Kategori: Blogginlägg

Här sitter jag och läser ytterligare en rapport. Nördig på det sättet, men det är också bra att se om fakta stämmer överens med det jag ser och tror. Den här handlar om urbanisering och tillväxt och kommunal platsmarknadsföring. Och visst är det ju så, att vi som är små kan verka lite desperata ibland i vår marknadsföring. Men det är också så att tingens ordning är lite mot. Det är inte så enkelt som någon föreslog: ”gör bara så att unga människor vill flytta hit! Det är det vi behöver”.

”kommuner som saknar kritisk massa förlorar i aktiviteter och attraktivitet och får en negativ tillväxt medan de kommuner som ligger över ”brytpunkten” drar till sig byggföretag, köpcentrum och entreprenörer. Dessa förhållanden tycks råda oavsett hur kommunernas strategier för att hantera frågor kring attraktivitet, urbanisering och tillväxt såg ut” och ”Attraktivitet följer av att invånare trivs och tillväxtfokus riskerar leda till beslut som i längden missgynnar platsens attraktivitet”

Står det i rapporten.

Och det är ju det där med kritisk massa. När de unga invånarna i en liten inlandskommun – inte nödvändigtvis min egen men nära – blir så få att det inte föds så mycket barn längre. Vad gör man då?

Ska vi då sluta producera välfärd? Därför att vi inte kan. Därför att vi inte har den utbildade personalen som behövs. Och därför att vi inte heller har tillgång till de utbildningar som gör att våra småbarnsföräldrar kan utbilda sig på distans, hemifrån.

Nä, hörni. Bättre kan vi i landet Sverige.

För det jag också hör, det är att vi inte längre stillatigande ser på när vi blir avbildade som fånar med snuset rinnande ur mungipan och bössan på axeln med vilken vi skjuter (allt) vilt omkring oss. Att vi inte längre ställer upp på bilden att vi är lite efter.

Men jag vet också att vi har en bit kvar innan vår arbetsmarknad är lika attraktiv (vilket betyder att det behöver finnas mer än ett jobb som passar mig och min utbildningsnivå – så att jag vågar flytta hit och ta det första jobbet – för jag kan byta till nr 2 om det inte var ett drömjobb) som på större ställen. Och att DET behöver vi lite hjälp med. En putt i ryggen. För vi tillhör den hälft av landets kommuner som ”får en negativ tillväxt”. Se ovan.

Lite tillväxt tack. Lite mer nyanserade bilder. Lite bättre kunskaper. Jag berättar gärna.

…tänker jag vara lite obekväm med er. Det betyder inte att jag håller er ansvariga för all världens elände. Alls inte. Men vid många tillfällen, och i många journalistiska produkter, gör ni ett dåligt jobb! Ett jäkla dåligt jobb.

Häpp! Får en kommunalpolitiker säga så? En som ska granskas?

Ja, jag får väl också ha vilka åsikter jag vill!

I min definition av Rent Spel ingår ändå att först försöka prata själv med människor som jag tycker skevar iväg. Eller representerar något som jag funderar på. Och sanningen är att jag faktiskt försöker att diskutera hur återgivningen av samhällsutvecklingen ser ut i media, med både journalister jag känner och med såna som jag inte känner.

Till mediachefen skrev jag så här:

Och då fick jag det här svaret: ”Generellt formulerat ligger det i formens natur att medierna lyfter fram konflikter. Att tydliggöra skeenden och förhållanden. Det korta formatet kondenserar, förenklar skeenden ytterligare. Målsättningen måste dock vara att ändå att det som står där är sant, med beaktan av att nyanser faller ifrån. Jag menar att medierna tar ett stort samhällsansvar, är en viktig del av demokratin och lyfter fram frågor som berör läsarna i ljuset. Jag tror dock att definitionen av ”samhällsansvar” varierar beroende på vem som använder ordet.”

Men det är exakt det jag menar! Att medierna använder sig, nästan jämt, av att det ”ligger i formens natur att medierna lyfter fram konflikter”. Men då blundar man tamejfan för att man då blir en aktiv del i den förenkling som tar död på oss. Min fråga till mediachefen blev: ”Vill journalisterna verkligen bo i ett samhälle där bara de politiker som skriker högst eller enklast styr?” På det fick jag inget svar. Efter det råder tystnad.

