Kategori: Blogginlägg

Jo, jag vet. En irriterande, kanske till och med provocerande, fråga. Kostar barnen som är födda i Sverige pengar? Med ryggmärgen vill man ju säga nej. Mina barn är inte en kostnad. Mina barn är Sveriges framtid.

Men nog kan vi väl hålla två tankar i huvudet samtidigt?

Jo, dina och mina barn kostar och har kostat pengar. De börjar kosta redan i magen. MVC och sen BVC och föräldrautbildning och sen förskola…

(STOPP! Förskolan är ju inte gratis – Jag betalar ju för den! Eller? Nja…det som du betalar för förskolan täcker inte på långa vägar vad kommunen lägger ut i form av lokaler, uppvärmning, mat, personal osv för att förskolan ska funka. Inte på långa vägar. Även om jag vet att människor faktiskt tror det.)

…skola, gymnasium, kommunala sommarjobb…

(men STOPP igen! Mitt barn utför ett arbete – det kan väl inte kosta pengar? Jo. Vi avsätter en summa pengar till löner för feriearbeten varje år. Ungdomarna gör skillnad, och verksamheterna blir alla gånger bättre med dem än utan – men avsatte vi inte pengarna skulle inte jobben skapas.)

…universitetsutbildning, tandvård, sjukvård osv osv.

Tänk dig en kurva som förflyttar sig från minus till plus. Där börjar vi. På minus. Vid noll års ålder. Och nånstans vid 25-26-27-års-ålder börjar våra ungdomar ge tillbaka (och kurvan förflyttar sig över på plussidan) – men faktiskt inte förrän då. Sen ger de. Och ger. Precis som vi andra vuxna som betalar allehanda sorters skatt (kommunalskatt, landstingsskatt, statlig inkomstskatt, moms, bensinskatt, alkoholskatt osv). Och nånstans i pensionsåldern (jag kommer inte ihåg på rak arm exakt vid vilken ålder) så går vi ner på minus igen. Tidiga pensionsåren – inte så dyrt, inte så många vård- eller omsorgskrävande krämpor, sena pensionsåren – mycket pengar.

Så: ja – ditt barn kostar pengar. Och det är precis som det ska vara! Det är inte nåt fult. I Sverige har vi valt att ha det så. Att vi med hjälp av skattepengar jämnar ut förutsättningarna. Mellan partierna har vi olika åsikter om var gränserna ska gå. Jag gillar den offentliga (ofantliga 😄?) sektorn. Och värnar den. Andra gör inte det. Och det är helt ok. Att vi tycker olika. Särskilt om vi gör det utifrån samma bakgrundsfakta. Och inte en massa tro och köksbordsvetande.

Tänkte bara att ni ville veta.

(Och i det sammanhanget KAN man naturligtvis stoppa in resonemanget om vad en flykting som kommer till landet i halvvuxen eller vuxen ålder egentligen kostar. Egentligen…)

Sociala media…jag går ofta igenom vad Facebooks hjältar har sagt under dagen innan jag stänger ögonen. Ler lite, ser alla fina människor som är mina vänner och som delar en liten bit av livet och kämpar vidare. 

Och så är det alla de som tycks leva på att få vara kritiska och otrevliga.

Igår var det poliser som med skrattet i ögonvrån hade tagit på sig rosa balettkjolar. Men tvingats skriva att de var lediga och hade betalat för tyllet själva. För att redan på förhand stoppa de värsta kommentarerna.

En annan gång är det en politiker som bor både hemma hos sin familj och där hen jobbar. Och som borde veta hut för det.

En tredje gång nåt annat. Som det rasas över. Inte granskas – vilket är helt ok, men rasas. I sin värsta form.

Och jag får sån lust. Ibland. Att vända på orden. Byta ut ”poliser” eller ”politiker” mot valfri yrkesgrupp. Bara för att få människor att fundera. Kanske haja till. Tänka ett varv extra på sin egen roll i samhällsklimatet.

