Kategorier
Blogginlägg

Alla vill hjälpa människor i nöd.

Det är min utgångspunkt. Vi är människor och inte lägre stående, egoistiska varelser som kör förbi när det hänt en olycka. Eller när någon är i nöd.

Varför dras jag då hela tiden in i småskurna diskussioner om pengar? ”Var ska pengarna tas? De gamla får minsann inte mat! Vem är det som betalar?”

Varför? Är det så enkelt att vi gör skillnad på vi och dom? Kanske. Kanske är det svårt att känna medmänsklighet med människor långt borta? Är det det som sticker i en del? Att vi inte omedelbart kan prata samma språk? Att någon är högröstad när jag skulle ha varit lugn och saklig? Att den svenska kö-kulturen inte finns i hela världen?

Vem är det som betalar?

Vi betalar. Samhället betalar. Staten betalar. En försvinnande liten del av våra gemensamma skattepengar (de statliga, som kommer från höginkomsttagare och företag och skatt på kapital) går till att hjälpa folk i nöd. Kommunen betalar inte. Inte en krona går från äldreomsorgens eller skolans anslag. Ifjol fick vi tvärtom 27,6 miljoner till detta.

27,6 miljoner. Det är mycket pengar. Ska man vara krass så har vi faktiskt skapat jobb för nästan hela den summan. Jobb i skolan. Jobb i boenden och omsorg. Om vi nu ska prata om pengarna och inte om gärningen rörande människor i nöd. Om vi inte fick de 27,6 miljonerna skulle skolan – med det lilla antalet barn vi har i kommunen – ha haft en mycket, mycket tuff ekonomisk situation. Nu har vi en mycket, mycket tuff arbetssituation. Men inte ekonomiskt.

Det är tufft det uppdraget vi gör. Vi sliter. För att människor ska ha det bra hos oss. För att de ska få räta upp sina liv efter krig och elände. Få utbildning. Kunna bidra tillbaka till oss. Precis som vi alla gör. Det är inte enkelt det vi gör. Men vi, som skriker efter inflyttning, kan, om vi gör det bra, bli fler. Fler som kan göra jobben. Fler som kan ta över när den stora generationsväxlingen nu faktiskt sker. Nu när 40-talisterna går i pension.

Och hur skulle vi annars göra? Vi som är människor och inte någon liten lort, som Skorpan Lejonhjärta sa i Astrid Lindgrens bok. Och handlar det då om pengarna? Egentligen. Eller handlar det om annat? Ogenomtänkta, mörka tankar. Rädsla?

Kategorier
Blogginlägg

Om internationell lagstiftning och pengar

Anne Ramberg är generalsekreterare i Svenska Advokatsamfundet. Hon har synts i media de senaste dagarna då hon förklarat hur vi skulle bryta mot internationell lagstiftning om vi helt plötsligt stängde gränserna mot asylsökande. Så här avslutar hon: 
”Det är i tider av oro som lagstiftningen har sin största betydelse. Det är då de mänskliga rättigheterna löper störst risk att åsidosättas. Den demokratiska rättsstatens centrala uppgift är att skydda mänskliga rättigheter som dessa kommer till uttryck i lagar och konventioner. Sverige bör i det sammanhanget föregå med gott exempel och inte riskera att bli fällt i EU- domstolen eller Europadomstolen för mänskliga rättigheter.”

Nedanstående sifferexercis har jag blivit varnad för att skriva. Helt enkelt för det är så lätt att resonemanget blir att bolla med siffror och inte att prata om skyddsbehov. Att människor inte klarar av att se helheter utan fastnar i huruvida en enskild siffra kan vara korrekt eller inte. Och ja, jag har bara gjort en snabbsökning, det är säkert saker (siffror) jag missat. Men i värsta fall, om resonemangen drar iväg och blir alldeles omöjliga, får jag väl radera:

Svenska statsbudgeten består av 862,4 miljarder. Räknar jag rätt i hastigheten så är kommunalskatten, samlat i Sverige, ca 400 miljarder. Skatteintäkterna i landet är alltså 1.200 miljarder. Drygt. 