Häromdagen läste jag en krönika i en helt annan tidning. Jag tänker inte lägga ut en länk till den eftersom jag framför enskild kritik – och ni behöver inte veta till vem. Men hen skrev: ”Hej alla som verkar på den offentliga arenan. Hej alla företag, organisationer och föreningar. Ni vet de där policydokumenten ni har, de där värdegrundspapperna ni kände er manade att skriva för att sådana ska man ha. Det är dags att ni plockar fram dem nu och funderar på om de fina formuleringarna är något ni står för. På djupet. Om det är bokstäver med innebörd eller bara tomma ord utan egentligt innehåll.”

och också:

”Det är på allvar. Så, ni som verkar på den offentliga arenan. Ta fram alla era papper om er värdegrund och ställ er frågan: Är det på allvar? Är orden på riktigt? För ni kommer att prövas.Var står ni? Vad anser ni är anständigt?”

Inte ett ord som journalistens ansvar för hur den offentliga arenan beskrivs. Att det som medierna väljer att beskriva är fragment. Och ALLTID de fragment som innehåller en konflikt. Och när jag kontaktade hen och bad att vi skulle resonera lite blev svaret ”Arjeplog är för långt bort för ett fysiskt möte”.

Jag tycker att man målar en bild av svart och vitt, liten mot stor, kallar det granskning men sätter nästan alltid bilden av att politiker finns där för att jävlas. Eller sko sig. Den bild man sätter i media, oavsett om man väljer att i svart och vitt beskriva 2% av det som händer, kommer att uppfattas som den 100%-iga sanningen. ”Kvinnan är en bitch”. ”Valet är riggat”. ”Ut med utlänningarna som bara förstör”.

Och då är det inte så konstigt att människor säger att de vill ha ”något annat”.

En skicklig politiker har lärt sig ett hantverk. Och ett regelverk. Som man inte kan läsa om i nån bok. De flesta lär sig. Alla lär sig inte. Och hantverket har förändrats över tid. I tidernas begynnelse (läs: för 20 år sen) tog man sin portfölj och åkte ner till ett departement och resonerade om problem och utmaningar. Och kom hem med en lösning. Pengar oftast. Man Gjorde Något. Och det stod i tidningen. Man visade resultat och folk kände sig (förmodligen) nöjda och trygga. Nu skulle det bli bättre!

Idag är det mer komplext. Vi har genomgått det som kallas för New Public Management (NPM) och det har inneburit att vi som är politiker lämnar detaljerna till tjänstemännen. Och frågar efter resultaten. Inte så mycket efter hur man gjorde, hur man löste uppgiften. Om det inte blev skandal förstås. Salmonella i maten eller pengar bortslarvade.
Och lite har vi tappat i legitimitet i och med detta. Människor ringer fortfarande till kommunalrådet och säger att gatlyset är trasigt eller att vägen är full av pott-hål. Men vi svarar vänligt att ”tack för att du ringde, jag ska genast säga till den som är ansvarig att de får titta på detta”.
Så ”Vem f.. är det som styr egentligen??? Hon sa att det inte var hennes sak! Att det där inte var politik!”
För vi har ju anställt experter. Människor med lång utbildning. Skolchefer och socialchefer, socionomer och tekniker. Och vi vill att de ska få göra sitt bästa. Med de kunskaper (expertkunskaper) som de har.
Och långsamt har klyftan ökat. 
När jag säger att vi ska ta fram en strategisk plan så menar jag att jag vill ha förslag på en sån. Som vi ska granska och ha åsikter om och så småningom ta beslut om. Men jag skriver sällan grunden själv, och när beslutet är fattat så är det meningen att verksamheterna ska göra jobbet i enlighet med planen, att jag ska be om en uppföljning av om man nått målen, och inte ha så många åsikter i övrigt.
Så vem ska man då vända sig till? Med sina förbättringsförslag. Min reflektion är nämligen att människorna i en kommun vill få vara stolta över det arbete som görs. Och när man ringer och är arg så är det för att man vill att vi skulle ha gjort ett bättre jobb. Eller att man vill ge tips och råd.
Det finns ett språk också. Som inte är så lätt att begripa sig på. Man kanske vill att en minister ska säga: ”Nej nu jäklar – nu blir det som jag har sagt! Flytta de där jobben dit. Omedelbart!”
Och så kan hen inte säga så. Även om hen menar det. För hen vill inte hamna i KU och bli anklagad för ministerstyre. Hen måste säga: ”jag har lämnat en väldigt tydlig signal”. Och det är ju inte så lätt att begripa att det betyder ”nu blir det som jag ha sagt”. Om man inte hör just det sägas.
Och så försvinner förtroendet sakta. 
Och sen kommer det andra som säger ”om ni bara röstar på oss så ska vi se till att det blir slut på svamlet och daltet”. 
Men vilket svammel? Och vilket dalt? Egentligen? Och hur i helsike ska vi hitta en bra väg som överbryggar klyftan? För jag vill förklara men du har ingen lust att lyssna till så långa förklaringar som den här. Du vill bara ha Svart och Vitt. 
Och vårt kära media – de anordnar omröstningar. Som t ex den med 563 personer som svarar på om de vill att Norrland ska bli ett eget land. Och sen ombeds jag kommentera det. Vad är det jag ska kommentera? Vad vet jag om huruvida de 563 faktiskt vill bilda ett nytt land. Eller om de bara är trötta på den där klyftan? Och det här är sättet att tala om det.

