Om hantverk och folkomröstningar.

En skicklig politiker har lärt sig ett hantverk. Och ett regelverk. Som man inte kan läsa om i nån bok. De flesta lär sig. Alla lär sig inte. Och hantverket har förändrats över tid. I tidernas begynnelse (läs: för 20 år sen) tog man sin portfölj och åkte ner till ett departement och resonerade om problem och utmaningar. Och kom hem med en lösning. Pengar oftast. Man Gjorde Något. Och det stod i tidningen. Man visade resultat och folk kände sig (förmodligen) nöjda och trygga. Nu skulle det bli bättre!

Idag är det mer komplext. Vi har genomgått det som kallas för New Public Management (NPM) och det har inneburit att vi som är politiker lämnar detaljerna till tjänstemännen. Och frågar efter resultaten. Inte så mycket efter hur man gjorde, hur man löste uppgiften. Om det inte blev skandal förstås. Salmonella i maten eller pengar bortslarvade.
Och lite har vi tappat i legitimitet i och med detta. Människor ringer fortfarande till kommunalrådet och säger att gatlyset är trasigt eller att vägen är full av pott-hål. Men vi svarar vänligt att ”tack för att du ringde, jag ska genast säga till den som är ansvarig att de får titta på detta”.
Så ”Vem f.. är det som styr egentligen??? Hon sa att det inte var hennes sak! Att det där inte var politik!”
För vi har ju anställt experter. Människor med lång utbildning. Skolchefer och socialchefer, socionomer och tekniker. Och vi vill att de ska få göra sitt bästa. Med de kunskaper (expertkunskaper) som de har.
Och långsamt har klyftan ökat. 
När jag säger att vi ska ta fram en strategisk plan så menar jag att jag vill ha förslag på en sån. Som vi ska granska och ha åsikter om och så småningom ta beslut om. Men jag skriver sällan grunden själv, och när beslutet är fattat så är det meningen att verksamheterna ska göra jobbet i enlighet med planen, att jag ska be om en uppföljning av om man nått målen, och inte ha så många åsikter i övrigt.
Så vem ska man då vända sig till? Med sina förbättringsförslag. Min reflektion är nämligen att människorna i en kommun vill få vara stolta över det arbete som görs. Och när man ringer och är arg så är det för att man vill att vi skulle ha gjort ett bättre jobb. Eller att man vill ge tips och råd.
Det finns ett språk också. Som inte är så lätt att begripa sig på. Man kanske vill att en minister ska säga: ”Nej nu jäklar – nu blir det som jag har sagt! Flytta de där jobben dit. Omedelbart!”
Och så kan hen inte säga så. Även om hen menar det. För hen vill inte hamna i KU och bli anklagad för ministerstyre. Hen måste säga: ”jag har lämnat en väldigt tydlig signal”. Och det är ju inte så lätt att begripa att det betyder ”nu blir det som jag ha sagt”. Om man inte hör just det sägas.
Och så försvinner förtroendet sakta. 
Och sen kommer det andra som säger ”om ni bara röstar på oss så ska vi se till att det blir slut på svamlet och daltet”. 
Men vilket svammel? Och vilket dalt? Egentligen? Och hur i helsike ska vi hitta en bra väg som överbryggar klyftan? För jag vill förklara men du har ingen lust att lyssna till så långa förklaringar som den här. Du vill bara ha Svart och Vitt. 
Och vårt kära media – de anordnar omröstningar. Som t ex den med 563 personer som svarar på om de vill att Norrland ska bli ett eget land. Och sen ombeds jag kommentera det. Vad är det jag ska kommentera? Vad vet jag om huruvida de 563 faktiskt vill bilda ett nytt land. Eller om de bara är trötta på den där klyftan? Och det här är sättet att tala om det.