Är det dags att skämmas en liten stund?

Ser debatter och diskussioner i gammelmedia och sociala media. Om stort och smått. Känner hur jag (tyvärr) ilsknar till av inlägg som säger ”vad har vi för ryggradslösa politiker” och ”ytterligare en politiker som inte har förstått att hen är vald av folket att föra vår talan och inte sin egen” och ”…du är verkligen ute i det blå. Ta och kom ner på jorden och skäms” och så vidare.

Och då är ju frågan om man borde ta och skämmas en liten stund? För att man inte står där på Sergels Torg och skriker. Eller för att man inte ockuperar ett departement och talar om var skåpet ska stå.

För det är väl så man gör? I det här yrket. Skriker och vrålar och får mediautrymme. Det är väl då man GÖR NÅGOT? Som de som kräver folkomröstningar i frågor som man inte rår över. Eller kräver att vi ska ”bryta oss loss från stockholmarna som inte begriper nåt och bara tar våra pengar och lever på det som tillhör OSS”. Eller skyller på ”de där andra” som kommer hit och tar våra jobb eller verkar hotfulla på nåt annat sätt.

När mediautrymmet och de svarta rubrikerna sen tar slut, hur mycket kan man då peka på att man åstadkommit? Om man bara sådde split och splittring, vem tar ansvaret för det?

Och sen tänker jag på alla de duktiga politiker som jag känner. Som kan yrket. Och de som begriper att en minister inte kan köra över myndighetschefer eller bolagsdirektörer om hen vill kunna göra bra saker under lång tid. Som också begriper att alla samtal man har med människor inte återges i media men att det inte är samma sak som att det inte sker. Som fattar att statsministerns ord vägs på guldvåg av media och kan orsaka krondiken i vägen framåt om det kommer ut fel ur munnen. Som begriper att även i det här yrket får man mer gjort om folk kan lita på att man inte sticker kniven i dem så fort man har en chans.

De där som utgjuter sig över hur urbota korkad man är har ju ofta faktiskt svårt att hålla ihop sina egna resonemang om man frågar ”varför då?” mer än tre gånger. (Pröva det!!!) Och journalisterna som skriver de braskande artiklarna kommer att skriva lika braskande imorgon. Om nåt annat som de ”bara speglar som det är”.

Och de andra är ganska tysta.

Och återigen konstaterar jag att de tre storstadsområdena behöver matchas av starkare administrationer om vi andra ska få mer att säga till om. Och att det har mycket lite att göra med hur stort det geografiska området är.

Och att om vi skulle fördela inkomsterna från våra naturtillgångar efter den geografiska upphovsorten så skulle bl a grannkommunen Sorsele ligga risigt till.

Men också att vi på mycket länge inte haft någon regionalpolitik att vara stolta över. Och det behöver vi prata mer om. På ett sansat sätt. Vi behöver prata om akademiska arbetstillfällen som saknas i inlandet. Hur utbildningsmöjligheterna måste se ut när Sverige ju faktiskt inte är likformigt utformat. Att statsbidragssystemet måste skruvas till en smula för att passa kommuner som är så små att de precis som humlor inte riktigt kan flyga själv – de bara vet inte om det eller gör det ändå.

Jag kanske ska ta och gå ut på torget och skrika lite om det? Nej, jag tror jag ska ägna en halvtimme åt att försöka formulera hur viktigt det är att vi i kommunorganisationen gör våra arjeplogare stolta över vad kommunen levererar. Och kanske lite om att det är bra om vi tänker på det också när vi blir förbannade över nåt. Jag sparar nog skrikandet till en annan dag.