Läser man DNs ledare idag är det lätt att gå igång. ”Hela Sverige kan inte leva” heter den.
Och så radar man upp ett antal argument – ett hopplock av vad man kunnat komma på:
– Sveriges yta är för stor för att det ska kunna sprudla av liv överallt.
– …städer, som redan kryllar av folk, har en tendens att locka fler.
– vilken kommunal och statlig service ska alla i framtiden ha rätt att kräva, oavsett var man bor?
– det finns inget egenvärde i att vända urbaniseringstrenden och på politisk väg försöka få fler att bosätta sig på landsbygden.
Osv
Dvs inget nytt under solen. Vi har hört det förut. Bla bla bla. Men så snurrar man in sig i vinkelvolten:
”Starka och levande storstadsregioner är bra för hela landet. Dels för att det ger statliga inkomster som kommer alla till del, genom utökade resurser till exempelvis försvar, järnväg och forskning. Dels för att storstadsföretagen kan vara drag-lok, varpå även boende på landsbygden kan bli vinnare på globaliseringen. Exempelvis genom att starta företag som exporterar till utlandet eller vara underleverantörer till andra inhemska företag.”
Jag känner till rätt mycket statliga inkomster som skapas utanför storstäderna. Ska jag behöva räkna upp dem igen? Hört talas om malm? Vattenkraft? (Bara energiskatt och moms på elström från vattenkraft är en ansenlig summa – häpp!) Men det är ju som att stå på Galtisbouvvda och ropa i luften, det man inte vill höra det hör man inte!
För det vi behöver prata mer om är ju vad som är en alldeles rimlig gles- och landsbygdspolitik. Och som av en händelse har jag några exempel i bakfickan:
Att Arjeplogs invånare ska kunna utbilda sig på akademisk nivå fast man bor i just Arjeplog är rimligt – utbildningar som bara ges på campus är ju rätt gammaldags. Det är dessutom nödvändigt om de små kommunerna ska kunna rekrytera bland befintliga invånare.
Att invånare som känner sig obekväma med att ha sina myndighetskontakter via en dator ska kunna få träffa en levande människa är rimligt – och det är inte alls omöjligt att myndigheterna ger sån service tillsammans, snarare rimligt.
Att statliga verk och myndigheter finns lokaliserade med större kontor främst utanför storstadsområdena är rimligt – och inte alls omöjligt. Flera exempel visar att när man flyttar en myndighet någonstans i landet så söker sig människor dit – från hela landet. Därför att drömmen om att kunna bo någon annanstans utan att bara vara hänvisad till att jobba i den rationaliseringsdrivna industrin lever, hos många. Den här typen av jobb ersätter inte alla privata arbetstillfällen, men de är en del av pusslet – som gör livet på landsbygden möjligt.
För vi bygger våra nya ”industrier” i bl a besöksnäringen och testnäringsindustrin och bl a baserat på våra unika möjligheter – snö, gleshet, naturupplevelser, god service och värdskap. Men det skulle vara lite enklare om vi var något fler. På plats. Som drog åt samma håll.
Och där tycks vi faktiskt vara överens!
För DN skriver ”Då kan även landsbygden bygga upp en mer dynamisk arbetsmarknad, som inte bara vilar på ett ben, bestående av en dominerande arbetsgivare, som historiskt har varit fallet.”
Så egentligen kanske alltihop löser sig. Om DNs ledarredaktion läser på lite. Och inte jämt söker konflikten för att höras.