Författare: Britta

Känner att jag nog måste passa mig så inte #argabritta tar över från #brittasägervadhontycker. Jag vet att jag är en person som är extremt beroende av strukturer och av att se hur det jag gör idag påverkar hur jag och de mina har det imorgon. Men nog är det väl själva fan att det finns så många som antingen skiter i orsak och verkan eller tycker att alla små händelser helt enkelt är okej eller rätt åt någon?
Hur många gånger per dag läser jag ironiska inlägg om vad feminister gör, vad de borde göra istället och att feminism förmodligen leder till att kvinnorna kommer att göra männens jobb och männen då måste amma barnen och diska för att alla ska göra samma?
Vet ni vad? Nä! Det handlar överhuvudtaget inte om det. Det handlar om att min dotter ska få göra precis vad hon vill med sitt liv. Och att hon idag hindras av inbyggda, förutfattade meningar hos mänskligheten i allmänhet. Jag tycker om att laga mat. Jag kan byta däck på min bil om jag vill. Jag kan fickparkera en långtradare och jag kan virka. Och jag får ändå slåss varenda dag med mina egna förutfattade meningar om människor – vad de är och vad de borde göra. Och om jag kan se att jag styrs av förutfattade meningar då kan du också titta på dig själv, sluta tramsa omkring och reducera de här frågorna till futtigheter om vem som ska diska och fundera på om du verkligen är färdigutvecklad själv och om din dotter verkligen, utan tjafs och trams, har tillgång till hela arbetsmarknaden – och om din son har det!
#brittasägervadhontycker

På dåligt humör. Funderar på min roll som politiker. Som den som ska stå längst fram. Tålmodigt förklara. Aldrig tappa humöret. Bortse från dumma/insinuanta/nedsättande kommentarer. Driva igenom nödvändiga beslut. Ta bort verksamhet som vi inte har råd med. 

Och mötas av ”jamen vi skiter i hur många gånger du förklarar det där, vi vill ändå inte”.

Och tänk om jag skulle säga som det är lite oftare? Tala om att jag tycker att fler borde tvingas att både väga alla argument för och emot – och den här frågan mot alla andra frågor. Det skulle ju inte funka. För är jag inte FÖR så måste jag ju vara MOT!

Vårdfrågor engagerar. Det är inte mitt bord och därför ska jag inte kommentera de enskilda besluten. Men det är klart att jag fattar att det inte kan finnas högsta medicinska kompetens överallt. Och jag fattar att det också handlar om trygghet. Men självklart har jag också lyssnat på de som pratar om kompetens. Tänkt att det borde få ha betydelse.

Skolfrågor engagerar. Det är mitt bord. Jag vill att ungarna ska få en riktigt bra utbildning. Och jag ser att alltför många pratar om byns överlevnad när de borde prata om långsiktig kvalité på undervisningen. Jag ser att alla är experter på skolfrågor. För de har ju gått i skolan. Vi hade ett kommunalråd en gång som var förbannad över att hans barnbarn inte kunde alfabetet. Som om det var den viktigaste markören på kvalitet.

I början på 60-talet hade vi en sjukstuga i Arjeplog där kvinnorna födde sina barn. Jag tror inte nån vill tillbaka dit. För om samhället ska leverera exakt samma välfärd som på 60-talet så måste ju utvecklingen leda oss tillbaka dit. Hemmafruar. Biltomma vägar som vi kunde spela tennis på. Ungar som kanske ville och kunde göra nåt helt annat än vad föräldrarna gjorde, men som hindrades av brist på pengar. Statlig television utan konkurrens. Utslitna kroppar. Cancer som inte gick att bota. En medellivslängd som låg strax över pensionsåldern. En del kanske vi önskar tillbaka. Men här är det ”take it or leave it”. Hela paketet eller inget. Och var det så himla bra?

