Vi diskuterade bredband igår. Risker och möjligheter med nedgrävd fiber. Kostnader och framtida gissade behov. Kommande 5G, 6G, 7G som kommer att behöva fiber fram till masterna om inte masterna ska stå med bara något 100-tal meters mellanrum. Kan vi äga själva? Är det att ta vara på framtida intäkter? Eller är det att dra på sig bekymmer som vi inte ror iland? För att vi är små. Kompetensen vilar på några personers axlar. Vi skulle behöva ha mera kraft.
Och i nästa sekund pratar vi utbildningsmöjligheter. Hur även akademiska jobb måste vara en del av pusslet i ett attraktivt samhälle. Att man annars blir ett offer för industrirationaliseringar. Vilka genom åren lett till minskat befolkningsunderlag. För att beskriva en svår fråga på ett enkelt sätt. Och hur kan vi se till att inlandets invånare kan skaffa sig adekvat utbildning även om de råkar ha småbarn och ha svårt att, eller inte vill, flytta till kusten. Att vi i Arjeplog behövde gå ihop i ett kommunalförbund för att skapa en större kritisk massa av folk (100.000) och bli en spelare gentemot universiteten.
Och sen läser jag en insändare om storregioner. ”Rädda oss från detta elände som inte behövs”. Samtidigt som vi tydligt kan se att de tre storstadsregionerna/områdena idag är så kraftfulla, skickliga och väl sampratade mellan aktörerna att man har lättare att övertyga och se till att större och större andel av investeringspengar och utveckling hamnar där. 82% om jag i hastigheten minns rätt. Och vad man säger när man säger nej till regionbildningen är att ”folk vill inte detta”, besluten kommer att komma så långt från medborgarna”, ”vi har minsann klarat oss bra hittills”.
Nja. Vi klarar oss inte så bra vi som är små. Storleken har betydelse. Det behöver vi lösa.