Som den gången då företrädare för en fackförening sa till mig ”bara så du vet så litar vi inte på er politiker”. Och jag tänkte: herregud, vilket liv om jag skulle ha sagt samma sak ”vi litar inte på er i facket”…

Eller till företagaren: ”det vet man ju hur företagare är…de bara skor sig på andras bekostnad!”. För det är ju det jag läser i sociala media att jag gör i mitt nuvarande yrke.

Igår träffade jag företrädare för Sveriges regioner. Vi gick igenom det som vi ska prata om på regeringskansliet idag. Och jag tänkte: ”fasiken att jag fortfarande har så mycket att lära mig efter sju år i det här yrket. Helsike vad de kan! Och med vilket tålamod de tar en fråga i taget med målet om hur vi måste få göra för att det ska bli så bra som möjligt. Att människor ska få lov att arbeta. Att flyktingars kompetens ska få komma till nytta. Att bostäder och arbetsplatser ska finnas på samma ställe. Att utbildning ska vara tillgängligt.” Och så vidare.

Och sen gick jag hem till hotellet och läste sociala media. Och släckte och tänkte ”nåja, det är ändå en ny dag imorgon och det är ett spännande och krävande och fantastiskt roligt jobb jag har och imorgon tar vi nya tag”.

Och det är väl tur det.

För sju år sedan började jag med politik igen. På heltid den här gången. Och sen dess har jag lyssnat och försökt förklara. Förtvivlats många gånger. Över hur oinsatta människor är. Och ändå högljudda. ”Ni lyssnar ju inte” säger de. Eller ”vi tycker ju inte som ni och om ni driver igenom det här så är ni odemokratiska”.

Och jag tänker att det är inte så himla enkelt. För politiker har inte så bra rykte. Även om jag inte tycker att vi har gjort oss förtjänta av ALLT skäll. För det är många fritidspolitiker som sliter. På sidan av sitt dagliga jobb så lägger man ner kraft och energi och försöker väga ihop och göra det som är bäst. För de flesta. 

Men vi lever med att flera har drabbats av storhetsvansinne. Fjärmat sig från den vanliga vardagen som de flesta ser och har. Och de har förstört mycket. För det är förtroende vi pratar om. Och hur ska man kunna ha förtroende för någon som inte längre verkar stå med bägge fötterna på jorden?

Men ibland känns det helt enkelt inte som om vi pratar om samma saker. Jag kan ofta känna att människor ropar på en revisor när de ropar. ”Har verkligen Kalle Andersson betalt för soporna?” ”Hur kan det komma sig att Karin Pettersson fick hemtjänst och inte jag?” ”Varför kan vi inte ha en skola i min by, så mitt barn inte behöver åka till nästa by?”

Och jag förstår att det är så. Tro inget annat.

Men vissa dagar, veckor, pysslar jag bara med att se till så rätt formuleringar är inskrivna på rätt ställe i rätt dokument. Så att inte min kommun ska stängas ute. Att det står ”hela Sverige ska ha tillgång till…” Och inte ”större delen av befolkningen bör kunna få…”

Och det är ju inte så tydligt. Att det är viktigt. För det syns inte på sopräkningen. Än på några år.

Så hur är det då med storregionfrågan? Är det en fråga som bara tvingas igenom uppifrån? 

Jag tror att vi blandar ihop storregionfrågan med sjukvården. Och det är – för mig – inte det viktigaste. Det ÄR viktigt att Umeå Universitetssjukhus blir mitt sjukhus också. För att jag kommer att behöva deras kompetens utan att det för den skull ska hamna som minus på min skattsedel. Men det är ändå viktigare att vi får kraft att jobba med utvecklingen. Och det tror jag vi gör bättre om vi samlar en större grupp människor som ”bas”. Det blir för småttigt annars. Ett B-lag.

Och här kanske vi inte pratar om samma saker längre? Är det så? Och hur ska jag göra för att bidra till att stänga gapet?

