Jag tänker så här:
Jag sitter här i min stuga i den lilla skogen. En brasa brinner i öppna spisen. Stugan är liten och mysig och innehåller de flesta bekvämligheterna. Sjön ligger strax nedanför och här badar vi på sommaren, hela den utvidgade familjen med barn och andras barn och deras barn och f d partners och deras nya och de barn som hör till dem. Vi är hyggliga mot varann och om jag har mat och kaffe och du är hungrig och kaffesugen så får du ta för dig.
Det är klart att det är ett privilegium. Alla har inte en sån stuga. Alla har inte ekonomi så att de kan inreda med den soffa de vill ha. Alla har inte relationer med sina närmaste som gör att man både gillar och står ut med varann.
Vad har jag fått och vad har jag skapat själv? Har jag anledning att känna mig sviken av samhället? Hur har det med varandra att göra?
Och så läser jag en krönika (som för mig handlar mest om tillit):
http://www.dt.se/opinion/ledare/lisa-magnusson-sd-s-valjare-ar-inga-missanpassade-stackare-som-inte-vet-battre
”— Mätningar har gjort tydligt att det som verkligen skiljer exempelvis Sverigedemokraternas väljare från andra är deras brist på tillit.
Låter det som att jag ömkar dem, och säger att de är missanpassade stackare som inte vet bättre? Det är inte så jag menar. Jag menar bara att skälet till att Donald Trump vann presidentvalet knappast var att han framstod som statsmannamässig och att hans politiska program var det som gynnade flest människor. De flesta som röstade på honom var folk som känner att det inte spelar någon roll. Sådana som vill jävlas med det etablissemang som de tänker sig stått i vägen för dem under hela deras liv. Och de talar besatt om det systemet, om eliten.—”
Och jag ser att jag utifrån det resonemanget, som låter klokt, nog uppfattas som en del av ”eliten”. Och hur mycket jag än pratar om Fakta, om vad som är Sant, om vad jag tycker är Rimliga slutsatser och ställningstaganden så kommer en stor hög människor aldrig att lyssna.
Så vad blir nästa steg?
För det jag också funderar på är att samhället naturligtvis förändrats. Jag tycker ju inte att det blev bättre av att jag fick välja elbolag och vilket telefonbolag jag vill ringa med. Och här hos oss finns bara ett sorts apotek så vad blev så bra av det? Andra tycker annorlunda och så diskuterar vi det. Många varv.
Men det ändrar ingenting för de människor som vill jävlas.
Och jag behöver förstå vad de vill ha. Egentligen. Men jag vet inte hur jag ska göra för att detta inte sedan ska krocka med min världsbild. För i mitt huvud är samhället just nu vad det är. Och jag gör det jag kan för att förändra det jag ser är fel. Och det är en helt annan sak än att skrika och bråka och vara arg och vilja jävlas för att saker inte är som jag drömmer om.
Och då blir min fråga: Om den där Drömmen inte är riktigt klok, eller inte går att förverkliga utan att massor med Andra Människor far illa – är lösningen då ändå att De Svikna Människorna ska ha det som de vill? Eller vad är det de vill?