Kategori: Blogginlägg

Göran Färm skrev: ”helt avgörande att politiker står för tydliga värderingar, som man inte kompromissar om, men att man sedan utifrån denna värdegrund formar kompromisser med andra som delar värdegrunden – även om de står för andra idéer i dagspolitiken.

Jag har fått frågan om varför (s) är så ”taskiga” mot SD och inte bjuder in dem till förhandlingar som vi gör med de övriga.

För mig är svaret enkelt: SD har som folkvalda rätt till samma villkor som alla andra, men det är något annat än att kompromissa med dem om sakpolitikens innehåll. Att jag inte vill ha med dem i förhandlingar om t ex invandringspolitiken beror på att de inte står för samma grundvärderingar som övriga partier, framförallt att de inte står upp för den helt avgörande principen ”människors lika värde”.”

Och jag är lite sur att jag inte sa det själv. Före.

Jo. Strukturfascist. Jag tillhör den sortens människor som behöver ha lite ordning och reda i tänket. Sortera in information på rätt plats. Se helheter. Och sen bestämma väg.

Och de mönster jag ser nu skrämmer mig. En till politiker i raden som pratar om vad som är skrämmande är förstås ingen hyllvältare. Men allvarligt, jag tror inte att jag är den enda som drar paralleller medan vad som händer nu och det som en gång hände och gick så fel. En vän sa ”det där behöver vi inte pröva igen, vi har ju redan facit”.

En stor flyktingvåg. Anläggningar som brinner. En mobb som sprider bruna eller brunaktiga åsikter. 

Och så FOLK SOM HÅLLER MED. Det är nog det som upprör mig mest. Fast det kanske inte är där jag ska lägga min kraft. Jag kommer aldrig att få en av dem att lyssna. De kommer alltid att böja och vinkla och vända på det jag säger.

Det finns en stor grupp människor som bemödar sig om att det som sägs ska vara balanserat. Genomfunderat. Som ser behov av ett blandat samhälle – där alla tänker lika blir inte mycket tänkt och där alla ÄR lika blir det inte mycket utveckling.

Och så finns det den här gruppen människor som tycks skrika rätt ut. Kopierar inlägg utan att fundera på vad den som spred dem först har för agenda. Som låter göra sig till megafon. Utan att tänka efter.

Men hur är det med alla människor i mitten av normalfördelningskurvan? De 80% som enligt teorin varken är starkt för eller starkt mot. Är det inte dags att alla människor höjer rösten? Och visar de riktiga fascisterna att det inte är OK. Längre. 

Funderar mycket på det här med hur vi har det i riksdagen. Och i sociala och andra media. Tänker att vi som är politiker lär oss vårt yrke allteftersom. Hur det går till i den demokratiska processen. Ärendegången, som kan driva vilken entreprenör som helst till vansinne för att det går för långsamt. Men som är till för att medborgarna ska kunna ha inflytande. veta vem som fattat vilket beslut. Kunna överklaga. Protestera.

Vi lär oss knyta allianser för att få igenom det som vi tycker är nödvändigt. Vi lär oss hur man gör när man påverkar de som finns i nästa lager. Vi kan plocka ut de tre viktigaste styckena i ett tjockt dokument. Finns på plats vid rätt tillfälle.

”Politikerna måste ut i verkligheten”. Säger en del. ”Politik är ett yrke att lära sig”. Säger jag. Om du verkligen vill få till en förändring, eller vill att frågorna ska förvaltas bra, vill du då lägga det i händerna på någon som är skicklig på sin sak, eller någon som bara lever om i media? 

Och verkligheten? Vi har väl makar och familjer och mammor och pappor och barn vi också. En del av oss, som jag själv, har varit företagare i många år. Andra är undersköterskor och vet vad det innebär att ständigt jobba natt. Någon har varit gruvarbetare. Någon fastighetschef. Vi har pratat om samhället hemma vid köksborden och en del av oss går sen den vägen. Tar det här jobbet.