Vi diskuterade bredband igår. Risker och möjligheter med nedgrävd fiber. Kostnader och framtida gissade behov. Kommande 5G, 6G, 7G som kommer att behöva fiber fram till masterna om inte masterna ska stå med bara något 100-tal meters mellanrum. Kan vi äga själva? Är det att ta vara på framtida intäkter? Eller är det att dra på sig bekymmer som vi inte ror iland? För att vi är små. Kompetensen vilar på några personers axlar. Vi skulle behöva ha mera kraft.

Och i nästa sekund pratar vi utbildningsmöjligheter. Hur även akademiska jobb måste vara en del av pusslet i ett attraktivt samhälle. Att man annars blir ett offer för industrirationaliseringar. Vilka genom åren lett till minskat befolkningsunderlag. För att beskriva en svår fråga på ett enkelt sätt. Och hur kan vi se till att inlandets invånare kan skaffa sig adekvat utbildning även om de råkar ha småbarn och ha svårt att, eller inte vill, flytta till kusten. Att vi i Arjeplog behövde gå ihop i ett kommunalförbund för att skapa en större kritisk massa av folk (100.000) och bli en spelare gentemot universiteten.

Och sen läser jag en insändare om storregioner. ”Rädda oss från detta elände som inte behövs”. Samtidigt som vi tydligt kan se att de tre storstadsregionerna/områdena idag är så kraftfulla, skickliga och väl sampratade mellan aktörerna att man har lättare att övertyga och se till att större och större andel av investeringspengar och utveckling hamnar där. 82% om jag i hastigheten minns rätt. Och vad man säger när man säger nej till regionbildningen är att ”folk vill inte detta”, besluten kommer att komma så långt från medborgarna”, ”vi har minsann klarat oss bra hittills”.

Nja. Vi klarar oss inte så bra vi som är små. Storleken har betydelse. Det behöver vi lösa.

Ser debatter och diskussioner i gammelmedia och sociala media. Om stort och smått. Känner hur jag (tyvärr) ilsknar till av inlägg som säger ”vad har vi för ryggradslösa politiker” och ”ytterligare en politiker som inte har förstått att hen är vald av folket att föra vår talan och inte sin egen” och ”…du är verkligen ute i det blå. Ta och kom ner på jorden och skäms” och så vidare.

Och då är ju frågan om man borde ta och skämmas en liten stund? För att man inte står där på Sergels Torg och skriker. Eller för att man inte ockuperar ett departement och talar om var skåpet ska stå.

För det är väl så man gör? I det här yrket. Skriker och vrålar och får mediautrymme. Det är väl då man GÖR NÅGOT? Som de som kräver folkomröstningar i frågor som man inte rår över. Eller kräver att vi ska ”bryta oss loss från stockholmarna som inte begriper nåt och bara tar våra pengar och lever på det som tillhör OSS”. Eller skyller på ”de där andra” som kommer hit och tar våra jobb eller verkar hotfulla på nåt annat sätt.

När mediautrymmet och de svarta rubrikerna sen tar slut, hur mycket kan man då peka på att man åstadkommit? Om man bara sådde split och splittring, vem tar ansvaret för det?