Undrar hon som är strandsatt i Frankfurt efter en studieresa till Bilbao. En stad som stod inför en jätteutmaning när varvsindustrin gick omkull och arbetslösheten steg till skyhöga nivåer. Men som nu, med kultur och turism som verktyg, har bytt 4000 varvsjobb mot 6000 jobb inom turismen. Men ett massivt motstånd från början. ”Tror ni verkligen att ett konstmuseum är riktigt klokt???”

Nu vill ingen prata om den diskussionen längre. 

När kommunerna blir små så slutar de att vara en marknad. TV4 har aldrig sänt marksänt här. ”Annonsmarknaden sviktar” säger dagstidningarna. ”Nyheterna ska hanteras från central nivå…men rapporteringen ska förstås bli lika bra” säger radion.

Om vi i kommunen vill berätta om nånting som vi ska göra, och kallar till presskonferens, då måste vi – om Nordnytt, eller annan media som inte finns här, alls ska fundera på att komma hit – berätta lite om vad vi ska berätta. I förväg. Så de får prioritera sina krafter. För nyhetsbevakning kostar. Sant

Men det finns ett annat uppdrag. Samhällsuppdraget. Att berätta och granska. Starta debatter i hemmen och på arbetsplatserna. ”Har du hört!” ”Jag blir så förb..ad”. I den kontexten ryms både sånt som är besvärligt för kommunalråd, debatter som gått snett, folkstormen som bygger på felaktig information, och sånt som är bra. Folk får veta. Engageras.

Hur klarar man av att föra ett bra samhällssamtal i grannkommunen Sorsele? Där Norrans lokalredaktion för länge sen försvunnit. Blir inte samtalet mer urvattnat, mer beroende av hörsägen, mer polariserat? Hårdare.

Jag är rädd om människor som vill något. De som drivs av en känsla av orättvisa kanske, eller en vilja att förändra i alla fall. Och det händer nånting med de vanliga människor som får stå längst fram när det blåser. Vi blir hårdare. Skinnet på ryggen växer. Eller så knäcks man. Vill inte mer. Skiter i det här! I det hårdare samhällsklimatet. Det som inte tidningarna är med och balanserar?

I de trakter jag bor håller man sig informerad om vad som händer hos våra grannkommuner genom att läsa dagstidningarna. Eller låter bli att informera sig eftersom man bara orkar läsa en av de tre tidningar (fyra?) som man behöver.

Och jag vet hur krångligt det är att få ekonomin för en tidning att gå ihop. Det är ingen hemlis att jag tillhör de som i antal år suttit längst i Piteå-Tidningens styrelse. Det är marknaden som gäller. Oavsett affärsidéer om att ”finnas i hela spridningsområdet”.

Jag är oroad. Och de lösningar som jag gärna skulle se är svåra på en marknad. Det är klart att jag skulle vilja kunna läsa EN tidning. Och veta vad som hände både i Kiruna och i Malå. Och om tidningarna ville så skulle de naturligtvis kunna samarbeta. Men då var det ju det där med att ”vara först”. Alla journalisters våta dröm. Argumentet för varför man inte kan skriva varandras notiser. För då ”trycks de ju i fler tidningar samtidigt och inte i den tidningar som jag är anställd i först”.

Och det mina vänner, det leder i slutänden till att vi inte kan få låta alla media veta lite i förväg längre. För idag trycktes redan att vi nu ser en storsatsning på bredband. För igår lämnade vi just sån förhandsinfo. Med en vädjan om att ge alla medieföretag samma chans. Men när svaret är ”vi går ut med en nyhet när vi har den”, då hamnar man ju sist på listan.

Fick samhällsdebatten ett bättre klimat nu?

Vi är olika. Vi tycker olika. 

Jag tycker det är bättre med mer pengar i välfärden. Jag gillar att vi hjälps åt och samlar pengar till det som vi mår bra av att det finns (eller som vi mår dåligt av att det inte finns).

