar som inte minst den ökande urbaniseringen ställer oss inför… att ta fram ett kunskapsunderlag som kan ligga till grund för en politisk diskussion på kongressen i november”

Jag är glad för det. Jätteglad att Arjeplogs synvinkel får utrymme. Och tänker att det är precis sånt här som kanske ändå ger resultat. Till slut. Att det ju är det här jag pratar om. Och pratar. Och pratar. Och blir lyssnad på…

Och så läser jag Di Weekend på morgonen. Om biskop Åke Bonnier. Som är förvånad att glesbygdsfrågorna inte fick större utrymme i riksdagsvalet.

Går rak i ryggen till SKL idag.

”Ta itu med invandringen så den hamnar på en normal nivå efter vad vår ekonomi klarar, satsa på dem som är i landet Sverige innan ni satsar på dem som inte är här ännu, satsa på våra ungdomar så inte dessa hamnar i utanförskap, se till att dessa får jobb, bostad och kan bygga för egen framtid, gäller alla svenska medborgare, så kan vi göra reformer längre fram, men tills vidare så finns ju inga pengar, sägs varje dag i media, så varför pressa läget ännu mer, när det saknas jobb bostad och aktiviteter för de som bor här.”

Klippt ur en tråd på Facebook. Kunde varit skrivet i vilken tråd som helst som handlar det minsta om skatter. För just nu är det detta som sägs. ”Vi kan inte just nu för vi har inte råd och vi har ju redan så stor arbetslöshet”

Jag gillar att borra i sånt där. Som ”ni måste ju ta debatten”. Det sa alla för några år sedan. Alla.

Och så började man bryta i det, – hur menar du, vilken debatt? Med vem? Hur då? Den debatt som jag ska ta, ska inte du ta den också?

Hur är det då…
Minskar antalet jobb i Sverige om vi blir fler? Eller ökar de?
Är vi för många i landet Sverige? eller för få?
Hur många flyktingar tar vi emot? Hur många är för många?
Måste vi vara helt klara med allt vårt välfärdsbygge innan nån annan kan få komma hit? Kan man inte jobba med både äldreomsorg och integration samtidigt? Eller ska de två alltid ställas mot varann? Och bara de två.

Kanske ska vi börja där. Diskutera de frågorna. Innan vi bestämmer att allt är så enkelt, enkelspårigt och självklart. Och så jobbar vi på under tiden. Säger hej till den vi möter och tittar den i ögonen. Frågar ”vad kan du”? Och funderar på om den kompetensen behövs i mitt företag.

Eller är det någon annan nu igen. Som ska fixa och lösa och ta hand om?

När jag går till jobbet tänker jag att jag är en kartmänniska. Inte lika nördig som min väninna A som äter frukost med kartbladen uppslagna, men jag ser på verkligheten lite strukturerat: här är det och det och de funkar så här – aha! Då fattar jag!

När jag var yngre var min karta ganska grovmaskig. Höjdkurvorna var nog inte alltid utritade på rätt ställe och detaljrikedomen var låg. Allteftersom jag har levt och lärt så har mitt inre kartblad blivit allt mer innehållsrikt. Men det har kostat – fy sjutton vad det har kostat ibland! Att inse att världen inte alltid ser ut så där, att människor uppfattar saker på ett helt annat sätt och att jag måste tänka om och tänka nytt har inte varit utan ansträngning. Men jag tänker att det är en del av att bli vuxen. Att mogna.

Barnen har det där framför sig. De äldre har kommit en bit på väg. Halkar kanske ibland. Provar. Backar. Eller kör i 250 knyck rakt fram. Ibland. De små står ibland på kanten och låter. Högt. Provar om jag står kvar eller inte. Om jag har tänkt visa dem vägen? Fast de gärna vill visa sina kompisar att de inte bryr sig om nånting i hela världen. Alls.