Och hela tiden ligger hotet där. ”Om ni inte gör som vi säger så röstar vi in rasisterna istället!” För de säger ju att allt ska bli bra – fast vi vet att det är det parti som vill skära allra hårdast i vård, skola och omsorg. Och om någon säger emot så grinar de illa och gör ungefär som trots-barn. Buhu! Jag fick ett nej! Dig ska jag minsann hålla koll på! Så där gör du inte ostraffat mot mig. Och så kallar man de demokratiska organisationernas företrädare för allsköns öknamn. Målar ut dem som det ena eller det andra baserat på lösryckta ögonblicksbilder. ”Om du är för en palestinsk stat måste du hata judar”. ”Om du är utbildad svetsare kan du inte leda en regering”. ”Om du tar bort det här sjukhuset ska du minsann få se!”.

Och jag blir så less. Men det får man väl inte säga i det här landet.

Funderar på varför reaktionerna på Landsbygdskommitténs förslag låter som om stora städer kommer att utarmas. De höga rösterna får ett genomslag i sina lokal media. Som är våra riksmedia. Och så är bollen i rullning. Som om vi som inte bor i storstäderna bara gnäller. 

Författar ett debattinlägg som i dagarna kan läsas både här och där. Och nu också hos mig:
”Livet för människor i Sverige ser lite olika ut. Vi bor glest, tätt, nära, långt ifrån, i norr eller söder. Våra kommuner ser helt olika ut. Under ett antal år har delar av landet tappat människor och arbetstillfällen. Och när vi har velat prata om saken har vi mötts av höjda ögonbryn och svaret ”ja, men urbaniseringen i Sverige är snabbast i Europa, så ser det ut bara!”. Som om det var en naturlag.

Vilket det inte är. Vi har bara glömt bort att det finns politik att använda.

När jag, som är från en liten kommun, har velat diskutera om inte statens myndigheter kan samverka istället för att dra sig undan, när jag har velat prata om att myndigheter inte nödvändigtvis måste nyskapas i storstadsområdena, när jag har pekat på hur svårt det är att driva en kommun när mängden pengar blir för liten för att kunna ha all kunskap samlad – då har jag mötts av långa blickar, förlägna leenden och argument av typen – ”du ska inte tro att det är så enkelt i stora kommuner heller” eller ”vi hör vad du säger men det där är inte aktuellt att ta tag i”.

Tills nu.

Att tillsätta en parlamentarisk kommitté för att titta på frågor betyder att alla partier är med och jobbar fram förslag. Sådana förslag har större möjligheter att faktiskt gå igenom än om en regering med den ena eller andra färgen lägger egna förslag. Och landsbygdskommitténs förslag för att ge jobb, tillväxt och välfärd är många: 75 stycken. Ett ovanligt samlat grepp som får landet Sverige att börja fylla igen klyftorna mellan stad och land.

Att stockholmsmoderaterna säger nej till flytt av statliga jobb från Stockholm är ingen kioskvältare. Men det är kul att det privata näringslivets predikanter äntligen ser nyttan även av offentliga sektorns tjänster! Att de tidningar som finns i deras närhet blåser upp det som en riksangelägenhet får vi leva med – även om man får det att låta som att vi skulle hota välfärden om alla de jobb som flyttats till Stockholm under en lång period nu flyttas tillbaka. Jag tror inte att alla jobb hamnar i Arjeplog. Jag tror inte att alla jobb hamnar i Norrbotten eller Västerbotten heller. Men jag tror att klyftan mellan stad och land krymper om jobben finns på många olika håll.
Att samma moderater kommer att vara emot översynen av skatteutjämningssystemet som kommittén föreslår kommer inte heller att vara någon överraskning. Man kommer att säga att ”man tar från de kommuner där folk vill bo och ger till de kommuner där folk inte vill bo”. Att fakta är att Danderyds och Lidingös pengar är exakt samma summor som dem som hamnar hos deras närmsta grannar, det kommer man inte att vilja kännas vid. Att pengarna i grunden kommer från de naturresurser som vi gemensamt äger kommer man inte heller att säga. Om detta kan vi prata mycket. Vi som är små producerar samma välfärd, enligt samma kommunallag, som de stora. Om vi inte har pengar nog att göra ett bra jobb är det inte bra för invånarna i landet Sverige. De flesta av oss bor utanför Stockholm.
Att hela landet ska ha samma tillgång till bredband och annan modern infrastruktur är en sån självklarhet att det nästan inte behöver nämnas. Elström ger inte många jobb i gles- och landsbygd. TV-mottagning gör det inte heller. Inte att det finns telefon och inte bredband av god kvalitet överallt. Men vi behöver det ändå. Annars ökar klyftan mellan olika områden. Den minskar inte.