Andra tycker att det är bättre med mer pengar i vars och ens plånbok. Att var och en blir en köpare på en marknad.

Vi kommer aldrig att bli överens. Och det måste man inte bli.

I min familj, vid vårt köksbord och framför vår tjock-TV pratades det, analyserades, funderades. Om samhället. Klart att det påverkade mig och att jag lärde mig en del. Redan i nionde klass ifrågasatte jag de lokala företrädarna som inför valet kom på SO:n för att prata om vilka frågor de ansåg viktiga. När jag inte tyckte att deras argument höll ihop.

Och det är väl ändå det viktigaste? Hederligheten. Att det man säger och driver inte ska vara en massa känslomässigt eller populistiskt trams.

Därför berör det mig så illa när viktiga frågor förfaller in i ett snömos. När vi inte får prata om fakta, väga viktiga argument från olika håll, försöka vara långsiktigt kloka. För att frågorna kidnappas, missuppfattas, eller åker rakt in i hjärnans känslomässiga centrum istället för i de logiska delarna.

Och det handlar inte om när vanliga, hederliga medborgares rädsla för förändringar kommer till ytan. Även om det också kan vara frustrerande för en som precis som jag vill framåt. Jag begriper att vi alltid kommer att ha att göra med rädslor för vad som ska bli. Men jag vet också att om man ropar på vargen alltför ofta så finns det en risk att även de politiskt erfarna slutar att lyssna. För man har varit med förr, genomfört förändringar trots att det stormat och funnit att något år senare säger samma belackare ”jamen det här blev ju SÅ BRA, varför gjorde vi inte det här mycket tidigare?”

Nej, det handlar om när andra politiker, de som ta mig 17 borde veta bättre, använder sig av de känslomässiga, dåligt underbyggda argumenten. Det är då jag först blir matt. Och sen förbannad. Och sen biter ihop käkarna och drar ner huvudet mellan axlarna och matar på.

Men visst ser fler än jag hur ohederligt det är?

När inte ens politiker hittar hederliga argument. Som i skolfrågorna. Där man inte har respekt för att pedagogerna, lärarna, är viktigare för inlärandet än var skolan finns. Som i vårdfrågorna. Där man inte erkänner den fakta som säger att det är ont om läkare och sjuksköterskor och man därför måste hushålla med de resurserna och inte använda deras arbetstid till att resa runt. Som i flyktingfrågorna. ”Hur kan vi ta emot flyktingar när de äldre inte ens får mat?”. Och nu i regionfrågan. ”Vi kommer att tvingas in i en storregion mot vår vilja och avstånden kommer att bli mycket större”.

Det är komplicerade frågor. Men de gamla får visst mat även om vi beter oss som folk mot människor i nöd.

Och avstånden i den här delen av landet kommer inte på nåt mystiskt sätt att bli längre med en större region. Kiruna och Malmberget ska visserligen flytta på sig – men inte är det pga att man drar om en gräns på en karta. Arjeplog kommer att fortsätta ligga precis här. Men min uppriktiga mening är att vi mår bättre i en stark region. För i landet Sverige är det inte Västerbotten vi försöker matcha. Det är Västra Götaland. Och Skåneregionen. Vi ser vad som händer när de talar med en röst.

Och det kan vi gärna prata mycket mer om. Istället.

(Och tänk om en enda företrädare för media nån gång kunde ställa följdfrågan: ”Hur menar du då?”. En enda gång.)

Det är min utgångspunkt. Vi är människor och inte lägre stående, egoistiska varelser som kör förbi när det hänt en olycka. Eller när någon är i nöd.

Varför dras jag då hela tiden in i småskurna diskussioner om pengar? ”Var ska pengarna tas? De gamla får minsann inte mat! Vem är det som betalar?”

Varför? Är det så enkelt att vi gör skillnad på vi och dom? Kanske. Kanske är det svårt att känna medmänsklighet med människor långt borta? Är det det som sticker i en del? Att vi inte omedelbart kan prata samma språk? Att någon är högröstad när jag skulle ha varit lugn och saklig? Att den svenska kö-kulturen inte finns i hela världen?