Och sen tänker jag på alla de duktiga politiker som jag känner. Som kan yrket. Och de som begriper att en minister inte kan köra över myndighetschefer eller bolagsdirektörer om hen vill kunna göra bra saker under lång tid. Som också begriper att alla samtal man har med människor inte återges i media men att det inte är samma sak som att det inte sker. Som fattar att statsministerns ord vägs på guldvåg av media och kan orsaka krondiken i vägen framåt om det kommer ut fel ur munnen. Som begriper att även i det här yrket får man mer gjort om folk kan lita på att man inte sticker kniven i dem så fort man har en chans.

De där som utgjuter sig över hur urbota korkad man är har ju ofta faktiskt svårt att hålla ihop sina egna resonemang om man frågar ”varför då?” mer än tre gånger. (Pröva det!!!) Och journalisterna som skriver de braskande artiklarna kommer att skriva lika braskande imorgon. Om nåt annat som de ”bara speglar som det är”.

Och de andra är ganska tysta.

Och återigen konstaterar jag att de tre storstadsområdena behöver matchas av starkare administrationer om vi andra ska få mer att säga till om. Och att det har mycket lite att göra med hur stort det geografiska området är.

Och att om vi skulle fördela inkomsterna från våra naturtillgångar efter den geografiska upphovsorten så skulle bl a grannkommunen Sorsele ligga risigt till.

Men också att vi på mycket länge inte haft någon regionalpolitik att vara stolta över. Och det behöver vi prata mer om. På ett sansat sätt. Vi behöver prata om akademiska arbetstillfällen som saknas i inlandet. Hur utbildningsmöjligheterna måste se ut när Sverige ju faktiskt inte är likformigt utformat. Att statsbidragssystemet måste skruvas till en smula för att passa kommuner som är så små att de precis som humlor inte riktigt kan flyga själv – de bara vet inte om det eller gör det ändå.

Jag kanske ska ta och gå ut på torget och skrika lite om det? Nej, jag tror jag ska ägna en halvtimme åt att försöka formulera hur viktigt det är att vi i kommunorganisationen gör våra arjeplogare stolta över vad kommunen levererar. Och kanske lite om att det är bra om vi tänker på det också när vi blir förbannade över nåt. Jag sparar nog skrikandet till en annan dag.

En del påstår att det inte är någon skillnad mellan de olika etablerade partierna. Jag får till exempel ibland klä skott för att pensionärer fått betala högre skatt. Eller för avarterna av privatiseringen av välfärden. Trots att jag, och mitt parti, inte står bakom den politiken. Jag tycks representera ”politiken”. ”Ni politiker…” Oavsett min färg på skalan.

Är det för att man inte orkar sätta sig in i och se skillnaderna?

Jag får för mig att resultatet blir den mycket märkliga tankevändan att ”då måste det ju bli bättre med någon/några som rör om i grytan”. Och så väljer man att lyssna på SD. Eller Donald Trump. Det tycks spela liten eller ingen roll att man beslår både SD och Trump med lögner och beteenden som vilken politiker som helst annars får avgå för. Nej, för då ÖKAR i stället sympatierna för dem.

Vi lever i en mediavärld av avhuggna berättelser. Utan uppföljande frågor som ”hur menar du nu?”. Och vi lever i en värld där sociala media matas med egna sanningar och vinklingar. Och jag mår illa av det. Särskilt när jag läst på lite om hur ”sanningar” skapas. Jag får lära mig att den mänskliga hjärnan nämligen har svårt att tänka själv (!). Om du har hört tillräckligt mycket gallimatias, utan att ifrågasätta det, så har hjärnan svårt att hantera den som bevisar att ”sådär är det ju inte!”. Och så BLIR det sanningar, av det som inte är det.

Visst har politiker emellanåt skott sig på sina uppdrag. Rätt så få, vill jag påstå, men med rätt så stor uppmärksamhet.

Och den upprörda medborgaren får ofta lov att vika ut sig över helsidor men får sällan några motfrågor. Frågor som visar på att saken kan ha flera sidor.

Och nog tror jag vi kan vara överens om att det sällan blir riktigt så hemskt som de ivrigaste motståndarna till en förändring påstår. Men då har vi redan glömt och gått vidare.

Jag tänker att sånt här i slutänden leder till en förtroendekris. Kanske inte än, men snart. Om bilden av de förtroendevalda är att de är korrupta och dumma i huvudet så vill väljarna till slut ”skaka om lite”.

