Författare: Britta

Tiggare blir oftare påhoppade – fysiskt – när nya utspel från politiskt, och annat, håll kommer. 

Marika Markovits, vid Stockholms Stadsmission skriver i SvD idag: ”För varje nytt utspel finns en människa som drabbas i form av ett ökande antal kränkande behandlingar. Bespottningar, förolämpningar och fysiska attacker har blivit allt mer vanligt förekommande i vår gatumiljö”

 
Människor klarar inte av att tänka egna, kritiska tankar om de har uppfattningen att världsbilden är en annan (!). 

I Aftonbladet, den 29 maj, i Karin Petterssons krönika: ”Den mänskliga hjärnan har svårt med information som går emot en etablerad verklighetsbild. Den allt starkare berättelsen om samtiden – som bland annat drivs av de högerextrema rörelsernas propagandamaskiner – är att vår samhällsmodell är hotad av mång­kultur. I denna svarta saga står både ekonomi och välstånd på spel när flyktingarna kommer”

Och idag, i tråden till ett gammalt inlägg av Andreas Henriksson (Dagens Samhälle) som handlade om vilka par som blir lyckligast i sitt äktenskap: ”Bara att diskutera utifrån kön visar att feminister inte har en aning om vad de tjattrar om.”

Varför gå igång på sånt?

Varför låter jag mig, om och om igen, provoceras av när människor producerar ”egna enkla sanningar” och diskuterar utifrån dem?

(För om man har läst på, bara lite grann, om hur olika människor behandlas bara utifrån kön – och nu bortsåg jag alltså från sexuell läggning, religionstillhörighet, vilket land man kommer ifrån, samhällsklass, mer eller mindre utbildning – vet man ju att just kön har stor betydelse. Och när man vet det – då är det bra mycket enklare att diskutera om man ska försöka göra nåt åt det.)

Jo, därför att om tillräckligt många får höra osanningar och hemgjorda spekulationer tillräckligt ofta, då tror man att det är så och så tycks alla spärrar släppa.

Jag tror att det är därför som flyktingfrågan är så svårdiskuterad. För även om man vill ha åsikter om hur man löser de praktiska frågorna för människor på flykt så kantrar ofta diskussionen till att handla om vem som har rätt att vara här och inte och huruvida flyktingar faktiskt påverkar äldreomsorgen (jo, jag fattar att om man ska välja en vinkel så väljer man den, för den går rakt in i hjärtat på de flesta av oss – fast den inte är sann). Och så har någon fler vid ett tillfälle till läst och sett ”sanningar” som inte är sanna.

Och jag är inte så benägen att bidra till det.

När man går igenom Facebookflödet på morgonen och det är fullt med vännernas kommentarer om Clinton, Trump, ”stoppa rasisterna”, Putin osv. När man gör det och tröttnar och inte orkar se gårdagens linjetal på demokraternas convent, inte gå igenom alla kommentarer som jämför Trump med Reagan.

Men man ändå vet att det är viktigt.

Man vet att det var så här det var en gång. Med han som valdes vid demokratiska val. Och som sen så ”behändigt” ändrade alla regler med hjälp av och för att underlätta terror. 

Då begriper man för en stund alla de som bara vill höra de enkla budskapen: ”Följ mig, jag har rätt och alla andra har fel och de är för övrigt dumma i huvudet – det begriper ni väl?”

För det är ju krångligt. Det kräver av oss att vi reflekterar. Vi måste analysera och bestämma oss.

Och det betyder att vi ska ha två, och flera, tankar i huvudet samtidigt. Och att ingen av dem går ut på att ”dom” är dumma i huvudet. Även om det vore det enklaste.

Då. Kan det hända att man lägger ner världspolitiken en dag eller två. Och ägnar sig åt familjen. Bara.

Och lovar sig själv att återkomma i frågan.