Livet så långt har gett mig en stor ödmjukhet inför människor. Att vi har olika förutsättningar. Att alla inte VILL ta den enkla vägen. Utan den som efter vedermödor ger den vackraste utsikten. När jag var i tonåren kunde jag tycka att det vore bättre om alla hudfärger blandades med varann – så att vi fick en universell – då skulle ju ingen vara utanför. Och om alla var heterosexuella och trodde på samma Gud. Allt annat tyckte jag var att komplicera saker och ting i onödan – och sticka ut.

Men det har jag vuxit ifrån. För visst är det det som sticker ut som många gånger är det vackraste? Nog vore det bra synd om vi bara tillät det som vi känner oss trygga med? Det som är som det alltid har varit och inte kräver att vi funderar ett varv till.

En tung runda efter vägarna. Jag överskattade min förmåga på gymmet i fredags. Tog i lite för mycket. La lite för mycket vikter på stängerna. Är inte lika vältränad som efter sommaren.

(Men kämpar och har lovat mig själv och han som ska få min njure att jag ska vara i toppform inför bägge de operationer som jag förhoppningsvis nu har framför mig. I mitten på januari ryker knölen i lungan (den som läkarna kallar ”tumör”, vilket jag tycker låter pessimistiskt och defensivt) och så snart jag kan och får flyga igen hoppas jag att vi åker till Göteborg och genomför transplantationen. På fredag ska jag göra den sista undersökningen, bestämma vilken njure som är den bästa.)

Springer på mina tunga ben och lyssnar på ”Eye of the Tiger”.”Don´t change your passion for glory”. Att ha hittat tillbaka till passionen igen! För min familj och mina vänner. För jobbet. Lämna mer tid för det som ger energi och därför orka med det som slukar energin också. Göra det jag kan, göra mitt bästa och inte vara missnöjd för det jag inte räcker till. Stå stadigt. Vara den jag är och vara nöjd med det. Lyssna mer på människor som vill mig väl än de som alltid kommer att vara missnöjda. (Halleluja!)

Och sen läser jag en artikel i DN om Sverigedemokraternas kärna. ”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet” – står det i deras invandringspolitiska program. Mitt i ansiktet på mig som vill vara som jag är och som jag kan. För det är ju jätteenkelt för mig som tillhör normen. Ljust skinn. Uppvuxen i trygga förhållanden. En kvinna som är gift med en man. Fyrabarnsmamma. Farmor. En hel hoper andra ungar, kusiner, mostrar och morbröder som byter barn och kaffe med varann.

Men jag vill ju att det ska vara lika självklart för alla. Oavsett vem man väljer att dela säng och tvättmaskin med. Oavsett om ens föräldrar trodde på Gud eller Allah eller något annat. Oavsett var i världen vi bor eller kan bo. Och nej, det är inte svårare än så. ”en gemensam nationell identitet” betyder att massor av människor inte passar in. Och vem ska bestämma hur ”identiteten” ser ut? Skulle alla mina barn att passa in? Skulle mina vänners barn – de vännerna som är renskötare – passa in? Jag kan räkna upp massor av exempel som blir knepiga.

Det var inte de galna ledarnas fel att det gick åt helvete förra gången, om du frågar mig. En stor skuld faller på alla de som blint gick med på detta elände, vi och dom-resonemangen, utan att bry sig om att tänka själva.

Och jag begriper att de som gillar SD inte läser min blogg. Men om nån av ni andra, som gör det, också vänder er om i konsumkön när nån säger nåt konstigt, och bara frågar ”hur menar du nu?” eller helt enkelt säger ”men vad är det där för dumheter”, så kan vi få även en del av de som inte har tänkt färdigt att kanske göra det.

Eller hoppas jag för mycket?

Började morgonen med att skriva ett fejsbook-inlägg om vad dagens huvuddrag är. Ångrade mig samtidigt som jag klev in genom dörrarna på Tingsbacka. Om min egen definition av de sociala media som jag använder är att jag är någorlunda privat på fejjan och politisk i min blogg kanske jag ska vara tydligare med mina egna gränser?

Bestämmer mig till slut för att skita i det och göra som jag själv tyckte i morse. Och kanske utveckla mina tankar här.