Genom att komma så långt i sin kandidatur har ju Trump visat populister runt om i världen hur man kan bete sig. Tydligen. Och populism är bland det värsta jag vet. Jag vill tala klarspråk. Inte lova för mycket. Hellre sträva på med förändringarna. Tills de bevisar sig själv. Även om de mediautbildningar jag gått säger att jag borde göra tvärtom. Jag borde ha ”budskapet för dagen” redo. Och svara med det budskapet oavsett fråga.

Det är inte utan att jag hoppas att min hjärna helt enkelt har svårt att urskilja att majoriteten av befolkningen ändå har förmågan att ha fler än en tanke i huvudet samtidigt. Och att det är därför det känns olustigt i magen?

Och ja, jag skyller en del av detta på media. Som kunde ha tagit hand om sin del av uppgiften bättre. Så att flera kan och vågar tala klarspråk. För jag tror att det är det vi behöver. Sant klarspråk.

Tiggare blir oftare påhoppade – fysiskt – när nya utspel från politiskt, och annat, håll kommer. 

Marika Markovits, vid Stockholms Stadsmission skriver i SvD idag: ”För varje nytt utspel finns en människa som drabbas i form av ett ökande antal kränkande behandlingar. Bespottningar, förolämpningar och fysiska attacker har blivit allt mer vanligt förekommande i vår gatumiljö”

 
Människor klarar inte av att tänka egna, kritiska tankar om de har uppfattningen att världsbilden är en annan (!). 

I Aftonbladet, den 29 maj, i Karin Petterssons krönika: ”Den mänskliga hjärnan har svårt med information som går emot en etablerad verklighetsbild. Den allt starkare berättelsen om samtiden – som bland annat drivs av de högerextrema rörelsernas propagandamaskiner – är att vår samhällsmodell är hotad av mång­kultur. I denna svarta saga står både ekonomi och välstånd på spel när flyktingarna kommer”

Och idag, i tråden till ett gammalt inlägg av Andreas Henriksson (Dagens Samhälle) som handlade om vilka par som blir lyckligast i sitt äktenskap: ”Bara att diskutera utifrån kön visar att feminister inte har en aning om vad de tjattrar om.”

Varför gå igång på sånt?

Varför låter jag mig, om och om igen, provoceras av när människor producerar ”egna enkla sanningar” och diskuterar utifrån dem?

(För om man har läst på, bara lite grann, om hur olika människor behandlas bara utifrån kön – och nu bortsåg jag alltså från sexuell läggning, religionstillhörighet, vilket land man kommer ifrån, samhällsklass, mer eller mindre utbildning – vet man ju att just kön har stor betydelse. Och när man vet det – då är det bra mycket enklare att diskutera om man ska försöka göra nåt åt det.)

Jo, därför att om tillräckligt många får höra osanningar och hemgjorda spekulationer tillräckligt ofta, då tror man att det är så och så tycks alla spärrar släppa.

Jag tror att det är därför som flyktingfrågan är så svårdiskuterad. För även om man vill ha åsikter om hur man löser de praktiska frågorna för människor på flykt så kantrar ofta diskussionen till att handla om vem som har rätt att vara här och inte och huruvida flyktingar faktiskt påverkar äldreomsorgen (jo, jag fattar att om man ska välja en vinkel så väljer man den, för den går rakt in i hjärtat på de flesta av oss – fast den inte är sann). Och så har någon fler vid ett tillfälle till läst och sett ”sanningar” som inte är sanna.

Och jag är inte så benägen att bidra till det.

När man går igenom Facebookflödet på morgonen och det är fullt med vännernas kommentarer om Clinton, Trump, ”stoppa rasisterna”, Putin osv. När man gör det och tröttnar och inte orkar se gårdagens linjetal på demokraternas convent, inte gå igenom alla kommentarer som jämför Trump med Reagan.

Men man ändå vet att det är viktigt.

Man vet att det var så här det var en gång. Med han som valdes vid demokratiska val. Och som sen så ”behändigt” ändrade alla regler med hjälp av och för att underlätta terror. 

Då begriper man för en stund alla de som bara vill höra de enkla budskapen: ”Följ mig, jag har rätt och alla andra har fel och de är för övrigt dumma i huvudet – det begriper ni väl?”

För det är ju krångligt. Det kräver av oss att vi reflekterar. Vi måste analysera och bestämma oss.

Och det betyder att vi ska ha två, och flera, tankar i huvudet samtidigt. Och att ingen av dem går ut på att ”dom” är dumma i huvudet. Även om det vore det enklaste.