Att angreppen kommer från de större städerna (trots att alla partier varit med och jobbat fram förslagen) är alltså ingen överraskning. Att vi som bor och verkar på de mindre orterna är duktiga på att jobba tillsammans över partigränserna är heller inget stort avslöjande. Och att vi – om vi vill se de här förslagen förverkligade – nu behöver stå på barrikaderna tillsammans behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut.”

Jo, man kan ha många åsikter om landets norra del. Att det är här som naturtillgångarna finns. Kassakistan. De pengar på vilka landets välstånd vilar.

Och det är förvisso sant. Det också. Malmen som tas ur marken och vattnet som regnar ner och sen rinner genom kraftverken och skogen som huggs och växer upp igen ÄR väldigt mycket pengar.

Men varför pratar vi aldrig om det finurliga skatteutjämningssystemet? Varför är det för krångligt? Varför bortser vi från det när vi pratar om kompensationen vi vill ha?

Arjeplog får 50 miljoner per år. För att våra kostnader är höga pga av att vi är rätt många gamla. Bland annat.

Jag tror att det är därför att vi inte vill känna oss sedda över axeln. Det är klart att vi vill ha ett erkännande som bidragsgivare till resten av landet och inte som bidragstagare i skatteutjämningssystemet.

Men då kanske vi ska börja där istället. Istället för allehanda uppror och ”nu får det vara nog!!!” Med tre utropstecken.

För det är inte enkelt överallt i Norge fast de har ett annat system. Och det skulle inte vara enkelt i grannkommunen där den outbyggda älven rinner – att leva på sina naturtillgångar. 

Då tycker jag faktiskt att det är fiffigare med det system vi har. Det som Bibeln pratar om: från var och en efter hans förmåga och åt var och en efter hans behov. 

Det gäller bägge vägar.

Här sitter jag och läser ytterligare en rapport. Nördig på det sättet, men det är också bra att se om fakta stämmer överens med det jag ser och tror. Den här handlar om urbanisering och tillväxt och kommunal platsmarknadsföring. Och visst är det ju så, att vi som är små kan verka lite desperata ibland i vår marknadsföring. Men det är också så att tingens ordning är lite mot. Det är inte så enkelt som någon föreslog: ”gör bara så att unga människor vill flytta hit! Det är det vi behöver”.

”kommuner som saknar kritisk massa förlorar i aktiviteter och attraktivitet och får en negativ tillväxt medan de kommuner som ligger över ”brytpunkten” drar till sig byggföretag, köpcentrum och entreprenörer. Dessa förhållanden tycks råda oavsett hur kommunernas strategier för att hantera frågor kring attraktivitet, urbanisering och tillväxt såg ut” och ”Attraktivitet följer av att invånare trivs och tillväxtfokus riskerar leda till beslut som i längden missgynnar platsens attraktivitet”

Står det i rapporten.

Och det är ju det där med kritisk massa. När de unga invånarna i en liten inlandskommun – inte nödvändigtvis min egen men nära – blir så få att det inte föds så mycket barn längre. Vad gör man då?

Ska vi då sluta producera välfärd? Därför att vi inte kan. Därför att vi inte har den utbildade personalen som behövs. Och därför att vi inte heller har tillgång till de utbildningar som gör att våra småbarnsföräldrar kan utbilda sig på distans, hemifrån.

Nä, hörni. Bättre kan vi i landet Sverige.

För det jag också hör, det är att vi inte längre stillatigande ser på när vi blir avbildade som fånar med snuset rinnande ur mungipan och bössan på axeln med vilken vi skjuter (allt) vilt omkring oss. Att vi inte längre ställer upp på bilden att vi är lite efter.