Migrationskostnaderna står i statsbudgeten för 12,6 miljarder. Men sägs bli högre. Kanske 20 miljarder. Sverige håller inte på att gå i konkurs. Inte. Och de gamla blir inte utan sylt pga migrationen. 

Det olönsammaste vi har är förmodligen de barn som är födda här, det tar oändligt med tid och pengar innan de börjar ”ge tillbaka”. Rent ekonomiskt alltså. Rent ekonomiskt….Och rent ekonomiskt är invandring en vinstaffär. En investering som återbetalar sig på några års sikt.

Vi behöver invandring i landet. Av flera olika skäl. Tillväxtskälet är ett.

Och jag är så less på att man försöker göra det här till en fråga om pengar. Kan vi inte sluta med det nu?

Kategorier
Blogginlägg

”Men kan vi inte bara stänga gränserna då?????”

Min tid är knapp. Ibland alltför knapp. Jag tycker om att koncentrera mig på det väsentliga och skippa rundpratet. Och jag vet att jag ibland går till överdrift, att jag borde prata mer ”fikabordsprat”, se mindre arg ut (jag påstås se arg ut när folk möter mig och jag går omkring och tänker) och i de stunderna inbjuda mer till samtal. Jag jobbar på det.

Men om vi då koncentrerar oss på det som vi kan påverka. Struntar – för dagen – i det som på kort sikt inte går att förändra (och beväpnar oss med insikt så vi kan se skillnaden). Och så för vi resonemangen utifrån det. Vad händer då i flyktingfrågan?

För en av de där sakerna som vi pratar alldeles för mycket om är ju att det ”är väl ändå bara att stänga gränserna”.

Letade lite. Hos andra som skrivit eller sagt. Och hittade ”Dagens Arena” som intervjuat Viktor Banke, jurist.

Så läs och begrunda. (Och ja, jag har klippt och klistrat. Vill du se originalet så kan du säkert googla själv.):

”Men själva premissen för resonemanget, en 90-procentig minskning av invandringen, är omöjlig, menar juristen Viktor Banke, biträdande jurist på Nichols & Co. Advokatbyrå.

För att få ner antalet flyktingar som kommer till Sverige till SD:s önskade nivåer krävs att vi stänger gränserna.

– Då måste vi ge upp skyldigheterna mot EU och gå emot internationell rätt, FN:s flyktingkommission och artikel 14 i de mänskliga rättigheterna. Det går absolut att isolera sig som land men då bör man vara tydlig mot sina väljare vad det kan få för konsekvenser, säger Viktor Banke.

Det kan bland annat påverka ett framtida Nato-samarbete och skulle definitivt utesluta Sverige från både EU- och FN-gemenskapen.

– Det är svårt att driva en internationell politik som gör att man får rättigheter av andra länder men inte solidariskt erbjuder skyldigheter, säger Viktor Banke.”

Kan vi nu koncentrera oss på vad vi behöver göra för att göra bättre. Inte på det som vi just nu inte kan påverka särskilt framgångsrikt?

Kategorier
Blogginlägg

Om KRISEN. Eller inte.

I morse (fatta vad bra det är att gå en långpromenad med en hund, hinna sortera och tänka!) ägnade jag hjärnkraften åt att spalta upp, fundera igenom och – åtminstone inför mig själv – beskriva tingens ordning. Så here comes:

1. Internationella bestämmelser säger att människor som flyr från vidriga förhållanden har rätt att söka asyl i ett annat land. Det är inte svenska regler som säger det.
2. Människor kommer till Sverige i stor mängd. Mängden bestäms nog mer av uppfattningen om Sverige som ett bra land än av uppfattningen om hur många som vore lämpligt att det kom hit. Vad nu ”lämpligt” är.
3. Migrationsverket registrerar alla som söker asyl.
4. Medan man väntar på registrering och efter att man har fått registrera sig så är det människovärdigaste att man får bo i ett hus och sova i en säng. I värsta fall på en madrass. Dessa boenden kallas bl a ”anläggningsboenden”. Bert Karlsson driver en del såna. Men även kommunerna själva. Migrationsverket beställer och betalar och kollar inte med kommunerna vad som är lämpligt. Kod röd, typ, råder, dvs förlägg människor där det finns plats.
5. Kommunernas ansvar är att alla barn har rätt till skolgång inom en vecka. Det är knepigt, vi löser det för det mesta, vi får extra betalt för det och de pengarna står migrationsverket för.
6. Asylprövning påbörjas. Om flyktingarna har skäl att stanna ska de beviljas uppehållstillstånd (PUT). Om inte så får de lämna landet igen. Vi har tyvärr en historik som visar att det tagit för lång tid, att människor hunnit rota sig, barn gå i skola osv. Därför har man infört regler som säger att om Sverige inte gör sin del – dvs granskar asylskälen – i tid så får man stanna. Och man pratar nu om TUT – temporära uppehållstillstånd, som i s f ska omprövas efter en tid.
7. De som kommer hit kan vara ensamkommande barn. De behandlas som alla andra, dvs asylprövning påbörjas, genomförs och beviljas eller avslås.

Har man bedömts som att man har skäl att stanna så ska man börja arbeta och göra rätt för sig. Då är språket en viktig del. Då har vi SFI – svenska för invandrare (som vi dessutom ger även till ”kärleksinvandrade”, annan ”arbetskraftsinvandring” osv.)

En del, såväl barn som vuxna, mår riktigt dåligt. Flyr man från krig och elände, över hav och berg, tappar sina anhöriga osv är det inte särskilt märkligt. Vi kan säkert bli bättre på att hjälpa dessa, men vi gör bra saker redan idag – även om tidningarna sällan talar om detta…

Och genast kommer vi in på den andra delen i min morgonstruktur:
Det spelar roll hur vi pratar om saker och ting! Vi har ett gäng galenpannor i landet som (av olika orsaker, en del mår själva dåligt, andra gör som de blir tillsagda, en del är väl helt enkelt bara elaka) ger sig på människor som de tycker inte ser ut som, eller inte beter sig som ”infödda svenskar”. När vi pratar bekymrat och i offentligheten – om ”krisen”, ”kaoset” osv så visar forskningen att galenpannorna vädrar luft och då ökar bränder och attentat. Det betyder att vi som inte vill räkna oss till galenpannorna HAR ETT ANSVAR. För hur vi låter. Inte så att vi inte får prata om saken. Men det är svårt och åtminstone jag bör väga mina ord. På guldvåg. Även om jag tycker att det finns en och annan till som borde fundera i de banorna.

Media. Ja, vad säger man. Inte är då min bild av media att de i särskilt många frågor, sammantaget, bidrar till ett sansat samtal. Ofta får ju den som skriker högst ett helt uppslag, medan den som är satt att förklara får en spalt. Och så klart generaliserar jag. För jag är lite provocerad.

”Ta debatten”. Jag tror att samtliga av de ”vanliga” 7 riksdagspartierna har läst och begrundat samma forskning/rådande uppfattning. Och funderat på hur man ger minsta möjliga livsluft till fascistiska partier. (For det är skillnad och det tål att upprepas. Igen och igen. 7 partier delar någorlunda samma värdegrund. 1 riksdagsparti gör det inte. Och att jag inte vill samarbeta med ett sånt parti är lite samma som att jag har svårt att fördra den i min bekantskapskrets som jag upplever är helt förvriden. Även om den har rara barn så låter jag helst inte mina ungar sova där.) Man har säkert gjort fel. Man skulle säkert gjort annorlunda. Men det är ändå ditt och mitt ansvar att förhålla oss till galenpannor och fascistiska partier. Ditt och mitt. 
Och. Som slutkläm. Flyktingfrågorna är inte särskilt partiskiljande i stort. Asylrätten gäller oavsett färg på regering eller vem som är statsminister. Att välja en ny regering ändrar inte mycket. Om man inte väljer en regering sprungen ur fascism. En sån som vill skära ner på välfärden redan idag genom att ge kommunerna 90 miljarder mindre att skapa äldreomsorg och skola för (och det är väldigt mycket pengar). Men som låtsas att det är flyktingpolitiken som tar alla pengar. Bullshit. Flyktingarna hotar inte välfärden. Tvärtom, om vi ska klara välfärden behöver vi vara fler människor i landet. (Och kom inte dragande med att ”hur ska det gå, vem ska betala?” – enligt det resonemangen hade det varit bättre om vi varit 5 miljoner människor istället för 10 i landet – för då skulle pengarna räcka…)

