Jag är född och uppvuxen i Arjeplog. Att säga att det inte har präglat mig skulle vara en lögn. Jag tror och minns att vi litade ganska mycket på staten och samhället. Vi levde våra liv inom våra ramar. Skogsarbetarna slogs mot ackordet. Gruvarbetarnas samhälle var både lite skrämmande och lite spännande – man ville gärna åka dit när det var dans och vi imponerades av att det fanns en fin biograf och läste rätt storögt affischerna på vilka filmer som gått där. Min pappa var åkare och mitt minne av somrarna – då vi bodde med mamma i sommarstugan – var hur grusbilarna alltid hade arbete och pappa och stuggrannarna kom hem och åt mitt på dagen om de var i närheten.
Lärarna var statligt anställda och de styrdes över landet genom extra tillägg på lönen i de områden som behövde lärare och kallortstillägget (som alla statligt anställda fick) för att det kostade lite mer att bo här och värma upp sin bostad.
Telia hette Televerket och Gud Nåde den som gjorde nån åverkan på sin telefon. Det fanns ett telefonuttag och där skulle den sitta. När skarvsladden kom – som man rullade upp inuti en dosa – så var det en mindre revolution. Nu kunde man helt plötsligt prata i telefon i ett annat rum! Vattenfall levererade ström och där ledningsgatorna drog fram var folk tacksamma med leenden från öra till öra – äntligen!
Kvinnorna var hemmafruar. Det fanns inte så många bilar på gatorna. Men samhället började sakta visa upp sina sprickor. Ungdomarna flyttade. Först till Piteå för att gå gymnasiet. Sen till utbildningarna och jobben i de större städerna.
Är det den här tryggheten vi vårdar minnet av? Fastän att det var det vi lärde oss att prata lite illa om. ”Socialismen”, ”kollektiviseringen”. Nä!
För sen kom avregleringarna. Televerkets monopol försvann. Vattenfall fick konkurrens. Konsum började ha öppet på söndagarna. Apoteken slutade vara statliga.
Och vi kanske inte fick det ett dugg bättre?
För när den rike i den stora staden fick välja telefon- och apoteksbolag så kunde man ändå nästan bara ringa med Telia i glesbygden och bara välja på att gå till det enda apoteket eller låta bli. Och det som vi hade var hotat. Olönsamt. För få kunder.
Kvinnorna fick det bättre. Det hävdar jag i sten. Egen inkomst och eget arbete och egna möjligheter. Inte leva som ”Fru Lennart Andersson”.
Men när vi gick från det ena till det andra så skulle även såna små orter som Arjeplog klara sig på egna meriter. Och vi skulle göra det utan att vara bestyckade på det sätt som vi skulle behövt vara. Att studera vidare i Arjeplog är svårt. Fortfarande. Vissa bitar av arbetsmarknaden saknas. Vi är så få att hjulen snurrar lite knaggligt. Företagen är grunden för alla skatteintäkter. Och det finns säkert en formel som visar hur många entreprenörer som går på 100 invånare. Liten befolkning = få entreprenörer.
Är det bara att lägga sig ner och dö?
Nej. Jag tror på oss. Glesbygd är en möjlighet och inte en återvändsgränd. Fler vill bo där det är enkelt att leva, där människor är rejäla och hjälpsamma, där varje människa betyder något och där vardagliga resor inte tar ifrån oss en stor del av livet.
Det måste bli lättare att utbilda sig där vi bor. Bara inom kommunen finns det ett antal jobb som kommer att komma ut på arbetsmarknaden och utbildning både till dessa jobb och utbildning i sig är viktigt. Vissa typer av arbetsplatser måste staten flytta åter till lands- och glesbygd.
Men våra naturliga förutsättningar, vårt klimat och vårt rena vatten kommer att vara något unikt i världen. Fler vill veta att maten vi äter är naturlig och har hög kvalitet och det gynnar oss. Vi kommer i högre utsträckning att leva på att visa andra människor från hela världen hur vi lever och vi kommer att göra det med kunskap och med klass och ta bra betalt för det.
Och då duger det inte att gräla om hur det kunde ha varit och hur det var en gång – då industrijobben var många. Det duger inte att ägna dagarna på sociala media åt att hata och förakta alla de som man inte förstår. Att fastna i sina förklaringar av hur bra det skulle ha varit ”om bara…”. Man kan sörja det som var men sen måste man stänga dörren och gå vidare.
Framåt.