Jag gillar det politiska hantverket i en liten kommun. Att slåss för att rågången mellan den politiska viljan – att Arjeplog på alla sätt ska vara en bra plats att bo på och flytta till – och tjänstemannaorganisationen tydlig. Så att våra chefer kan sköta sitt jobb, att all annan personal känner att Arjeplogs Kommun (egentligen Kommunfullmäktige) är en bra arbetsgivare, men också att man som anställd hos oss inte kan smita undan ansvar eller peka på någon annan när man INTE gör sitt jobb. (Vilket inte är samma sak som att kommunalrådet låter en enskild anställd ta smällen när nåt går fel. Inte alls.)
Jag är bra på att förklara komplicerade sammanhang någorlunda begripligt. Vill att fler ska se att det sällan är enkelt, men att det vi resonerar oss fram till är vettigt, utifrån de pengar vi har. Men också att de där enkla lösningarna ofta inte finns.
Jag vill förklara för rikspolitiker, regering, statssekreterare och andra som påverkar våra förutsättningar att Arjeplog (och andra små kommuner) inte spelar på samma plan som de stora, folkrika kommunerna gör – men att vi ändå ska leverera samma kvalitet på vård, skola och omsorg. Och att vi lyckas jäkligt bra med det! Och jag vill visa hur och varför. För man kan inte tro att nån ska kunna förändra nåt de inte begriper.
Jag vill visa hur avsaknaden av kvalificerad, utbildad personal snart kommer att vara vårt största bekymmer om inte 1) utbildade människor begriper hur bra vi har det här och alltså flyttar hit 2) de som redan bor här och ännu inte utbildat sig, eller valde fel inriktning, ska ha en rättvis chans att göra det även om vi bor 25 mil från närmaste universitet eller ibland ännu längre ifrån det ställe som ger andra typer av utbildningar – till maskinförare, hantverkare osv. 3) men att antalet människor som är i arbetsför ålder totalt sett är för få i landet (det saknas 700000 personer inom kort) 4) och att vi därför också måste rationalisera och jobba ihop med andra små kommuner för att helt enkelt klara leveransen av vård, skola och omsorg och tekniska uppgifter som vatten och avlopp och sopor och gator och vägar…osv
Den privata Britta är en annan sort. Privat vill jag hänga med mina barn och barnbarn och min sambo. Köra skoter. Bo i husvagnen ensam i skogen i bland. Sitta vid en eld. Dricka kaffe ur termosmuggen.
Och den privata Britta gillar inte valrörelser. Tycker att de är fördummande. Gillar inte att det förväntas att man ska lova en massa genom att koka ner komplicerade samband till enkla slagord. ”Fler jobb” – ja, det är väl självklart och det FINNS jobb, och inte bara i vår egen organisation – läs Arbetsförmedlingens statistik! ”Ändrat strandskydd” – lika självklart, men för att få en ändring måste man först få folk att fatta att en kommun med 5000 meter strand per invånare inte kan ha samma regler som en kommun med 5000 invånare per meter strand. ”Flytta hit statliga jobb annars motsätter vi oss både det ena och det andra!” – jajamen, men ska man bli trovärdig måste man göra sin egen hemläxa, visa att man kan och att man har förutsättningar, ingenting kommer att flyttas hit i konkurrens med andra ställen för att det är SYND OM oss, den tiden är förbi. Vi ska bygga på våra geografiska och klimatmässiga förutsättningar, bygga där vi står och bli jäkligt vassa på det. Leverera. Och allt det vi gör hänger ihop. Att sätta sig ner och ropa åt någon annan att det är deras uppgift att lösa våra problem tror jag inte på. Det är väl därför jag går igång när jag ser hur förenklat andra vill se på vad som krävs för att styra en kommun eller en region eller ett land.
Jag gillar inte personfixeringen. Smutskastningen. De osanna ryktena. Dreven. De föraktfulla kommentarerna. Som också verkar höra till valrörelserna. Men som inte hör till det sätt på vilket Britta uppfostrades.
Men jag tar ett djupt andetag och tar på den röda jackan och går ut och möter människor varenda dag i alla fall. Som jag alltid gör. För det tillhör uppdraget.