Författare: Britta

Läser man DNs ledare idag är det lätt att gå igång. ”Hela Sverige kan inte leva” heter den.
Och så radar man upp ett antal argument – ett hopplock av vad man kunnat komma på:

– Sveriges yta är för stor för att det ska kunna sprudla av liv överallt.
– …städer, som redan kryllar av folk, har en tendens att locka fler.
– vilken kommunal och statlig service ska alla i framtiden ha rätt att kräva, oavsett var man bor?
– det finns inget egenvärde i att vända urbaniseringstrenden och på politisk väg försöka få fler att bosätta sig på landsbygden.

Osv

Dvs inget nytt under solen. Vi har hört det förut. Bla bla bla. Men så snurrar man in sig i vinkelvolten:
”Starka och levande storstadsregioner är bra för hela landet. Dels för att det ger statliga inkomster som kommer alla till del, genom utökade resurser till exempelvis försvar, järnväg och forskning. Dels för att storstadsföretagen kan vara drag-lok, varpå även boende på landsbygden kan bli vinnare på globaliseringen. Exempelvis genom att starta företag som exporterar till utlandet eller vara underleverantörer till andra inhemska företag.”

Jag känner till rätt mycket statliga inkomster som skapas utanför storstäderna. Ska jag behöva räkna upp dem igen? Hört talas om malm? Vattenkraft? (Bara energiskatt och moms på elström från vattenkraft är en ansenlig summa – häpp!) Men det är ju som att stå på Galtisbouvvda och ropa i luften, det man inte vill höra det hör man inte! 

För det vi behöver prata mer om är ju vad som är en alldeles rimlig gles- och landsbygdspolitik. Och som av en händelse har jag några exempel i bakfickan:
Att Arjeplogs invånare ska kunna utbilda sig på akademisk nivå fast man bor i just Arjeplog är rimligt – utbildningar som bara ges på campus är ju rätt gammaldags. Det är dessutom nödvändigt om de små kommunerna ska kunna rekrytera bland befintliga invånare.

Att invånare som känner sig obekväma med att ha sina myndighetskontakter via en dator ska kunna få träffa en levande människa är rimligt – och det är inte alls omöjligt att myndigheterna ger sån service tillsammans, snarare rimligt.

Att statliga verk och myndigheter finns lokaliserade med större kontor främst utanför storstadsområdena är rimligt – och inte alls omöjligt. Flera exempel visar att när man flyttar en myndighet någonstans i landet så söker sig människor dit – från hela landet. Därför att drömmen om att kunna bo någon annanstans utan att bara vara hänvisad till att jobba i den rationaliseringsdrivna industrin lever, hos många. Den här typen av jobb ersätter inte alla privata arbetstillfällen, men de är en del av pusslet – som gör livet på landsbygden möjligt.

För vi bygger våra nya ”industrier” i bl a besöksnäringen och testnäringsindustrin och bl a baserat på våra unika möjligheter – snö, gleshet, naturupplevelser, god service och värdskap. Men det skulle vara lite enklare om vi var något fler. På plats. Som drog åt samma håll.

Och där tycks vi faktiskt vara överens!

För DN skriver ”Då kan även landsbygden bygga upp en mer dynamisk arbetsmarknad, som inte bara vilar på ett ben, bestående av en dominerande arbetsgivare, som historiskt har varit fallet.”

Så egentligen kanske alltihop löser sig. Om DNs ledarredaktion läser på lite. Och inte jämt söker konflikten för att höras.

Anna KB säger ”polisen måste prioritera vardagsbrotten så människor ser och känner sig trygga”. Ungefär.
Och vi som pratar om saken tittar på varann och säger: ja, det låter ju bra, men:

1) antingen är polisens pengar ett slutet system, vilket innebär att om man prioriterar ”vardagsbrotten” så tar man bort nåt annat. Vadå? Att sätta fast pedofiler? När en sak ska ha mer pengar får en annan sak mindre pengar.
Eller
2) polisen behöver påfyllnad av pengar och eftersom skattesystemet (något förenklat, jag vet) också är ett slutet system så får något annat område mindre pengar. Vilket? Statsbidragen till kommunerna? Som går till äldreomsorgen? När en sak ska ha mer pengar får en annan sak mindre pengar.
Eller
3) hela statsapparaten behöver fyllas på med pengar? Då måste vi få in mera skatter, antingen genom att höja skatten eller genom att få fler att betala skatt eller genom att sluta låta människor komma undan skatt genom att gömma sina pengar i utlandet.
Varför kan inte en enda journalist ställa en följdfråga?
(Och ja, jag vet att jag förenklar – men huvuddragen stämmer med mitt sätt att se på samhällets ekonomi, och poängen kan vi väl diskutera?)