Men jag vet också att vi har en bit kvar innan vår arbetsmarknad är lika attraktiv (vilket betyder att det behöver finnas mer än ett jobb som passar mig och min utbildningsnivå – så att jag vågar flytta hit och ta det första jobbet – för jag kan byta till nr 2 om det inte var ett drömjobb) som på större ställen. Och att DET behöver vi lite hjälp med. En putt i ryggen. För vi tillhör den hälft av landets kommuner som ”får en negativ tillväxt”. Se ovan.

Lite tillväxt tack. Lite mer nyanserade bilder. Lite bättre kunskaper. Jag berättar gärna.

…tänker jag vara lite obekväm med er. Det betyder inte att jag håller er ansvariga för all världens elände. Alls inte. Men vid många tillfällen, och i många journalistiska produkter, gör ni ett dåligt jobb! Ett jäkla dåligt jobb.

Häpp! Får en kommunalpolitiker säga så? En som ska granskas?

Ja, jag får väl också ha vilka åsikter jag vill!

I min definition av Rent Spel ingår ändå att först försöka prata själv med människor som jag tycker skevar iväg. Eller representerar något som jag funderar på. Och sanningen är att jag faktiskt försöker att diskutera hur återgivningen av samhällsutvecklingen ser ut i media, med både journalister jag känner och med såna som jag inte känner.

Till mediachefen skrev jag så här:

Och då fick jag det här svaret: ”Generellt formulerat ligger det i formens natur att medierna lyfter fram konflikter. Att tydliggöra skeenden och förhållanden. Det korta formatet kondenserar, förenklar skeenden ytterligare. Målsättningen måste dock vara att ändå att det som står där är sant, med beaktan av att nyanser faller ifrån. Jag menar att medierna tar ett stort samhällsansvar, är en viktig del av demokratin och lyfter fram frågor som berör läsarna i ljuset. Jag tror dock att definitionen av ”samhällsansvar” varierar beroende på vem som använder ordet.”

Men det är exakt det jag menar! Att medierna använder sig, nästan jämt, av att det ”ligger i formens natur att medierna lyfter fram konflikter”. Men då blundar man tamejfan för att man då blir en aktiv del i den förenkling som tar död på oss. Min fråga till mediachefen blev: ”Vill journalisterna verkligen bo i ett samhälle där bara de politiker som skriker högst eller enklast styr?” På det fick jag inget svar. Efter det råder tystnad.

Häromdagen läste jag en krönika i en helt annan tidning. Jag tänker inte lägga ut en länk till den eftersom jag framför enskild kritik – och ni behöver inte veta till vem. Men hen skrev: ”Hej alla som verkar på den offentliga arenan. Hej alla företag, organisationer och föreningar. Ni vet de där policydokumenten ni har, de där värdegrundspapperna ni kände er manade att skriva för att sådana ska man ha. Det är dags att ni plockar fram dem nu och funderar på om de fina formuleringarna är något ni står för. På djupet. Om det är bokstäver med innebörd eller bara tomma ord utan egentligt innehåll.”

och också:

”Det är på allvar. Så, ni som verkar på den offentliga arenan. Ta fram alla era papper om er värdegrund och ställ er frågan: Är det på allvar? Är orden på riktigt? För ni kommer att prövas.Var står ni? Vad anser ni är anständigt?”

Inte ett ord som journalistens ansvar för hur den offentliga arenan beskrivs. Att det som medierna väljer att beskriva är fragment. Och ALLTID de fragment som innehåller en konflikt. Och när jag kontaktade hen och bad att vi skulle resonera lite blev svaret ”Arjeplog är för långt bort för ett fysiskt möte”.

Jag tycker att man målar en bild av svart och vitt, liten mot stor, kallar det granskning men sätter nästan alltid bilden av att politiker finns där för att jävlas. Eller sko sig. Den bild man sätter i media, oavsett om man väljer att i svart och vitt beskriva 2% av det som händer, kommer att uppfattas som den 100%-iga sanningen. ”Kvinnan är en bitch”. ”Valet är riggat”. ”Ut med utlänningarna som bara förstör”.

Och då är det inte så konstigt att människor säger att de vill ha ”något annat”.