Återigen ett sånt där blogginlägg som jag bergis får ångra. Som kan dra iväg hur långt av banan som helst. För snacka om att folk har åsikter i ämnet!

Jag är ju den sorten som ser, funderar, och upprörs över när okunskap lägger grunden för åsikter. Hör mig rätt: alla har ju rätt till en åsikt, men när den framförs på ett självklart sätt, baserat på faktafel – eller att man bara väljer att TYCKA SÅ, oavsett om man håller sig till fakta – så blir det svårt. Ungefär som att ha en åsikt om nyanser av färger med en som är färgblind – vi utgår inte från samma fakta…

Demokrati betyder inte att alla människor är med och bestämmer om varje beslut.

Olika länder har olika system för hur demokrati utövas. Förvisso. Och en del länder har inte demokrati. 

Företag är inte demokratiska – de anställda kan inte rösta om företagsledningens beslut på fikarasten och säga att ”nej, det där gillar vi inte så vi vägrar att utföra arbetsuppgiften”. Det finns lagar och avtal och de ska man följa, man ska förhandla och man ska följa arbetsmiljölagarna. Men om jag är VD i ett företag och vi får en ny kund som vill köpa en ny tjänst så är det inget vi röstar om på arbetsplatsen. Så är grundregeln. Att en VD sen ofta väljer att vara lyhörd är en helt annan sak. Ett val.

Klassrummet styrs inte med demokrati. En skolklass kan inte säga till matteläraren att ”nu har vi röstat och vi har bestämt att vi inte vill lära oss algebra och vi är fler än du så vi bestämmer”.

När medborgarna väl (i fria och allmänna val) har valt sina fullmäktigeledamöter – att bestämma över skatter och att anställa folk att leverera ”så mycket som möjligt” – så är det de som bestämmer hur de kommunala frågorna ska skötas.

Folket kan begära folkomröstningar men man kan inte bestämma att kommunen ska följa dem. Kommunen ska följa lagar och avtal. Kommunen kan inte bryta mot gällande lagar därför att man har lust. Och den enskilda medborgaren kan ha åsikter om både ditt och datt, men de kanaliseras genom partierna. Och att det funkar så innebär inte att landet och kommunen inte styrs demokratiskt. Ibland är det oerhört byråkratiskt och långsamt. Men det finns en finess med det också. Som kallas inflytande. Man hinner säga vad man tycker. 

Det finns de som anser att kommunen borde styras som ett företag – men tror ni inflytandet från folket blir större eller mindre då? För vi lyssnar. Vi diskuterar. Vi letar fakta. Och sen fattar vi beslut. Ofta med mer fakta och med större bild än den enskilde. Och då blir den enskilde – som är emot -ofta sur. För den fick inte som den ville. Och så säger man ”här är det då ingen demokrati”.

Och ibland så tröttnar jag på den diskussionen.

Demokrati betyder att vi har rätt att välja dem som ska representera oss. Och demokrati betyder att om vi har valt fel så får vi byta ut dem. Nästa gång som vi får chansen. En del politiker är rädda om sin plats och blir som vindflöjlar, håller med allt och alla för att bli omvalda. En del gör inte så. Du får själv bestämma vilken sort du gillar. Men du får inte vara med och bestämma om allt.

Kan vi åtminstone ha den utgångspunkten i våra samtal?

Min dotter är 14 år. Hon ska – precis som sina äldre bröder – ha rätt att själv bestämma om hon vill ha sex med någon. Dricker hon sig redlös (mamman tar sig för pannan), och är rädd, ska ingen komma och säga ”jamen, hon gick ju inte därifrån så då var det ok att fyra unga män, en efter en, hade sex med henne”.

Aldrig. Nånsin.

I mitt jobb inom kommunpolitiken är jag styrd av lagar och regler. Ibland tar jag mig för pannan även där. Men svaret på min irritation är alltid – om lagen är dåligt skriven så är det den som måste ändras!