Men så finns det de som vill få det att låta som att man går på tvärsen. Man har som strategi att säga att man minsann spelar ett annat spel. Och människor går på det. ”Tänk va bra att det äntligen kommer några som säger sanningen”. Man förlåter dem de övertramp de gör ”för de rör ju om i grytan och det behövs minsann”.

Media vet kanske inte hur de ska göra? Man har gått i skola och lärt sig samhällssystemet för att kunna granska det. Och när någon spelar efter andra regler, och ibland är både otrevliga och hotfulla så uteblir måhända granskningen. Hemska tanke!

Nu har vi Sverigedemokraternas budgetförslag. Halleluja. 90 miljarder sägs att de vill ta bort från välfärden. Oklart hur det ska finansieras. 

Fundera på det. Fundera på om det är värt det. Fundera på om det bästa för det här landet är att ”nån rör om i grytan”, även om det säkert – för den oinvigde och kanske någon annan – kan kännas som en välgärning.

Och tänk på att politiken är mer än de debatter som tv gillar. De där man får utrymme för korta meningar och måste ha hittat ett budskap som trycks i morgondagens tidningar.

Sticker ut hakan, ja kanske hela huvudet, och börjar med att göra klart att jag älskar granskning. Jag gillar Råd & Rön. Tester och prövningar. OCH att politiken granskas. Att man får veta. 

Att vi sen tycker olika det är en helt annan sak. Att jag väljer ett kylskåp framför ett annat (och VET att mina val ibland beror på fåfänga eller att jag kanske försöker kompensera något av mina tillkortakommanden med en ny pryl), eller ett visst bilmärke eller ett parti före ett annat.

Politik handlar om att vilja. Sa Olof Palme. Politik handlar om att välja. Säjer jag. Vi ställer det ena mot det andra. Ibland pga av brist på pengar. Ibland av kvalitetsskäl. Ibland pga att vi har olika idéer om hur vi vill att det ska bli. Men ALDRIG för att jävlas.

VARFÖR kan inte den betalda media som vi har omkring oss försöka att vara den opartiska granskare man säger att man är? Varför är det alltid konflikten som tycks vara det intressanta och inte vad som är sant och relevant?

Politiker väljer mellan skolor. Just nu ser jag den debatten i några av mina grannkommuner. Man saknar elevunderlag. Man uppfyller inte skollagens bestämmelser. Man försöker få pengarna att räcka till alla barns skolgång. Man tänker framåt, skapar strukturer som ska kunna vara hållbara. Och tidingarna ÄLSKAR sånt. Man går ”all in”. Lägger stora ord i munnen på de som inte vill. Men jag har hittills ALDRIG sett en enda spalt med intervjuer med de som vill. De som håller med. Inte en enda.

Politiker har inte alltid rätt. Vi gör fel. Och det vi gör behöver diskuteras och granskas. Men å vad det vore skönt om vi NÅN GÅNG kunde se ett mindre hårdvinklat reportage. Där man koncentrerar sig mer på sakfrågan än konflikten. Nån gång.

Nån gång ska jag berätta vad det gör med människor. Det här. Nån gång.

Det är krångligt det här med partier som har åsikter som är knepiga. Man har ju definitivt rätt att ha åsikter. Och så länge man inte kränker t ex en folkgrupp så har man rätt att uttrycka dem. Även om jag tycker att du säger korkade saker så vill jag ju slåss för din rätt att uttrycka dem.

Så om nu SD köper reklamplats i Östermalms tunnelbanestation. Och reklamen – vid en opartisk granskning – håller sig inom lagens ramar. Då får de skriva vad de tycker. 

Det viktiga är ju om vi andra bemöter det på ett konstruktivt sätt. 

Det är väl precis det som menas med att ”ta debatten”?

(Och jag kan skriva massor om normaliseringen av rasismen i det dagliga språkbruket. Också. Och det kan ni andra också – låt oss göra det då, nu fick vi ju en anledning – det är inte invandringens fel att folkhemmet har förändrats, så vi måste prata med människor om att se hur man försöker lägga fokus där – typ)

Fredag. Möte om folkhälsofrågor. Svårgreppbart begrepp om du frågar mig. Folkhälsa är ju nu en gång för alla inte att äta äpplen och springa mil efter mil. Folkhälsa är rent vatten och läxläsning och känslan av att höra till också. 