Stiftelsen Arjeplogshus har gjort ett omfattande saneringsarbete de senaste åren. Vi har haft det lite ”okontinuerligt” på personalssidan vilket har bromsat arbetet, men efter dagens styrelsemöte konstaterar vi att om inte alla prognoser slår alldeles fel så går det ihop. Och med tanke på att vi behöver lägga ut mindre pengar i ränta på våra lån pga de låga räntenivåerna kan det till och med bli pengar över nästa år – som vi då kan använda till att öka underhållet. För där finns det ett skriande behov.

Kultur är viktigt. Ser att en del rynkar på näsan åt att t ex landstinget håller på med kultur. Men varför? Om inte regionen tar på sig ett uppdrag så faller det ju tillbaka på kommunerna. Den förhållandevis pyttelilla skatt som landstinget tar in till kultur i länet skulle då istället tas ut av kommunerna. Tror nån att vi då skulle få mer för pengarna? Eller vill människor verkligen att vi ska sluta fylla utrymmet mellan husen (med mer än snö och mygg som nån uttryckte det)? Jag vill att mina barn ska kunna ha mer i sina liv än läxor och innebandy. Jag vill att de ska utvecklas som människor. Ibland tvingas vända och vrida på sig själv för att förstå omvärlden och andra människor. Ibland kunna sjunga och spela riktigt vackert själva. Eller fult. Det får de bestämma själva. Men att tro att vi inte behöver kultur, eller att kultur hela tiden skapar sig själv – utan pengar – är naivt. Det står jag för!

Och sen blir jag GALEN av det här att lantisar är dummare än storstadsbor. Jag gillar inte ens när man försöker bevisa det med statistik eller förlöjliga frågan med humor. Jag är spyless på saker som upprepas så länge att de tillslut framstår som sanningar. Och som vi som bor här får lägga massvis med energi på att försöka förklara. Nej, våra mygg är inte stora som småfåglar. Ja, vi kan vara ute på sommaren. Ja, jag var brun som en pepparkaka i somras efter att ha tillbringat en tid på vår brygga i Arjeplog. Nej, jag är inte särskilt korkad. Nej, jag kommer inte från en del av landet som inte bidrar positivt till Sveriges BNP – TVÄRTOM. Bara vattnet i Skellefteälven är värt en 3-4 miljarder. Per år. Oräknat energiskatter och moms. Som också går in i statskassan.

Punkt och puh.

Och ja, nu behöver jag äta och sluta vara så ilsken.

Undergång verkar drabba oss med jämna mellanrum. När allting kommer att gå åt helvete. Både det stora och det som är smått.

Och här nånstans väcks den där känslan i magen. När Britta vill höja rösten. Säga: Vänta lite. Vänta och se!

Jag undrar hur många beslut och strategier som jag har varit med och dragit upp, som varit alldeles nödvändiga, men som inneburit ett visst mått av förändring. När beslutet innebär att vi gör på ett annat sätt, med andra arbetsuppgifter, när arbetsgruppen måste sättas ihop annorlunda, vi slutar med ditt och börjar med datt… Och – såklart – när man själv varit med i processen från början så är det logik man redovisar. Andra har inte hunnit med. Det får man ha respekt för.

Men reaktionerna..? Av 100 människor tycks 93 bli arga av förändringar. Några, bara några, blir nyfikna. Vill veta hur man tänkt. Hur ska vi lyckas med detta?

Första gången jag verkligen upplevde detta var när vi på 90-talet ändrade sophanteringen i kommunen. Från sopsäckar till gröna tunnor. Från hämtning en gång i veckan till varannan vecka. Jäklar vad jag fick skäll, jag också, fast jag inte ens hade en ledande position i kommunen. ”Det kommer aldrig att gå” ”folk kommer att slänga sopor i skogen”. På konsum. I kön till frisören. I telefon.