Jag känner många riksdagsledamöter. I många olika partier. Varsågod! Nu är det upp till er! Se till att den lagändring som måste till kommer! Det måste finnas ett samtycke i lagtexten. Om du inte uttryckligen har samtyckt, och du ska vara i stånd att göra det, så får ingen ha sex med dig. 

Punkt.

Jo, jag vet. En irriterande, kanske till och med provocerande, fråga. Kostar barnen som är födda i Sverige pengar? Med ryggmärgen vill man ju säga nej. Mina barn är inte en kostnad. Mina barn är Sveriges framtid.

Men nog kan vi väl hålla två tankar i huvudet samtidigt?

Jo, dina och mina barn kostar och har kostat pengar. De börjar kosta redan i magen. MVC och sen BVC och föräldrautbildning och sen förskola…

(STOPP! Förskolan är ju inte gratis – Jag betalar ju för den! Eller? Nja…det som du betalar för förskolan täcker inte på långa vägar vad kommunen lägger ut i form av lokaler, uppvärmning, mat, personal osv för att förskolan ska funka. Inte på långa vägar. Även om jag vet att människor faktiskt tror det.)

…skola, gymnasium, kommunala sommarjobb…

(men STOPP igen! Mitt barn utför ett arbete – det kan väl inte kosta pengar? Jo. Vi avsätter en summa pengar till löner för feriearbeten varje år. Ungdomarna gör skillnad, och verksamheterna blir alla gånger bättre med dem än utan – men avsatte vi inte pengarna skulle inte jobben skapas.)

…universitetsutbildning, tandvård, sjukvård osv osv.

Tänk dig en kurva som förflyttar sig från minus till plus. Där börjar vi. På minus. Vid noll års ålder. Och nånstans vid 25-26-27-års-ålder börjar våra ungdomar ge tillbaka (och kurvan förflyttar sig över på plussidan) – men faktiskt inte förrän då. Sen ger de. Och ger. Precis som vi andra vuxna som betalar allehanda sorters skatt (kommunalskatt, landstingsskatt, statlig inkomstskatt, moms, bensinskatt, alkoholskatt osv). Och nånstans i pensionsåldern (jag kommer inte ihåg på rak arm exakt vid vilken ålder) så går vi ner på minus igen. Tidiga pensionsåren – inte så dyrt, inte så många vård- eller omsorgskrävande krämpor, sena pensionsåren – mycket pengar.

Så: ja – ditt barn kostar pengar. Och det är precis som det ska vara! Det är inte nåt fult. I Sverige har vi valt att ha det så. Att vi med hjälp av skattepengar jämnar ut förutsättningarna. Mellan partierna har vi olika åsikter om var gränserna ska gå. Jag gillar den offentliga (ofantliga 😄?) sektorn. Och värnar den. Andra gör inte det. Och det är helt ok. Att vi tycker olika. Särskilt om vi gör det utifrån samma bakgrundsfakta. Och inte en massa tro och köksbordsvetande.

Tänkte bara att ni ville veta.

(Och i det sammanhanget KAN man naturligtvis stoppa in resonemanget om vad en flykting som kommer till landet i halvvuxen eller vuxen ålder egentligen kostar. Egentligen…)

Sociala media…jag går ofta igenom vad Facebooks hjältar har sagt under dagen innan jag stänger ögonen. Ler lite, ser alla fina människor som är mina vänner och som delar en liten bit av livet och kämpar vidare. 

Och så är det alla de som tycks leva på att få vara kritiska och otrevliga.

Igår var det poliser som med skrattet i ögonvrån hade tagit på sig rosa balettkjolar. Men tvingats skriva att de var lediga och hade betalat för tyllet själva. För att redan på förhand stoppa de värsta kommentarerna.

En annan gång är det en politiker som bor både hemma hos sin familj och där hen jobbar. Och som borde veta hut för det.