Vi är sämst i klassen i Norrbotten. Och vissa kommuner sticker ut mer än andra. I Haparanda är den förväntade livslängden bland män 8 år kortare än för män i Lidingö (eller heter det på Lidingö..?)
Vad har betydelse då? Vad vet vi? Jo, häng med nu (och jag pratar inte om blodtryck och diabetes endast, utan också om hur vi faktiskt känner oss):

Tjänstemän mår bättre än arbetare

Ju längre utbildning man har desto bättre mår man

HBT-personer upplever att de mår dåligt dubbelt så ofta som heterosexuella

Ensamstående kvinnor upplever att de mår sämre än ensamstående män

I Pite Älvdal mår medelålders kvinnor sämre än i de andra älvdalarna i länet
Och så kostar dålig folkhälsa pengar också.

Genast börjar jag filosofera om det där med att uppleva att man mår bra, att själv ha grepp om vardagen. Hur viktigt det har varit för mig att känna lust att gå till jobbet. Att det faktiskt var därför jag pluggade en gång i tiden, eftersom jag hade provat och visste vad jag absolut inte ville jobba med och begrep att det hörde ihop med vilken utbildning jag själv hade.

Jag läste Johan Sjökvists blogg i morse. Om hur vi pratar om oss. http://johansjokvist.se/blog/2015/07/02/ar-det-synd-om-oss-har-uppe/ Han skrev bra och det behöver jag inte skriva om också, men det passar ihop med det jag filosoferar om.

Och sen tänker jag att det finns olika saker man kan göra av ett kommunalrådsuppdrag. Förväntningarna på ett kommunalråd varierar. En del tror att man är chef på kommunen. Vilken man inte är. Det har vi en kommunchef till. Nej, men man är den som pekar ut riktningen, funderar över vilka frågor vi ska lägga vår tid på. Vad som har betydelse.

Om människor ska må bra borde vi jobba med jämställdhet och jämlikhet. Vi borde se till att kulturen blomstrar. Vi måste se till att utbildning är tillgängligt, även i den lilla kommunen. Om människor mår bra får vi – på ekonomspråk, och det kan man använda som en förklaring men inte som ett svar – pengar över till mycket mer. Och hjulen börjar rulla i rätt riktning…

Så då passar det väl bra att så här sista dagen före semestern, raljera ordentligt och utbrista i att: Det är väl en jäkla tur att det är det jag jobbar med. Och sällan från mitt hörnrum på Tingsbacka. Utan på andra ställen, där de andra som också bestämmer finns.

Nu har vi – utan att ens debattera i fullmäktige – enats om en budget för nästa år. Nu börjar vi se att det blir pengar över. Nu ska vi göra mera. Som får människor att se framåt. Och må bättre.

Sitter på s-kongress och vi ska ta beslut om hur vi vill att det moderna arbetslivet ska se ut. Ordet ”feminist” tycks  en del tolka som något nedsättande. I min bok handlar det om att samma möjligheter ska gälla alla, oavsett vad man fötts till för kön. Inte svårare än så. Och nyss berättade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson att skillnaden i lön mellan kvinna och man under ett arbetsliv är 3,6 miljoner. 3,6 miljoner!!! Det blir liksom inte samma möjligheter då.

Varje familj får bestämma vem som ska vara ledig för att vara hemma med barnen. Det är fritt. Men när ni vill ha ersättning ur våra gemensamma medel, det som jag ska vara med och betala för, då vill jag nog faktiskt att vi ska använda även den pusselbiten för att styra i en riktning. Så att det blir rätt bild till slut. 

Jag har funderat mycket på de här frågorna. Jag reflekterar över mitt eget liv. Vad har jag tänkt och planerat själv och vad har jag gjort utan att tänka, följt strömmen, inte ifrågasatt?