En slutsats har jag dragit genom livet. Och den är tyvärr ganska krass. Om man ska förändra något, stort eller litet, kan man inte lyssna på alla belackarna. För då blir inget gjort. Och det är synd – för till slut stänger man öronen för även det som skulle vara bra att lyssna till. För att kritiken tenderar att vara så onyanserad. Och de allra flesta gånger blir det ganska bra. Bara annorlunda. Ofta billigare. Och två år efter förändringarna möter man samma personer som säger ”jo, men nog blev ju det här bra”.

Nu har en ny regering tillträtt. Kanske ska vi låta dem jobba 100 dagar innan vi har åsikter om undergång och Harmageddon?

Man skriver inte om sånt man är arg på. Eller det som man är rädd för. Inte om man har mitt jobb. Man håller fasaden på plats och säger att man tror på det man gör. Att det kommer att ordna sig. För om inte kommunalrådet ser ljust på framtiden och säger att det kommer att ordna sig – så kanske inte folket orkar…

Möjligen säger man att det är ”en smula komplicerat”. Att det ”kommer att ta tid”. Och så hoppas man att folk ska begripa att det inte finns några enkla lösningar. Att det som ska göras behöver göras. Att det är det man säger till varann vid köksborden.

Men nu ska jag säga precis som det är. I värsta fall får jag väl ta bort inlägget. Och det är ju högst frivilligt att läsa…

JAG ÄR RÄDD ATT DEN HÄR KOMMUNEN INTE KOMMER ATT ÖVERLEVA.

Den här kommunen är för liten för att själv, med nuvarande regelsystem, bära sina egna kostnader länge till.

Och jag kan inte gå vidare till ilskan utan att först visa på analysen. Att det är två huvudspår som man måste följa. (Förutom att försöka öka befolkningen – som alla andra småkommuner, och vi också, gör).

1) Vi måste ha ordning och reda och vara kostnadseffektiva för att få våra egna skattepengar och de pengar (50 miljoner per år) som staten ger till oss att räcka. Det betyder att vi måste VETA att varje verksamhet får rätt pengar. Så var det INTE när jag klev in. Och satsar vi på ett ställe så måste vi ta bort på ett annat ställe.

2) Vi måste jobba nationellt och regionalt. Det är därför jag lyfter frågorna om vad Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kan göra. Vi håller på att diskutera hur de små kommunerna ska kunna hjälpa sig själva och varann. Vad vi behöver i form av skatteutjämning och lagstiftning. Och jag debatterar och berättar på konferenser, vid möten och i media varje gång jag kommer åt. Hur vi har det. Var svårigheterna sitter.

Det var därför det kändes meningsfullt att åka på s-kongress. För om jag lyckas få mitt eget parti att begripa lite bättre…ja, ni förstår tankekedjan.

Förr i tiden kunde kommunalrådet samla en liten delegation och åka ner till lämpligt departement och be om hjälp. Och med sig hem hade man något paket. Lite nya jobb. Eller något annat. Och så hade man GJORT NÅGOT. Idag ser världen annorlunda ut. Vi förväntas klara oss själva. Bara vid någon större katastrof – en försvarsnedläggning, eller om en stor bilfabrik försvinner – kliver staten in och försöker hjälpa till. Kommuner som håller på att dö sotdöden göre sig icke besvär.

Men ILSKAN då? Om jag nu skulle säga precis som det är.

Jo, i dagarna (vilken överraskning!) funderar jag en del kring vilka som är mina drivkrafter för att orka leda kommunen. Och jag vet ju att det inte handlar om att jag vill stå mitt i ljuset. För det skiter jag faktiskt i.

Men vi har inte råd att lägga halva arbetstiden på att söka majoriteter i varje enskild fråga. Det måste finnas en trygg majoritet som håller. Där man kan vara överens från början om de stora penseldragen och sen ge och ta i detaljerna. (Och den som tror att samarbete och lyssnande inte har haft någon plats hittills kan läsa något av mina tidigare blogginlägg.)

Arjeplog har inte råd att ha flera partier med kloka människor sittandes på läktaren och peka finger. Eller ännu värre – att alla partier skjuter mot olika mål. ”Driver sin egen politik”. Är målet att överleva som kommun och därför fortsätta arbetet med kostnadseffektivitet, påverkan och samverkan så går det inte att hålla på så. Det blir för tungt. Och det gör mig arg och uppgiven att det är vad vi riskerar.