En tredje gång nåt annat. Som det rasas över. Inte granskas – vilket är helt ok, men rasas. I sin värsta form.

Och jag får sån lust. Ibland. Att vända på orden. Byta ut ”poliser” eller ”politiker” mot valfri yrkesgrupp. Bara för att få människor att fundera. Kanske haja till. Tänka ett varv extra på sin egen roll i samhällsklimatet.

Som den gången då företrädare för en fackförening sa till mig ”bara så du vet så litar vi inte på er politiker”. Och jag tänkte: herregud, vilket liv om jag skulle ha sagt samma sak ”vi litar inte på er i facket”…

Eller till företagaren: ”det vet man ju hur företagare är…de bara skor sig på andras bekostnad!”. För det är ju det jag läser i sociala media att jag gör i mitt nuvarande yrke.

Igår träffade jag företrädare för Sveriges regioner. Vi gick igenom det som vi ska prata om på regeringskansliet idag. Och jag tänkte: ”fasiken att jag fortfarande har så mycket att lära mig efter sju år i det här yrket. Helsike vad de kan! Och med vilket tålamod de tar en fråga i taget med målet om hur vi måste få göra för att det ska bli så bra som möjligt. Att människor ska få lov att arbeta. Att flyktingars kompetens ska få komma till nytta. Att bostäder och arbetsplatser ska finnas på samma ställe. Att utbildning ska vara tillgängligt.” Och så vidare.

Och sen gick jag hem till hotellet och läste sociala media. Och släckte och tänkte ”nåja, det är ändå en ny dag imorgon och det är ett spännande och krävande och fantastiskt roligt jobb jag har och imorgon tar vi nya tag”.

Och det är väl tur det.

För sju år sedan började jag med politik igen. På heltid den här gången. Och sen dess har jag lyssnat och försökt förklara. Förtvivlats många gånger. Över hur oinsatta människor är. Och ändå högljudda. ”Ni lyssnar ju inte” säger de. Eller ”vi tycker ju inte som ni och om ni driver igenom det här så är ni odemokratiska”.

Och jag tänker att det är inte så himla enkelt. För politiker har inte så bra rykte. Även om jag inte tycker att vi har gjort oss förtjänta av ALLT skäll. För det är många fritidspolitiker som sliter. På sidan av sitt dagliga jobb så lägger man ner kraft och energi och försöker väga ihop och göra det som är bäst. För de flesta. 

Men vi lever med att flera har drabbats av storhetsvansinne. Fjärmat sig från den vanliga vardagen som de flesta ser och har. Och de har förstört mycket. För det är förtroende vi pratar om. Och hur ska man kunna ha förtroende för någon som inte längre verkar stå med bägge fötterna på jorden?

Men ibland känns det helt enkelt inte som om vi pratar om samma saker. Jag kan ofta känna att människor ropar på en revisor när de ropar. ”Har verkligen Kalle Andersson betalt för soporna?” ”Hur kan det komma sig att Karin Pettersson fick hemtjänst och inte jag?” ”Varför kan vi inte ha en skola i min by, så mitt barn inte behöver åka till nästa by?”

Och jag förstår att det är så. Tro inget annat.

Men vissa dagar, veckor, pysslar jag bara med att se till så rätt formuleringar är inskrivna på rätt ställe i rätt dokument. Så att inte min kommun ska stängas ute. Att det står ”hela Sverige ska ha tillgång till…” Och inte ”större delen av befolkningen bör kunna få…”

Och det är ju inte så tydligt. Att det är viktigt. För det syns inte på sopräkningen. Än på några år.

Så hur är det då med storregionfrågan? Är det en fråga som bara tvingas igenom uppifrån? 