Kategorier
Blogginlägg

Jag är lite sur att jag inte sa det

Göran Färm skrev: ”helt avgörande att politiker står för tydliga värderingar, som man inte kompromissar om, men att man sedan utifrån denna värdegrund formar kompromisser med andra som delar värdegrunden – även om de står för andra idéer i dagspolitiken.

Jag har fått frågan om varför (s) är så ”taskiga” mot SD och inte bjuder in dem till förhandlingar som vi gör med de övriga.

För mig är svaret enkelt: SD har som folkvalda rätt till samma villkor som alla andra, men det är något annat än att kompromissa med dem om sakpolitikens innehåll. Att jag inte vill ha med dem i förhandlingar om t ex invandringspolitiken beror på att de inte står för samma grundvärderingar som övriga partier, framförallt att de inte står upp för den helt avgörande principen ”människors lika värde”.”

Och jag är lite sur att jag inte sa det själv. Före.

Kategorier
Blogginlägg

Jag är fascist

Jo. Strukturfascist. Jag tillhör den sortens människor som behöver ha lite ordning och reda i tänket. Sortera in information på rätt plats. Se helheter. Och sen bestämma väg.

Och de mönster jag ser nu skrämmer mig. En till politiker i raden som pratar om vad som är skrämmande är förstås ingen hyllvältare. Men allvarligt, jag tror inte att jag är den enda som drar paralleller medan vad som händer nu och det som en gång hände och gick så fel. En vän sa ”det där behöver vi inte pröva igen, vi har ju redan facit”.

En stor flyktingvåg. Anläggningar som brinner. En mobb som sprider bruna eller brunaktiga åsikter. 

Och så FOLK SOM HÅLLER MED. Det är nog det som upprör mig mest. Fast det kanske inte är där jag ska lägga min kraft. Jag kommer aldrig att få en av dem att lyssna. De kommer alltid att böja och vinkla och vända på det jag säger.

Det finns en stor grupp människor som bemödar sig om att det som sägs ska vara balanserat. Genomfunderat. Som ser behov av ett blandat samhälle – där alla tänker lika blir inte mycket tänkt och där alla ÄR lika blir det inte mycket utveckling.

Och så finns det den här gruppen människor som tycks skrika rätt ut. Kopierar inlägg utan att fundera på vad den som spred dem först har för agenda. Som låter göra sig till megafon. Utan att tänka efter.

Men hur är det med alla människor i mitten av normalfördelningskurvan? De 80% som enligt teorin varken är starkt för eller starkt mot. Är det inte dags att alla människor höjer rösten? Och visar de riktiga fascisterna att det inte är OK. Längre. 

Kategorier
Blogginlägg

”Tänk va bra att någon säger sanningen”

Funderar mycket på det här med hur vi har det i riksdagen. Och i sociala och andra media. Tänker att vi som är politiker lär oss vårt yrke allteftersom. Hur det går till i den demokratiska processen. Ärendegången, som kan driva vilken entreprenör som helst till vansinne för att det går för långsamt. Men som är till för att medborgarna ska kunna ha inflytande. veta vem som fattat vilket beslut. Kunna överklaga. Protestera.

Vi lär oss knyta allianser för att få igenom det som vi tycker är nödvändigt. Vi lär oss hur man gör när man påverkar de som finns i nästa lager. Vi kan plocka ut de tre viktigaste styckena i ett tjockt dokument. Finns på plats vid rätt tillfälle.

