Jo, jag tittar igenom sociala media ganska ofta. Sambon tycker att jag ska låta bli ”åtminstone på kvällen så du inte ligger vaken sen”. Jag kollar på andra som debatterar, visar upp vädret, skriver märkliga saker, skriver kloka saker, kastar skit osv.
Och på något sätt så får jag förhålla mig. När någon skriver märkliga saker som jag inte håller med om så får jag sätta mig på händerna för att inte omedelbart svara ”du har ju fel, så där är det inte”. Ofta tänker jag att jag inte vill ge de märkliga, ofta väldigt förenklade resonemangen mera luft. Jag ser att en handfull människor har tryckt på gilla och jag tänker att det är ju inte så mycket. Låt dem ha sin verklighet.
Men det kliar i fingrarna. Jag är ju lite av en faktafascist (vilket inte på något sätt är samma som att vara en ÅSIKTSfascist) och drivs av att förklara, sätta saker i sitt sammanhang, visa för andra och mig själv hur samhället hänger ihop. Så jag väljer mina tillfällen och går kanske in i en diskussion som fått lite vingar redan. Tänker att jag skriver inte till dem egentligen, utan till andra som läser och som funderar ett steg längre.
Det finns ju människor som tamejfan häver ur sig vad som helst. Efter sin egen, dåligt underbyggda tro. Tar första bästa påstående och kastar i ansiktet på mig. Och när jag frågar hur de kan veta det så blir svaret oftast bara ett ”jamen det vet väl alla!” När information gives som man inte klarar att motbevisa – då ger man sig på personen bakom istället. ”Den där kvinnan – henne ska du inte lita på, hon vill ju bara ha makt…”. Människor som inte kommer och lyssnar och ställer frågor när jag och vi andra annonserar om att vi vill prata om planer och idéer. Men som har mage att sitta i ett fikarum dagarna efter och klaga på att man ingenting får veta. Nånsin.
Jag kan inte låta bli att fundera över hur det kan komma sig att om jag skriver ”så här ser det ut” så är det jag som borde hålla käft, som inte har begripit nånting, som inte har någon kontakt med verkligheten, som aldrig har jobbat en dag, som inte vet vad det innebär att vara sjukskriven, som inte fattar hur lite pengar en fattig pensionär har att röra sig med. Och så vidare. Som om inte jag har haft vanliga jobb. Som om inte jag har en stor familj som råkat ut för det mesta. Som om inte jag har läst på.
Men så är det i livet. Och nog önskar jag ibland att ni andra, ni kloka, genomtänkta, som vet skillnad på svart och vitt, som precis som jag suckar över de där enkla sanningarna, att ni också nån gång kunde säga ifrån. ”Det där är inte sant”. ”Kan du visa hur du menar att det där hänger ihop”. ”Jag håller inte med dig”.
För det är som balsam. För själen. Även om ni inte håller med mig i sak. För det är en annan sak.