Vem är det som betalar?

Vi betalar. Samhället betalar. Staten betalar. En försvinnande liten del av våra gemensamma skattepengar (de statliga, som kommer från höginkomsttagare och företag och skatt på kapital) går till att hjälpa folk i nöd. Kommunen betalar inte. Inte en krona går från äldreomsorgens eller skolans anslag. Ifjol fick vi tvärtom 27,6 miljoner till detta.

27,6 miljoner. Det är mycket pengar. Ska man vara krass så har vi faktiskt skapat jobb för nästan hela den summan. Jobb i skolan. Jobb i boenden och omsorg. Om vi nu ska prata om pengarna och inte om gärningen rörande människor i nöd. Om vi inte fick de 27,6 miljonerna skulle skolan – med det lilla antalet barn vi har i kommunen – ha haft en mycket, mycket tuff ekonomisk situation. Nu har vi en mycket, mycket tuff arbetssituation. Men inte ekonomiskt.

Det är tufft det uppdraget vi gör. Vi sliter. För att människor ska ha det bra hos oss. För att de ska få räta upp sina liv efter krig och elände. Få utbildning. Kunna bidra tillbaka till oss. Precis som vi alla gör. Det är inte enkelt det vi gör. Men vi, som skriker efter inflyttning, kan, om vi gör det bra, bli fler. Fler som kan göra jobben. Fler som kan ta över när den stora generationsväxlingen nu faktiskt sker. Nu när 40-talisterna går i pension.

Och hur skulle vi annars göra? Vi som är människor och inte någon liten lort, som Skorpan Lejonhjärta sa i Astrid Lindgrens bok. Och handlar det då om pengarna? Egentligen. Eller handlar det om annat? Ogenomtänkta, mörka tankar. Rädsla?

Anne Ramberg är generalsekreterare i Svenska Advokatsamfundet. Hon har synts i media de senaste dagarna då hon förklarat hur vi skulle bryta mot internationell lagstiftning om vi helt plötsligt stängde gränserna mot asylsökande. Så här avslutar hon: 
”Det är i tider av oro som lagstiftningen har sin största betydelse. Det är då de mänskliga rättigheterna löper störst risk att åsidosättas. Den demokratiska rättsstatens centrala uppgift är att skydda mänskliga rättigheter som dessa kommer till uttryck i lagar och konventioner. Sverige bör i det sammanhanget föregå med gott exempel och inte riskera att bli fällt i EU- domstolen eller Europadomstolen för mänskliga rättigheter.”

Nedanstående sifferexercis har jag blivit varnad för att skriva. Helt enkelt för det är så lätt att resonemanget blir att bolla med siffror och inte att prata om skyddsbehov. Att människor inte klarar av att se helheter utan fastnar i huruvida en enskild siffra kan vara korrekt eller inte. Och ja, jag har bara gjort en snabbsökning, det är säkert saker (siffror) jag missat. Men i värsta fall, om resonemangen drar iväg och blir alldeles omöjliga, får jag väl radera:

Svenska statsbudgeten består av 862,4 miljarder. Räknar jag rätt i hastigheten så är kommunalskatten, samlat i Sverige, ca 400 miljarder. Skatteintäkterna i landet är alltså 1.200 miljarder. Drygt. 

Migrationskostnaderna står i statsbudgeten för 12,6 miljarder. Men sägs bli högre. Kanske 20 miljarder. Sverige håller inte på att gå i konkurs. Inte. Och de gamla blir inte utan sylt pga migrationen. 

Det olönsammaste vi har är förmodligen de barn som är födda här, det tar oändligt med tid och pengar innan de börjar ”ge tillbaka”. Rent ekonomiskt alltså. Rent ekonomiskt….Och rent ekonomiskt är invandring en vinstaffär. En investering som återbetalar sig på några års sikt.