Då. Kan det hända att man lägger ner världspolitiken en dag eller två. Och ägnar sig åt familjen. Bara.

Och lovar sig själv att återkomma i frågan.

Återigen ett sånt där blogginlägg som jag bergis får ångra. Som kan dra iväg hur långt av banan som helst. För snacka om att folk har åsikter i ämnet!

Jag är ju den sorten som ser, funderar, och upprörs över när okunskap lägger grunden för åsikter. Hör mig rätt: alla har ju rätt till en åsikt, men när den framförs på ett självklart sätt, baserat på faktafel – eller att man bara väljer att TYCKA SÅ, oavsett om man håller sig till fakta – så blir det svårt. Ungefär som att ha en åsikt om nyanser av färger med en som är färgblind – vi utgår inte från samma fakta…

Demokrati betyder inte att alla människor är med och bestämmer om varje beslut.

Olika länder har olika system för hur demokrati utövas. Förvisso. Och en del länder har inte demokrati. 

Företag är inte demokratiska – de anställda kan inte rösta om företagsledningens beslut på fikarasten och säga att ”nej, det där gillar vi inte så vi vägrar att utföra arbetsuppgiften”. Det finns lagar och avtal och de ska man följa, man ska förhandla och man ska följa arbetsmiljölagarna. Men om jag är VD i ett företag och vi får en ny kund som vill köpa en ny tjänst så är det inget vi röstar om på arbetsplatsen. Så är grundregeln. Att en VD sen ofta väljer att vara lyhörd är en helt annan sak. Ett val.

Klassrummet styrs inte med demokrati. En skolklass kan inte säga till matteläraren att ”nu har vi röstat och vi har bestämt att vi inte vill lära oss algebra och vi är fler än du så vi bestämmer”.

När medborgarna väl (i fria och allmänna val) har valt sina fullmäktigeledamöter – att bestämma över skatter och att anställa folk att leverera ”så mycket som möjligt” – så är det de som bestämmer hur de kommunala frågorna ska skötas.

Folket kan begära folkomröstningar men man kan inte bestämma att kommunen ska följa dem. Kommunen ska följa lagar och avtal. Kommunen kan inte bryta mot gällande lagar därför att man har lust. Och den enskilda medborgaren kan ha åsikter om både ditt och datt, men de kanaliseras genom partierna. Och att det funkar så innebär inte att landet och kommunen inte styrs demokratiskt. Ibland är det oerhört byråkratiskt och långsamt. Men det finns en finess med det också. Som kallas inflytande. Man hinner säga vad man tycker. 

Det finns de som anser att kommunen borde styras som ett företag – men tror ni inflytandet från folket blir större eller mindre då? För vi lyssnar. Vi diskuterar. Vi letar fakta. Och sen fattar vi beslut. Ofta med mer fakta och med större bild än den enskilde. Och då blir den enskilde – som är emot -ofta sur. För den fick inte som den ville. Och så säger man ”här är det då ingen demokrati”.

Och ibland så tröttnar jag på den diskussionen.

Demokrati betyder att vi har rätt att välja dem som ska representera oss. Och demokrati betyder att om vi har valt fel så får vi byta ut dem. Nästa gång som vi får chansen. En del politiker är rädda om sin plats och blir som vindflöjlar, håller med allt och alla för att bli omvalda. En del gör inte så. Du får själv bestämma vilken sort du gillar. Men du får inte vara med och bestämma om allt.

Kan vi åtminstone ha den utgångspunkten i våra samtal?

Min dotter är 14 år. Hon ska – precis som sina äldre bröder – ha rätt att själv bestämma om hon vill ha sex med någon. Dricker hon sig redlös (mamman tar sig för pannan), och är rädd, ska ingen komma och säga ”jamen, hon gick ju inte därifrån så då var det ok att fyra unga män, en efter en, hade sex med henne”.

Aldrig. Nånsin.

I mitt jobb inom kommunpolitiken är jag styrd av lagar och regler. Ibland tar jag mig för pannan även där. Men svaret på min irritation är alltid – om lagen är dåligt skriven så är det den som måste ändras!

Jag känner många riksdagsledamöter. I många olika partier. Varsågod! Nu är det upp till er! Se till att den lagändring som måste till kommer! Det måste finnas ett samtycke i lagtexten. Om du inte uttryckligen har samtyckt, och du ska vara i stånd att göra det, så får ingen ha sex med dig. 

Punkt.