Sedan jag började som kommunalråd, för snart 8 år sedan, har jag jobbat efter några olika ledstjärnor:
Göra det bästa av kommunens situation (dvs skärpa till budgetarbetet, finna bättre jämförelsenycklar… helt enkelt – vi ska klara oss på de pengar vi har, tamejfan),
Stå upp för det som behöver göras (inte fega ur när de tråkiga besluten ska fattas så länge som argumenten ändå håller) och
Arbeta för en förändring av de stora villkoren.
Och det är klart att det har kostat.
Idag lämnar kommunen ett överskott (även om det inte är säkert att nästa år blir så lätt att få ihop), vilket är nödvändigt för att överhuvudtaget kunna hålla igång vård, skola och omsorg – det får inte vara så att man från gång till annan måste ta till panikåtgärder för att pengarna helt plötsligt tar slut.
Stödet för mig och mitt parti sjönk ganska kraftigt i förra valet. ”Inte så konstigt” sa jag, ”så är det om man vägrar lova guld och gröna skogar”. Men rent praktiskt så innebar det att partierna måste närma sig varandra, ingen kunde längre (som de faktiskt gjorde tidigare) viska att de höll med i sak men skulle rösta emot ”eftersom ni ju ändå kommer att få igenom förslagen med egen majoritet”. Det var bra. Mitt eget parti fick backa på kraven att ”vi skulle ha alla poster och inte dela med oss till de andra”. Det var också bra. Även om det sved att vi hade backat.
Men viktigast av allt: De saker som jag, och flera av mina kollegor, åkt land och rike kring (nåja, mest till Stockholm) och pratat om – de återfinns i ett dokument som alla riksdagens partier varit med och jobbat fram. 75 förslag för att skapa en ”sammanhållen politik för de svenska landsbygderna”.
Under den förra regeringen pratade jag flera gånger för den s k Framtidskommissionen. Jag har en bok liggande i min hylla med något av mina citat i. Detta ledde inte till nånting.
Nu är Arjeplog utpekat, som en av 23 kommuner i landet, som ett område där man föreslår nedsättning av arbetsgivaravgifter, nedskrivning av studieskulder (enligt norsk modell), att bredbandsutbyggnaden måste säkras och nå 100% av befolkningen – inte 90%, att tillgång till utbildning måste flyttas till våra lärcentra och till vilka omlokaliseringen av 10000 statliga jobb ska ske.
Paketet innehåller mycket annat. Jag läser och lyssnar och funderar. Säkert kommer jag att komma på något som skulle kunna ha sett ut på något annat sätt, men jag inser också att det är en väldig styrka att alla partier var överens om 74 och ett halvt av de 75 förslagen.
Jag ser att regeringen redan börjat jobba för att förverkliga en del. Och jag ser att storstadsområdena är på krigsstigen. Man vill t ex ha kvar sina reseavdrag – som till 70% idag utnyttjas just där (och främst av medelålders män med höga inkomster). Där det finns kollektivtrafik.
Om dessa 75 förslag tar sig igenom riksdagen så är mitt uppdrag slutfört. Amen. Vågar ni lita på att jag vet vad jag pratar om?