När man går igenom Facebookflödet på morgonen och det är fullt med vännernas kommentarer om Clinton, Trump, ”stoppa rasisterna”, Putin osv. När man gör det och tröttnar och inte orkar se gårdagens linjetal på demokraternas convent, inte gå igenom alla kommentarer som jämför Trump med Reagan.
Men man ändå vet att det är viktigt.
Man vet att det var så här det var en gång. Med han som valdes vid demokratiska val. Och som sen så ”behändigt” ändrade alla regler med hjälp av och för att underlätta terror.
Då begriper man för en stund alla de som bara vill höra de enkla budskapen: ”Följ mig, jag har rätt och alla andra har fel och de är för övrigt dumma i huvudet – det begriper ni väl?”
För det är ju krångligt. Det kräver av oss att vi reflekterar. Vi måste analysera och bestämma oss.
Och det betyder att vi ska ha två, och flera, tankar i huvudet samtidigt. Och att ingen av dem går ut på att ”dom” är dumma i huvudet. Även om det vore det enklaste.
Då. Kan det hända att man lägger ner världspolitiken en dag eller två. Och ägnar sig åt familjen. Bara.
Och lovar sig själv att återkomma i frågan.