En skicklig politiker har lärt sig ett hantverk. Och ett regelverk. Som man inte kan läsa om i nån bok. De flesta lär sig. Alla lär sig inte. Och hantverket har förändrats över tid. I tidernas begynnelse (läs: för 20 år sen) tog man sin portfölj och åkte ner till ett departement och resonerade om problem och utmaningar. Och kom hem med en lösning. Pengar oftast. Man Gjorde Något. Och det stod i tidningen. Man visade resultat och folk kände sig (förmodligen) nöjda och trygga. Nu skulle det bli bättre!

Idag är det mer komplext. Vi har genomgått det som kallas för New Public Management (NPM) och det har inneburit att vi som är politiker lämnar detaljerna till tjänstemännen. Och frågar efter resultaten. Inte så mycket efter hur man gjorde, hur man löste uppgiften. Om det inte blev skandal förstås. Salmonella i maten eller pengar bortslarvade.
Och lite har vi tappat i legitimitet i och med detta. Människor ringer fortfarande till kommunalrådet och säger att gatlyset är trasigt eller att vägen är full av pott-hål. Men vi svarar vänligt att ”tack för att du ringde, jag ska genast säga till den som är ansvarig att de får titta på detta”.
Så ”Vem f.. är det som styr egentligen??? Hon sa att det inte var hennes sak! Att det där inte var politik!”
För vi har ju anställt experter. Människor med lång utbildning. Skolchefer och socialchefer, socionomer och tekniker. Och vi vill att de ska få göra sitt bästa. Med de kunskaper (expertkunskaper) som de har.
Och långsamt har klyftan ökat. 
När jag säger att vi ska ta fram en strategisk plan så menar jag att jag vill ha förslag på en sån. Som vi ska granska och ha åsikter om och så småningom ta beslut om. Men jag skriver sällan grunden själv, och när beslutet är fattat så är det meningen att verksamheterna ska göra jobbet i enlighet med planen, att jag ska be om en uppföljning av om man nått målen, och inte ha så många åsikter i övrigt.
Så vem ska man då vända sig till? Med sina förbättringsförslag. Min reflektion är nämligen att människorna i en kommun vill få vara stolta över det arbete som görs. Och när man ringer och är arg så är det för att man vill att vi skulle ha gjort ett bättre jobb. Eller att man vill ge tips och råd.
Det finns ett språk också. Som inte är så lätt att begripa sig på. Man kanske vill att en minister ska säga: ”Nej nu jäklar – nu blir det som jag har sagt! Flytta de där jobben dit. Omedelbart!”
Och så kan hen inte säga så. Även om hen menar det. För hen vill inte hamna i KU och bli anklagad för ministerstyre. Hen måste säga: ”jag har lämnat en väldigt tydlig signal”. Och det är ju inte så lätt att begripa att det betyder ”nu blir det som jag ha sagt”. Om man inte hör just det sägas.
Och så försvinner förtroendet sakta. 
Och sen kommer det andra som säger ”om ni bara röstar på oss så ska vi se till att det blir slut på svamlet och daltet”. 
Men vilket svammel? Och vilket dalt? Egentligen? Och hur i helsike ska vi hitta en bra väg som överbryggar klyftan? För jag vill förklara men du har ingen lust att lyssna till så långa förklaringar som den här. Du vill bara ha Svart och Vitt. 
Och vårt kära media – de anordnar omröstningar. Som t ex den med 563 personer som svarar på om de vill att Norrland ska bli ett eget land. Och sen ombeds jag kommentera det. Vad är det jag ska kommentera? Vad vet jag om huruvida de 563 faktiskt vill bilda ett nytt land. Eller om de bara är trötta på den där klyftan? Och det här är sättet att tala om det.

Vi diskuterade bredband igår. Risker och möjligheter med nedgrävd fiber. Kostnader och framtida gissade behov. Kommande 5G, 6G, 7G som kommer att behöva fiber fram till masterna om inte masterna ska stå med bara något 100-tal meters mellanrum. Kan vi äga själva? Är det att ta vara på framtida intäkter? Eller är det att dra på sig bekymmer som vi inte ror iland? För att vi är små. Kompetensen vilar på några personers axlar. Vi skulle behöva ha mera kraft.