”Politikerna måste ut i verkligheten”. Säger en del. ”Politik är ett yrke att lära sig”. Säger jag. Om du verkligen vill få till en förändring, eller vill att frågorna ska förvaltas bra, vill du då lägga det i händerna på någon som är skicklig på sin sak, eller någon som bara lever om i media? 

Och verkligheten? Vi har väl makar och familjer och mammor och pappor och barn vi också. En del av oss, som jag själv, har varit företagare i många år. Andra är undersköterskor och vet vad det innebär att ständigt jobba natt. Någon har varit gruvarbetare. Någon fastighetschef. Vi har pratat om samhället hemma vid köksborden och en del av oss går sen den vägen. Tar det här jobbet.

Men så finns det de som vill få det att låta som att man går på tvärsen. Man har som strategi att säga att man minsann spelar ett annat spel. Och människor går på det. ”Tänk va bra att det äntligen kommer några som säger sanningen”. Man förlåter dem de övertramp de gör ”för de rör ju om i grytan och det behövs minsann”.

Media vet kanske inte hur de ska göra? Man har gått i skola och lärt sig samhällssystemet för att kunna granska det. Och när någon spelar efter andra regler, och ibland är både otrevliga och hotfulla så uteblir måhända granskningen. Hemska tanke!

Nu har vi Sverigedemokraternas budgetförslag. Halleluja. 90 miljarder sägs att de vill ta bort från välfärden. Oklart hur det ska finansieras. 

Fundera på det. Fundera på om det är värt det. Fundera på om det bästa för det här landet är att ”nån rör om i grytan”, även om det säkert – för den oinvigde och kanske någon annan – kan kännas som en välgärning.

Och tänk på att politiken är mer än de debatter som tv gillar. De där man får utrymme för korta meningar och måste ha hittat ett budskap som trycks i morgondagens tidningar.

Kategorier
Blogginlägg

Om att granskas i media

Sticker ut hakan, ja kanske hela huvudet, och börjar med att göra klart att jag älskar granskning. Jag gillar Råd & Rön. Tester och prövningar. OCH att politiken granskas. Att man får veta. 

Att vi sen tycker olika det är en helt annan sak. Att jag väljer ett kylskåp framför ett annat (och VET att mina val ibland beror på fåfänga eller att jag kanske försöker kompensera något av mina tillkortakommanden med en ny pryl), eller ett visst bilmärke eller ett parti före ett annat.

Politik handlar om att vilja. Sa Olof Palme. Politik handlar om att välja. Säjer jag. Vi ställer det ena mot det andra. Ibland pga av brist på pengar. Ibland av kvalitetsskäl. Ibland pga att vi har olika idéer om hur vi vill att det ska bli. Men ALDRIG för att jävlas.

VARFÖR kan inte den betalda media som vi har omkring oss försöka att vara den opartiska granskare man säger att man är? Varför är det alltid konflikten som tycks vara det intressanta och inte vad som är sant och relevant?

Politiker väljer mellan skolor. Just nu ser jag den debatten i några av mina grannkommuner. Man saknar elevunderlag. Man uppfyller inte skollagens bestämmelser. Man försöker få pengarna att räcka till alla barns skolgång. Man tänker framåt, skapar strukturer som ska kunna vara hållbara. Och tidingarna ÄLSKAR sånt. Man går ”all in”. Lägger stora ord i munnen på de som inte vill. Men jag har hittills ALDRIG sett en enda spalt med intervjuer med de som vill. De som håller med. Inte en enda.

Politiker har inte alltid rätt. Vi gör fel. Och det vi gör behöver diskuteras och granskas. Men å vad det vore skönt om vi NÅN GÅNG kunde se ett mindre hårdvinklat reportage. Där man koncentrerar sig mer på sakfrågan än konflikten. Nån gång.

Nån gång ska jag berätta vad det gör med människor. Det här. Nån gång.