Jag är glad att jag är stadigare än jag trodde när jag klev in. Och jag är stolt över att jag hela tiden sagt sanningen. Inte försökt slå blå dunster i ögonen på folk. Och jag har en viss förståelse för att rätt många ändå hoppas att det kanske finns en ANNAN väg. För det vill man väl gärna tro? Trots att pengarna är slut. Och kommunen är för liten.

(och hörni: vi måste ha en hel styrelse som diskuterar vägen framåt, en styrelse som tillför energi istället för att peta i småfrågor. Då kan det bli riktigt bra)

Jag funderar en hel del på hur man gör för att föra ett vettigt samtal om det politiska landskapet. Och få dig att sitta kvar på andra sidan bordet.

Och jag tänker att samhället har förändrats bra mycket, bara under min livstid. Vi reser mer. Det kostar inte 8 kr per minut att ringa till Amerika längre (det kanske det gör – vad vet jag – men vi skypar i stället…). Urbaniseringen tilltar. Då fanns i stort sett de goda – Amerika – och de onda – Ryssarna, och nationerna delade upp sig runt dem.

Förr var också klyftorna mellan människor större. Fyra yrkeskategorier som regerade och som fick människor att göra som de sa. Polisen, prästen, skolläraren och läkaren.

Och ställer jag enkelt mot komplext, ser jag två saker.

Det ena är en frustration över förändringen – en önskan om att allt var lite mer som då, då livet var enkelt. Och en anklagelse mot partierna att de är för lika varann. Och min undran blir om det inte är så att människor önskar att någon ska stå upp och säga: ”Allt blir bra om du röstar på mig. Lita på mig bara”.

För det andra jag ser är hur svårt det är att få prata ordentligt om vad som krävs, vad vi har framför oss, hur spelplanen ser ut. Både i kommunerna och i landet. I media snuttifieras diskussionen. Själv drar jag mig lite för att dra igång. Förstöra ett middagssamtal med en föreläsning om ”den större bilden”. Typ.

Är det så att vi bara delar upp oss mer och mer i två läger? Ena delen som ser och analyserar och vill prata. Och den andra som inte orkar. Och som blir mer och mer frustrerad.

Och den delen som inte orkar håller händerna för öronen och säger: ”ni tar ju inte debatten!”, ”det är ingen skillnad mellan moderater och socialdemokrater” och ”så här går det när ni inte begriper vad det är som folk vill säga och prata om, men ni tror att det bara handlar om invandrarfientlighet”.

Är jag på rätt väg? Eller helt fel?

Inbjuden att hålla en föreläsning om hur Arjeplog vill kunna ta tillvara på de skyddade områdena och vad Länsstyrelsen behöver göra då. Inbjuden därför att Arjeplog lämnar så tydliga svar när Länsstyrelsen frågar om reservat.

Ett möte om jämställdhetsfrågor med genomgång av vad kvinnliga chefer möter i sin vardag. Att bestämma sig för att fråga efter jämställda strukturer.

Och sen ett informationsmöte hos Landshövdingen med kommunal- och landstingsråden i länet. Om vad som hänt, vad som är på gång och vilka förslag på lagändringar för vatten och fjäll som ligger ute.

En vanlig dag på jobbet. En viktig dag på jobbet.

Och sen en springtur i skogarna runt Överkalix med min vän Birgitta innan vi bänkade oss för att se Uppdrag Granskning om just Överkalix. Med viss bävan. Man vet aldrig riktigt hur journalister och mediamänniskor väljer att vända på det man säger och det man representerar. Men det var bra! En spegling av allvaret i uppdraget kontra människors förväntningar. Och svårigheten när människor så gärna vill att någon ska vifta med sitt trollspö. Simsalabim.

Det handlar om att en hel nation måste vilja ha en riktning på utvecklingen. Och att inte låtsas lova det som inte ligger i ens makt.

(Som att flytta folk och jobb.)

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”