Och i nästa sekund pratar vi utbildningsmöjligheter. Hur även akademiska jobb måste vara en del av pusslet i ett attraktivt samhälle. Att man annars blir ett offer för industrirationaliseringar. Vilka genom åren lett till minskat befolkningsunderlag. För att beskriva en svår fråga på ett enkelt sätt. Och hur kan vi se till att inlandets invånare kan skaffa sig adekvat utbildning även om de råkar ha småbarn och ha svårt att, eller inte vill, flytta till kusten. Att vi i Arjeplog behövde gå ihop i ett kommunalförbund för att skapa en större kritisk massa av folk (100.000) och bli en spelare gentemot universiteten.

Och sen läser jag en insändare om storregioner. ”Rädda oss från detta elände som inte behövs”. Samtidigt som vi tydligt kan se att de tre storstadsregionerna/områdena idag är så kraftfulla, skickliga och väl sampratade mellan aktörerna att man har lättare att övertyga och se till att större och större andel av investeringspengar och utveckling hamnar där. 82% om jag i hastigheten minns rätt. Och vad man säger när man säger nej till regionbildningen är att ”folk vill inte detta”, besluten kommer att komma så långt från medborgarna”, ”vi har minsann klarat oss bra hittills”.

Nja. Vi klarar oss inte så bra vi som är små. Storleken har betydelse. Det behöver vi lösa.

Ser debatter och diskussioner i gammelmedia och sociala media. Om stort och smått. Känner hur jag (tyvärr) ilsknar till av inlägg som säger ”vad har vi för ryggradslösa politiker” och ”ytterligare en politiker som inte har förstått att hen är vald av folket att föra vår talan och inte sin egen” och ”…du är verkligen ute i det blå. Ta och kom ner på jorden och skäms” och så vidare.

Och då är ju frågan om man borde ta och skämmas en liten stund? För att man inte står där på Sergels Torg och skriker. Eller för att man inte ockuperar ett departement och talar om var skåpet ska stå.

För det är väl så man gör? I det här yrket. Skriker och vrålar och får mediautrymme. Det är väl då man GÖR NÅGOT? Som de som kräver folkomröstningar i frågor som man inte rår över. Eller kräver att vi ska ”bryta oss loss från stockholmarna som inte begriper nåt och bara tar våra pengar och lever på det som tillhör OSS”. Eller skyller på ”de där andra” som kommer hit och tar våra jobb eller verkar hotfulla på nåt annat sätt.

När mediautrymmet och de svarta rubrikerna sen tar slut, hur mycket kan man då peka på att man åstadkommit? Om man bara sådde split och splittring, vem tar ansvaret för det?

Och sen tänker jag på alla de duktiga politiker som jag känner. Som kan yrket. Och de som begriper att en minister inte kan köra över myndighetschefer eller bolagsdirektörer om hen vill kunna göra bra saker under lång tid. Som också begriper att alla samtal man har med människor inte återges i media men att det inte är samma sak som att det inte sker. Som fattar att statsministerns ord vägs på guldvåg av media och kan orsaka krondiken i vägen framåt om det kommer ut fel ur munnen. Som begriper att även i det här yrket får man mer gjort om folk kan lita på att man inte sticker kniven i dem så fort man har en chans.

De där som utgjuter sig över hur urbota korkad man är har ju ofta faktiskt svårt att hålla ihop sina egna resonemang om man frågar ”varför då?” mer än tre gånger. (Pröva det!!!) Och journalisterna som skriver de braskande artiklarna kommer att skriva lika braskande imorgon. Om nåt annat som de ”bara speglar som det är”.

Och de andra är ganska tysta.

Och återigen konstaterar jag att de tre storstadsområdena behöver matchas av starkare administrationer om vi andra ska få mer att säga till om. Och att det har mycket lite att göra med hur stort det geografiska området är.

Och att om vi skulle fördela inkomsterna från våra naturtillgångar efter den geografiska upphovsorten så skulle bl a grannkommunen Sorsele ligga risigt till.