Det var jag som var hemma mest med våra barn. Det blev så. Vi diskuterade inte den frågan så mycket. Mönstret fanns där. Jo, maken tog nog ut sina 10 dagar i början. Och jo, maken har tagit ut en del föräldradagar. Men jag var hemma mest. Trots att jag egentligen mådde bäst när fjärde barnet föddes och jag gick till jobbet varje dag. Lämnade nr 3 på förskolan och tog med nr 4 till jobbet där hon sov medans jag jobbade ett par timmar. Jag är en sån.

Jag vill inte att det ska vara så att vi kvinnor har 3,6 miljoner mindre i livsinkomst. De mönster som vi skapar måste vi ifrågasätta och försöka förändra. Och vi kan inte sätta det ansvaret på enskilda personer enbart. Vi måste använda våra gemensamma medel som styrmedel också. 

Ebba Busch Thor, KD, slår på stora trumman om ”familjernas frihet”. Att vi inte ska göra politik av familjernas egna beslut. Men kom igen nu! Om inte politiken sakta men säkert jobbat på så hade ju en sån som jag inte ens haft rösträtt.

När politiken tillslut bestämmer sig för att gå i en riktning så gör det skillnad. Det är oftast inga hastiga beslut utan framtänkt över tid. När vi nu bestämmer att vi vill ha en föräldraförsäkring som är vars och ens i ett förhållande så kommer mönstren långsamt att förändras. Till det bättre. För oss kvinnor. Det blir ETT av våra verktyg. Vi behöver fler och det kommer att ta tid. Men jag vill också – precis som Ylva – att saker och ting ska förändras medan jag lever.

Jo, man kan ha ideer om hur man vill att det ska vara. Det har vi väl allihop. ”Arjeplog borde styras som ett bolag!” hör jag, ”alla måste väl ändå ha rätt till fungerande telefon” – fullt rimligt, ”kulturen är viktig för att vi ska vilja bo här” – sant. 

Därför bevakar jag dokumenten. Bland mycket annat som jag gör så bevakar jag hur man skriver i olika dokument. Och tänker, med en amerikansk touch, att ”the devil is in the details”. Att byta ut ett ”bör” mot ett ”ska”. Att skriva ”alla” i stället för ”en stor del”, att skriva ”hela landet” i stället för ”vi”.

För sen, när vi på regional och lokal nivå ska göra verkstad. Då är det så himla viktigt att det står rätt. Inte minst för att pengarna då fördelas efter det som vi varit överens om. Att den där meningen om att ”vi ska ställa krav på lärosätenas samverkan med det omgivande samhället” står där. Inte att vi ska ”stimulera samverkan”. Som i det program som vi ska diskutera och fastställa i helgen på vår, socialdemokraternas, partikongress.

Där finns ett stycke om de statliga myndigheternas lokalisering. Och ett om lokalservice, högskolor och universitet. Jag tycker inte att det räcker att vi skriver ”i möjligaste mån”. Eller ”där människor bor”. Jag vill att det ska stå att ”en övervägande del av de statliga myndigheterna ska lokaliseras utanför storstäderna” och att man tänker på att ”där människor bor” borde förstärkas med ”eller vill bo”.

Sånt ska jag och mina kompisar i partiet syssla med i helgen. Och jag noterar med glädje att debatten ser annorlunda ut nu än för sex år sedan när jag började jobba med det här. Att man nu faktiskt hör från många håll att hela landet ska kunna leva och ha det lika bra som vi har det, vi som bor som jag t ex. 

Är det någon som tror att ”någon annan” annars skulle göra det jobbet?

Äter frukost och njuter lite av att ha sprungit en runda på morgonen. Nog tar det emot ibland, att ge sig ut. Men jag vet ju att belöningen finns där. Efteråt.

Läser om arbetet för att Skatteverkets lokalkontor i bl a Lycksele ska få finnas kvar. Jag blir lycklig när jag ser att höjda röster kan göra skillnad. Och tänker att jag ändå tror och hoppas att det vi ser är starten på något annat. Ett annat förhållningssätt mellan stad och land. 