Jag tror att vi blandar ihop storregionfrågan med sjukvården. Och det är – för mig – inte det viktigaste. Det ÄR viktigt att Umeå Universitetssjukhus blir mitt sjukhus också. För att jag kommer att behöva deras kompetens utan att det för den skull ska hamna som minus på min skattsedel. Men det är ändå viktigare att vi får kraft att jobba med utvecklingen. Och det tror jag vi gör bättre om vi samlar en större grupp människor som ”bas”. Det blir för småttigt annars. Ett B-lag.

Och här kanske vi inte pratar om samma saker längre? Är det så? Och hur ska jag göra för att bidra till att stänga gapet?

Undrar hon som är strandsatt i Frankfurt efter en studieresa till Bilbao. En stad som stod inför en jätteutmaning när varvsindustrin gick omkull och arbetslösheten steg till skyhöga nivåer. Men som nu, med kultur och turism som verktyg, har bytt 4000 varvsjobb mot 6000 jobb inom turismen. Men ett massivt motstånd från början. ”Tror ni verkligen att ett konstmuseum är riktigt klokt???”

Nu vill ingen prata om den diskussionen längre. 

När kommunerna blir små så slutar de att vara en marknad. TV4 har aldrig sänt marksänt här. ”Annonsmarknaden sviktar” säger dagstidningarna. ”Nyheterna ska hanteras från central nivå…men rapporteringen ska förstås bli lika bra” säger radion.

Om vi i kommunen vill berätta om nånting som vi ska göra, och kallar till presskonferens, då måste vi – om Nordnytt, eller annan media som inte finns här, alls ska fundera på att komma hit – berätta lite om vad vi ska berätta. I förväg. Så de får prioritera sina krafter. För nyhetsbevakning kostar. Sant

Men det finns ett annat uppdrag. Samhällsuppdraget. Att berätta och granska. Starta debatter i hemmen och på arbetsplatserna. ”Har du hört!” ”Jag blir så förb..ad”. I den kontexten ryms både sånt som är besvärligt för kommunalråd, debatter som gått snett, folkstormen som bygger på felaktig information, och sånt som är bra. Folk får veta. Engageras.

Hur klarar man av att föra ett bra samhällssamtal i grannkommunen Sorsele? Där Norrans lokalredaktion för länge sen försvunnit. Blir inte samtalet mer urvattnat, mer beroende av hörsägen, mer polariserat? Hårdare.

Jag är rädd om människor som vill något. De som drivs av en känsla av orättvisa kanske, eller en vilja att förändra i alla fall. Och det händer nånting med de vanliga människor som får stå längst fram när det blåser. Vi blir hårdare. Skinnet på ryggen växer. Eller så knäcks man. Vill inte mer. Skiter i det här! I det hårdare samhällsklimatet. Det som inte tidningarna är med och balanserar?

I de trakter jag bor håller man sig informerad om vad som händer hos våra grannkommuner genom att läsa dagstidningarna. Eller låter bli att informera sig eftersom man bara orkar läsa en av de tre tidningar (fyra?) som man behöver.

Och jag vet hur krångligt det är att få ekonomin för en tidning att gå ihop. Det är ingen hemlis att jag tillhör de som i antal år suttit längst i Piteå-Tidningens styrelse. Det är marknaden som gäller. Oavsett affärsidéer om att ”finnas i hela spridningsområdet”.

Jag är oroad. Och de lösningar som jag gärna skulle se är svåra på en marknad. Det är klart att jag skulle vilja kunna läsa EN tidning. Och veta vad som hände både i Kiruna och i Malå. Och om tidningarna ville så skulle de naturligtvis kunna samarbeta. Men då var det ju det där med att ”vara först”. Alla journalisters våta dröm. Argumentet för varför man inte kan skriva varandras notiser. För då ”trycks de ju i fler tidningar samtidigt och inte i den tidningar som jag är anställd i först”.

Och det mina vänner, det leder i slutänden till att vi inte kan få låta alla media veta lite i förväg längre. För idag trycktes redan att vi nu ser en storsatsning på bredband. För igår lämnade vi just sån förhandsinfo. Med en vädjan om att ge alla medieföretag samma chans. Men när svaret är ”vi går ut med en nyhet när vi har den”, då hamnar man ju sist på listan.