Kategorier
Blogginlägg

Att ta debatten

Det är krångligt det här med partier som har åsikter som är knepiga. Man har ju definitivt rätt att ha åsikter. Och så länge man inte kränker t ex en folkgrupp så har man rätt att uttrycka dem. Även om jag tycker att du säger korkade saker så vill jag ju slåss för din rätt att uttrycka dem.

Så om nu SD köper reklamplats i Östermalms tunnelbanestation. Och reklamen – vid en opartisk granskning – håller sig inom lagens ramar. Då får de skriva vad de tycker. 

Det viktiga är ju om vi andra bemöter det på ett konstruktivt sätt. 

Det är väl precis det som menas med att ”ta debatten”?

(Och jag kan skriva massor om normaliseringen av rasismen i det dagliga språkbruket. Också. Och det kan ni andra också – låt oss göra det då, nu fick vi ju en anledning – det är inte invandringens fel att folkhemmet har förändrats, så vi måste prata med människor om att se hur man försöker lägga fokus där – typ)

Kategorier
Blogginlägg

Att raljera lite sista dagen före semestern

Fredag. Möte om folkhälsofrågor. Svårgreppbart begrepp om du frågar mig. Folkhälsa är ju nu en gång för alla inte att äta äpplen och springa mil efter mil. Folkhälsa är rent vatten och läxläsning och känslan av att höra till också. 

Vi är sämst i klassen i Norrbotten. Och vissa kommuner sticker ut mer än andra. I Haparanda är den förväntade livslängden bland män 8 år kortare än för män i Lidingö (eller heter det på Lidingö..?)
Vad har betydelse då? Vad vet vi? Jo, häng med nu (och jag pratar inte om blodtryck och diabetes endast, utan också om hur vi faktiskt känner oss):

Tjänstemän mår bättre än arbetare

Ju längre utbildning man har desto bättre mår man

HBT-personer upplever att de mår dåligt dubbelt så ofta som heterosexuella

Ensamstående kvinnor upplever att de mår sämre än ensamstående män

I Pite Älvdal mår medelålders kvinnor sämre än i de andra älvdalarna i länet
Och så kostar dålig folkhälsa pengar också.

Genast börjar jag filosofera om det där med att uppleva att man mår bra, att själv ha grepp om vardagen. Hur viktigt det har varit för mig att känna lust att gå till jobbet. Att det faktiskt var därför jag pluggade en gång i tiden, eftersom jag hade provat och visste vad jag absolut inte ville jobba med och begrep att det hörde ihop med vilken utbildning jag själv hade.

Jag läste Johan Sjökvists blogg i morse. Om hur vi pratar om oss. http://johansjokvist.se/blog/2015/07/02/ar-det-synd-om-oss-har-uppe/ Han skrev bra och det behöver jag inte skriva om också, men det passar ihop med det jag filosoferar om.

Och sen tänker jag att det finns olika saker man kan göra av ett kommunalrådsuppdrag. Förväntningarna på ett kommunalråd varierar. En del tror att man är chef på kommunen. Vilken man inte är. Det har vi en kommunchef till. Nej, men man är den som pekar ut riktningen, funderar över vilka frågor vi ska lägga vår tid på. Vad som har betydelse.

Om människor ska må bra borde vi jobba med jämställdhet och jämlikhet. Vi borde se till att kulturen blomstrar. Vi måste se till att utbildning är tillgängligt, även i den lilla kommunen. Om människor mår bra får vi – på ekonomspråk, och det kan man använda som en förklaring men inte som ett svar – pengar över till mycket mer. Och hjulen börjar rulla i rätt riktning…

Så då passar det väl bra att så här sista dagen före semestern, raljera ordentligt och utbrista i att: Det är väl en jäkla tur att det är det jag jobbar med. Och sällan från mitt hörnrum på Tingsbacka. Utan på andra ställen, där de andra som också bestämmer finns.

Nu har vi – utan att ens debattera i fullmäktige – enats om en budget för nästa år. Nu börjar vi se att det blir pengar över. Nu ska vi göra mera. Som får människor att se framåt. Och må bättre.