För sju år sedan började jag med politik igen. På heltid den här gången. Och sen dess har jag lyssnat och försökt förklara. Förtvivlats många gånger. Över hur oinsatta människor är. Och ändå högljudda. ”Ni lyssnar ju inte” säger de. Eller ”vi tycker ju inte som ni och om ni driver igenom det här så är ni odemokratiska”.
Och jag tänker att det är inte så himla enkelt. För politiker har inte så bra rykte. Även om jag inte tycker att vi har gjort oss förtjänta av ALLT skäll. För det är många fritidspolitiker som sliter. På sidan av sitt dagliga jobb så lägger man ner kraft och energi och försöker väga ihop och göra det som är bäst. För de flesta.
Men vi lever med att flera har drabbats av storhetsvansinne. Fjärmat sig från den vanliga vardagen som de flesta ser och har. Och de har förstört mycket. För det är förtroende vi pratar om. Och hur ska man kunna ha förtroende för någon som inte längre verkar stå med bägge fötterna på jorden?
Men ibland känns det helt enkelt inte som om vi pratar om samma saker. Jag kan ofta känna att människor ropar på en revisor när de ropar. ”Har verkligen Kalle Andersson betalt för soporna?” ”Hur kan det komma sig att Karin Pettersson fick hemtjänst och inte jag?” ”Varför kan vi inte ha en skola i min by, så mitt barn inte behöver åka till nästa by?”
Och jag förstår att det är så. Tro inget annat.
Men vissa dagar, veckor, pysslar jag bara med att se till så rätt formuleringar är inskrivna på rätt ställe i rätt dokument. Så att inte min kommun ska stängas ute. Att det står ”hela Sverige ska ha tillgång till…” Och inte ”större delen av befolkningen bör kunna få…”
Och det är ju inte så tydligt. Att det är viktigt. För det syns inte på sopräkningen. Än på några år.
Så hur är det då med storregionfrågan? Är det en fråga som bara tvingas igenom uppifrån?
Jag tror att vi blandar ihop storregionfrågan med sjukvården. Och det är – för mig – inte det viktigaste. Det ÄR viktigt att Umeå Universitetssjukhus blir mitt sjukhus också. För att jag kommer att behöva deras kompetens utan att det för den skull ska hamna som minus på min skattsedel. Men det är ändå viktigare att vi får kraft att jobba med utvecklingen. Och det tror jag vi gör bättre om vi samlar en större grupp människor som ”bas”. Det blir för småttigt annars. Ett B-lag.
Och här kanske vi inte pratar om samma saker längre? Är det så? Och hur ska jag göra för att bidra till att stänga gapet?
Undrar hon som är strandsatt i Frankfurt efter en studieresa till Bilbao. En stad som stod inför en jätteutmaning när varvsindustrin gick omkull och arbetslösheten steg till skyhöga nivåer. Men som nu, med kultur och turism som verktyg, har bytt 4000 varvsjobb mot 6000 jobb inom turismen. Men ett massivt motstånd från början. ”Tror ni verkligen att ett konstmuseum är riktigt klokt???”
Nu vill ingen prata om den diskussionen längre.