Fick samhällsdebatten ett bättre klimat nu?

Vi är olika. Vi tycker olika. 

Jag tycker det är bättre med mer pengar i välfärden. Jag gillar att vi hjälps åt och samlar pengar till det som vi mår bra av att det finns (eller som vi mår dåligt av att det inte finns).

Andra tycker att det är bättre med mer pengar i vars och ens plånbok. Att var och en blir en köpare på en marknad.

Vi kommer aldrig att bli överens. Och det måste man inte bli.

I min familj, vid vårt köksbord och framför vår tjock-TV pratades det, analyserades, funderades. Om samhället. Klart att det påverkade mig och att jag lärde mig en del. Redan i nionde klass ifrågasatte jag de lokala företrädarna som inför valet kom på SO:n för att prata om vilka frågor de ansåg viktiga. När jag inte tyckte att deras argument höll ihop.

Och det är väl ändå det viktigaste? Hederligheten. Att det man säger och driver inte ska vara en massa känslomässigt eller populistiskt trams.

Därför berör det mig så illa när viktiga frågor förfaller in i ett snömos. När vi inte får prata om fakta, väga viktiga argument från olika håll, försöka vara långsiktigt kloka. För att frågorna kidnappas, missuppfattas, eller åker rakt in i hjärnans känslomässiga centrum istället för i de logiska delarna.

Och det handlar inte om när vanliga, hederliga medborgares rädsla för förändringar kommer till ytan. Även om det också kan vara frustrerande för en som precis som jag vill framåt. Jag begriper att vi alltid kommer att ha att göra med rädslor för vad som ska bli. Men jag vet också att om man ropar på vargen alltför ofta så finns det en risk att även de politiskt erfarna slutar att lyssna. För man har varit med förr, genomfört förändringar trots att det stormat och funnit att något år senare säger samma belackare ”jamen det här blev ju SÅ BRA, varför gjorde vi inte det här mycket tidigare?”

Nej, det handlar om när andra politiker, de som ta mig 17 borde veta bättre, använder sig av de känslomässiga, dåligt underbyggda argumenten. Det är då jag först blir matt. Och sen förbannad. Och sen biter ihop käkarna och drar ner huvudet mellan axlarna och matar på.

Men visst ser fler än jag hur ohederligt det är?

När inte ens politiker hittar hederliga argument. Som i skolfrågorna. Där man inte har respekt för att pedagogerna, lärarna, är viktigare för inlärandet än var skolan finns. Som i vårdfrågorna. Där man inte erkänner den fakta som säger att det är ont om läkare och sjuksköterskor och man därför måste hushålla med de resurserna och inte använda deras arbetstid till att resa runt. Som i flyktingfrågorna. ”Hur kan vi ta emot flyktingar när de äldre inte ens får mat?”. Och nu i regionfrågan. ”Vi kommer att tvingas in i en storregion mot vår vilja och avstånden kommer att bli mycket större”.

Det är komplicerade frågor. Men de gamla får visst mat även om vi beter oss som folk mot människor i nöd.

Och avstånden i den här delen av landet kommer inte på nåt mystiskt sätt att bli längre med en större region. Kiruna och Malmberget ska visserligen flytta på sig – men inte är det pga att man drar om en gräns på en karta. Arjeplog kommer att fortsätta ligga precis här. Men min uppriktiga mening är att vi mår bättre i en stark region. För i landet Sverige är det inte Västerbotten vi försöker matcha. Det är Västra Götaland. Och Skåneregionen. Vi ser vad som händer när de talar med en röst.

Och det kan vi gärna prata mycket mer om. Istället.

(Och tänk om en enda företrädare för media nån gång kunde ställa följdfrågan: ”Hur menar du då?”. En enda gång.)