Men också att vi på mycket länge inte haft någon regionalpolitik att vara stolta över. Och det behöver vi prata mer om. På ett sansat sätt. Vi behöver prata om akademiska arbetstillfällen som saknas i inlandet. Hur utbildningsmöjligheterna måste se ut när Sverige ju faktiskt inte är likformigt utformat. Att statsbidragssystemet måste skruvas till en smula för att passa kommuner som är så små att de precis som humlor inte riktigt kan flyga själv – de bara vet inte om det eller gör det ändå.

Jag kanske ska ta och gå ut på torget och skrika lite om det? Nej, jag tror jag ska ägna en halvtimme åt att försöka formulera hur viktigt det är att vi i kommunorganisationen gör våra arjeplogare stolta över vad kommunen levererar. Och kanske lite om att det är bra om vi tänker på det också när vi blir förbannade över nåt. Jag sparar nog skrikandet till en annan dag.

En del påstår att det inte är någon skillnad mellan de olika etablerade partierna. Jag får till exempel ibland klä skott för att pensionärer fått betala högre skatt. Eller för avarterna av privatiseringen av välfärden. Trots att jag, och mitt parti, inte står bakom den politiken. Jag tycks representera ”politiken”. ”Ni politiker…” Oavsett min färg på skalan.

Är det för att man inte orkar sätta sig in i och se skillnaderna?

Jag får för mig att resultatet blir den mycket märkliga tankevändan att ”då måste det ju bli bättre med någon/några som rör om i grytan”. Och så väljer man att lyssna på SD. Eller Donald Trump. Det tycks spela liten eller ingen roll att man beslår både SD och Trump med lögner och beteenden som vilken politiker som helst annars får avgå för. Nej, för då ÖKAR i stället sympatierna för dem.

Vi lever i en mediavärld av avhuggna berättelser. Utan uppföljande frågor som ”hur menar du nu?”. Och vi lever i en värld där sociala media matas med egna sanningar och vinklingar. Och jag mår illa av det. Särskilt när jag läst på lite om hur ”sanningar” skapas. Jag får lära mig att den mänskliga hjärnan nämligen har svårt att tänka själv (!). Om du har hört tillräckligt mycket gallimatias, utan att ifrågasätta det, så har hjärnan svårt att hantera den som bevisar att ”sådär är det ju inte!”. Och så BLIR det sanningar, av det som inte är det.

Visst har politiker emellanåt skott sig på sina uppdrag. Rätt så få, vill jag påstå, men med rätt så stor uppmärksamhet.

Och den upprörda medborgaren får ofta lov att vika ut sig över helsidor men får sällan några motfrågor. Frågor som visar på att saken kan ha flera sidor.

Och nog tror jag vi kan vara överens om att det sällan blir riktigt så hemskt som de ivrigaste motståndarna till en förändring påstår. Men då har vi redan glömt och gått vidare.

Jag tänker att sånt här i slutänden leder till en förtroendekris. Kanske inte än, men snart. Om bilden av de förtroendevalda är att de är korrupta och dumma i huvudet så vill väljarna till slut ”skaka om lite”.

Genom att komma så långt i sin kandidatur har ju Trump visat populister runt om i världen hur man kan bete sig. Tydligen. Och populism är bland det värsta jag vet. Jag vill tala klarspråk. Inte lova för mycket. Hellre sträva på med förändringarna. Tills de bevisar sig själv. Även om de mediautbildningar jag gått säger att jag borde göra tvärtom. Jag borde ha ”budskapet för dagen” redo. Och svara med det budskapet oavsett fråga.

Det är inte utan att jag hoppas att min hjärna helt enkelt har svårt att urskilja att majoriteten av befolkningen ändå har förmågan att ha fler än en tanke i huvudet samtidigt. Och att det är därför det känns olustigt i magen?

Och ja, jag skyller en del av detta på media. Som kunde ha tagit hand om sin del av uppgiften bättre. Så att flera kan och vågar tala klarspråk. För jag tror att det är det vi behöver. Sant klarspråk.