Vi behöver invandring i landet. Av flera olika skäl. Tillväxtskälet är ett.

Och jag är så less på att man försöker göra det här till en fråga om pengar. Kan vi inte sluta med det nu?

Min tid är knapp. Ibland alltför knapp. Jag tycker om att koncentrera mig på det väsentliga och skippa rundpratet. Och jag vet att jag ibland går till överdrift, att jag borde prata mer ”fikabordsprat”, se mindre arg ut (jag påstås se arg ut när folk möter mig och jag går omkring och tänker) och i de stunderna inbjuda mer till samtal. Jag jobbar på det.

Men om vi då koncentrerar oss på det som vi kan påverka. Struntar – för dagen – i det som på kort sikt inte går att förändra (och beväpnar oss med insikt så vi kan se skillnaden). Och så för vi resonemangen utifrån det. Vad händer då i flyktingfrågan?

För en av de där sakerna som vi pratar alldeles för mycket om är ju att det ”är väl ändå bara att stänga gränserna”.

Letade lite. Hos andra som skrivit eller sagt. Och hittade ”Dagens Arena” som intervjuat Viktor Banke, jurist.

Så läs och begrunda. (Och ja, jag har klippt och klistrat. Vill du se originalet så kan du säkert googla själv.):

”Men själva premissen för resonemanget, en 90-procentig minskning av invandringen, är omöjlig, menar juristen Viktor Banke, biträdande jurist på Nichols & Co. Advokatbyrå.

För att få ner antalet flyktingar som kommer till Sverige till SD:s önskade nivåer krävs att vi stänger gränserna.

– Då måste vi ge upp skyldigheterna mot EU och gå emot internationell rätt, FN:s flyktingkommission och artikel 14 i de mänskliga rättigheterna. Det går absolut att isolera sig som land men då bör man vara tydlig mot sina väljare vad det kan få för konsekvenser, säger Viktor Banke.

Det kan bland annat påverka ett framtida Nato-samarbete och skulle definitivt utesluta Sverige från både EU- och FN-gemenskapen.

– Det är svårt att driva en internationell politik som gör att man får rättigheter av andra länder men inte solidariskt erbjuder skyldigheter, säger Viktor Banke.”

Kan vi nu koncentrera oss på vad vi behöver göra för att göra bättre. Inte på det som vi just nu inte kan påverka särskilt framgångsrikt?

I morse (fatta vad bra det är att gå en långpromenad med en hund, hinna sortera och tänka!) ägnade jag hjärnkraften åt att spalta upp, fundera igenom och – åtminstone inför mig själv – beskriva tingens ordning. Så here comes:

1. Internationella bestämmelser säger att människor som flyr från vidriga förhållanden har rätt att söka asyl i ett annat land. Det är inte svenska regler som säger det.
2. Människor kommer till Sverige i stor mängd. Mängden bestäms nog mer av uppfattningen om Sverige som ett bra land än av uppfattningen om hur många som vore lämpligt att det kom hit. Vad nu ”lämpligt” är.
3. Migrationsverket registrerar alla som söker asyl.
4. Medan man väntar på registrering och efter att man har fått registrera sig så är det människovärdigaste att man får bo i ett hus och sova i en säng. I värsta fall på en madrass. Dessa boenden kallas bl a ”anläggningsboenden”. Bert Karlsson driver en del såna. Men även kommunerna själva. Migrationsverket beställer och betalar och kollar inte med kommunerna vad som är lämpligt. Kod röd, typ, råder, dvs förlägg människor där det finns plats.
5. Kommunernas ansvar är att alla barn har rätt till skolgång inom en vecka. Det är knepigt, vi löser det för det mesta, vi får extra betalt för det och de pengarna står migrationsverket för.
6. Asylprövning påbörjas. Om flyktingarna har skäl att stanna ska de beviljas uppehållstillstånd (PUT). Om inte så får de lämna landet igen. Vi har tyvärr en historik som visar att det tagit för lång tid, att människor hunnit rota sig, barn gå i skola osv. Därför har man infört regler som säger att om Sverige inte gör sin del – dvs granskar asylskälen – i tid så får man stanna. Och man pratar nu om TUT – temporära uppehållstillstånd, som i s f ska omprövas efter en tid.
7. De som kommer hit kan vara ensamkommande barn. De behandlas som alla andra, dvs asylprövning påbörjas, genomförs och beviljas eller avslås.