Jag har tagit varje chans att berätta om våra villkor. Och många gånger mött förvånade människor som kommer fram efteråt och sagt att de inte vetat, men att de nu insett att landet ser olika ut. Jag tror att människor lyssnar nu. Alla når vi inte, vi som engagerar oss för att även glesare befolkade delar av landet ska ha SINA möjligheter. Men vi når fler och fler och det är nästan så att man blir lite tårögd.

Och så läser jag en krönika om lokalpolitiker –  http://www.dagenssamhalle.se/kronika/taenk-om-lokalpolitikerna-slutade-att-staella-upp-15595  – och tänker att så kan det också vara. Vissa veckor. Att oavsett vad man gör och hur väl man än tycker att man följer den snitslade vägen mot målet, så finns det alltid människor som väljer att se det man inte klarat av. Än. Eller förvränger det man gör.

Och ibland blir jag så trött. På dem. 

Jag vet att diskussionerna runt köksborden inte alltid har så mycket fakta att grunda sig på. Och det är tråkigt när vågorna går höga utifrån hörsägen och fantasier. Jag vet att många verkligen önskar att vardagen i Arjeplog skulle vara guld och gröna skogar. Och att man vill att någon ska stå där, som en gammal trygg farfar och säga att allting ordnar sig. Och när inte ”någon” gör det, utan istället säger att det är svårt och kräver mycket jobb och väldigt lite av att stryka medhårs, så börjar man hitta på och kritisera. Det är mänskligt. Om än korkat.

De som står en nära vill ju ibland att man ska ”tala om hur det är”. Men att gå in och svara i alla trådar på Facebook? Nja. Ofta vet jag mycket, mycket mer än vad jag kan eller vill säga. När någon inte lyckats så bra och vill att det ska vara kommunens fel. Eller när någon ägnar sig åt att berätta om sin egen förträfflighet. Utan självkritik. Och inte blir deras goda sidor, som de ju också har, bättre om andra, såna som jag, sticker hål och kritiserar…

Saklig kritik ska man ta till sig och lära sig av. Och försöka göra bättre, med de resurser man har. Fundera, nästa gång, på vad den som bär fram kritik har för bevekelsegrunder. Om man vill bidra, om man vill peka på sånt som kan bli bättre eller om man vill flytta fokus. Till sig själv.

Och så kämpar vi på…

Andra dagen med kongressombuden inför (S) partikongress senare i vår. Ska snart åka hemåt och förbereda morgondagens kommunfullmäktigemöte. Jag tror och inser att frågorna på allmänhetens frågestund kommer att handla om vad och hur vi ska göra med äldreomsorgen. Tänker att det är svårt att nå fram med ett budskap.

Vi håller på att starta upp ett arbete som ska resultera i en äldreomsorg som är bra, rationell, kostnadseffektiv men som framförallt ska vara den omsorg som den äldre tycker om och behöver. Det ska vara klart 2017 eller kanske till och med 2018. Vi ska ha arbetsgrupper och referensgrupper för att människor som har kloka åsikter eller känner sig oroliga både ska få säga sitt och lyssna.

Oron just nu verkar vara att vi inte alls ska lyssna. Att vi redan har bestämt oss. Och att vi köpt ett hus av landstinget.

Om nånting ska vara färdigt 2017-2018, varför skulle vi då redan nu ha fattat alla beslut? Det vi har sagt är att vi inte kan börja med att peka ut ett hus och sen fundera på vilken verksamhet vi kan trycka in i huset. 

Man måste börja från andra hållet – ungefär som när man väljer bil. ”Vad vill jag ha? 4-hjulsdrift, diesel, automatlåda…ok, vilka modeller har då det?”

Så när radion frågar om vi kan garantera att äldreomsorgen ska förläggas till Vauka så kommer vi att fortsätta skaka på huvudet. Inte för att Vaukagården står på en dålig plats utan för att vi inte hunnit till lokalfrågan i utredandet än.