Har man bedömts som att man har skäl att stanna så ska man börja arbeta och göra rätt för sig. Då är språket en viktig del. Då har vi SFI – svenska för invandrare (som vi dessutom ger även till ”kärleksinvandrade”, annan ”arbetskraftsinvandring” osv.)

En del, såväl barn som vuxna, mår riktigt dåligt. Flyr man från krig och elände, över hav och berg, tappar sina anhöriga osv är det inte särskilt märkligt. Vi kan säkert bli bättre på att hjälpa dessa, men vi gör bra saker redan idag – även om tidningarna sällan talar om detta…

Och genast kommer vi in på den andra delen i min morgonstruktur:
Det spelar roll hur vi pratar om saker och ting! Vi har ett gäng galenpannor i landet som (av olika orsaker, en del mår själva dåligt, andra gör som de blir tillsagda, en del är väl helt enkelt bara elaka) ger sig på människor som de tycker inte ser ut som, eller inte beter sig som ”infödda svenskar”. När vi pratar bekymrat och i offentligheten – om ”krisen”, ”kaoset” osv så visar forskningen att galenpannorna vädrar luft och då ökar bränder och attentat. Det betyder att vi som inte vill räkna oss till galenpannorna HAR ETT ANSVAR. För hur vi låter. Inte så att vi inte får prata om saken. Men det är svårt och åtminstone jag bör väga mina ord. På guldvåg. Även om jag tycker att det finns en och annan till som borde fundera i de banorna.

Media. Ja, vad säger man. Inte är då min bild av media att de i särskilt många frågor, sammantaget, bidrar till ett sansat samtal. Ofta får ju den som skriker högst ett helt uppslag, medan den som är satt att förklara får en spalt. Och så klart generaliserar jag. För jag är lite provocerad.

”Ta debatten”. Jag tror att samtliga av de ”vanliga” 7 riksdagspartierna har läst och begrundat samma forskning/rådande uppfattning. Och funderat på hur man ger minsta möjliga livsluft till fascistiska partier. (For det är skillnad och det tål att upprepas. Igen och igen. 7 partier delar någorlunda samma värdegrund. 1 riksdagsparti gör det inte. Och att jag inte vill samarbeta med ett sånt parti är lite samma som att jag har svårt att fördra den i min bekantskapskrets som jag upplever är helt förvriden. Även om den har rara barn så låter jag helst inte mina ungar sova där.) Man har säkert gjort fel. Man skulle säkert gjort annorlunda. Men det är ändå ditt och mitt ansvar att förhålla oss till galenpannor och fascistiska partier. Ditt och mitt. 
Och. Som slutkläm. Flyktingfrågorna är inte särskilt partiskiljande i stort. Asylrätten gäller oavsett färg på regering eller vem som är statsminister. Att välja en ny regering ändrar inte mycket. Om man inte väljer en regering sprungen ur fascism. En sån som vill skära ner på välfärden redan idag genom att ge kommunerna 90 miljarder mindre att skapa äldreomsorg och skola för (och det är väldigt mycket pengar). Men som låtsas att det är flyktingpolitiken som tar alla pengar. Bullshit. Flyktingarna hotar inte välfärden. Tvärtom, om vi ska klara välfärden behöver vi vara fler människor i landet. (Och kom inte dragande med att ”hur ska det gå, vem ska betala?” – enligt det resonemangen hade det varit bättre om vi varit 5 miljoner människor istället för 10 i landet – för då skulle pengarna räcka…)