Jean-Claude Juncker har sagt: ”Vi vet alla vad vi måste göra – vi vet bara inte hur vi ska bli omvalda efteråt”.

Meningen hugger tag i mig. Jag funderar länge hur man gör när man resonerar om sånt här. När man säger saker som man tycker att människor behöver höra, och inte det de vill.

För i det jag ser omkring mig, i reaktioner på sociala media, i gammelmedias stora oförmåga att våga (?) skildra frågor med fler bottnar än konflikten, i opinionsinstitutens mätningar tycker jag mig avläsa en rädsla och en skitnödighet som jag inte gillar. Och ibland måste jag få säga även det.

Jag leder en liten kommun. Den har begränsade resurser. Vi har gjort stora förändringar, inte för att vi tycker att det är kul men för att det är nödvändigt. Vi måste hela tiden anpassa munnen efter matsäcken. Och det har – i stort sett – gått vägen. Vår kostnadsnivå är lagom nu.

Och jag har sagt:

”Nej, kommunens uppgift är inte att ha så många anställda som möjligt, tvärtom! Det vi ska göra är att leverera så mycket välfärd som möjligt för så lite pengar som möjligt.” (Kommunen samlar in skattepengar från medborgarna och anställer personal för att ge medborgarna skola, vård och omsorg – främst. Om vår uppgift var att i första hand hålla folk med arbete så skulle arbetslösheten vara noll, vi skulle anställa alla!)

”Ja, ibland är det billigare, på lång sikt, att lägga ner ett antal miljoner på ett bygge även om det i slutänden blir dyrare än vad som var tänkt.” (Ungefär som när du hyr en lägenhet till din familj och hyran är 10.000 kr i månaden – och om du bygger ett hus så blir boendekostnaden per månad lägre – även om huset blev 200.000 kr dyrare än du hade räknat med.)

”Ja, vi vill hitta samarbeten med andra kommuner för att både hålla ner kostnaderna och öka kompetensen – och det kommer att innebära att färre får jobb” (När varje person inte behöver jobba med 10 olika saker utan kanske bara två så blir man duktigare, mer specialiserad på det man gör, men större volymer ger också större möjligheter till rationella lösningar)

Osv.

Och det är inte gnäll. Men det är jäkligt tråkiga förklaringar som inte river ner några applåder. För det folket tycks vilja ha är snabba leveranser av nya arbetstillfällen och att staten ska betala!

Man vill inte lyssna när någon förklarar att arbetstillfällen kommer från företag som drivs av människor som måste trivas i Arjeplog om företagen ska finnas här. Att det är kultur, fritidsaktiviteter och tillgång till kompetensutveckling som är det viktigaste för en attraktiv kommun. Och att staten visserligen har börjat lyssna även på glesbygdens röster men att det vore dumt att inbilla sig att det bara är att åka ner till Stockholm och dänga portföljen i bordet hos närmaste statsråd.

Vi kommer att ha mer och mer tur ju mer vi tränar (för att travestera Ingemar Stenmark). Men är det vad folk vill höra?

Eller vill de bara höra att ”allt kommer att ordna sig”? Och inte bry sig om ifall vägen dit består av att vi kastar ut alla invandrare, slutar ge ”bidrag” till alla ”låtsas-sjuka”, låtsas att det då blir pengar över till mat åt de gamla (är det någon som frågar om de gamla i Arjeplog får mat?) istället för att vi både letar reda på undangömda skattepengar och till och med hjälps åt att betala några kronor till?

Varför skyller människor på att de är så trötta på politiker samtidigt som man sväljer vilka lögner och halvsanningar som helst? Varför är det bara såna som jag som måste vara korrekta och pålästa innan vi svarar på frågor?

Ansvaret är delat. Vill du ha ett annat system än det demokratiska så får du komma med bättre argument än att det tar tid och att det finns människor som kan sko sig på systemet. Den andra varianten har vi provat förr – den funkade inte särskilt bra då heller.

Och jag tänker fortsätta att säga vad jag tycker att du behöver höra. Inte det du vill.

Hur kan finansministern säga att det går bra för Sverige när allt vi hör är att kommunen måste spara?
– Sverige är ett land där människor arbetar i privata företag. Mest. Vi har en STOR offentlig sektor – driven av skattepengar – men ALLA jobbar inte där. 
– Företagandet går bra = Sverige går bra.
– Offentlig sektor betalar för vård, skola och omsorg. Mest. Och kraven på vad vi ska leverera ÖKAR hela tiden. Du får banne mig inte samma sjukvård idag som på 50-talet. Inte samma äldreomsorg heller. Och det är klart att det kostar. Och SKA få kosta.
– Vi har en åldrande befolkning. Andelen som är mellan 20-64 minskar om man jämför med de som är äldre än så. Och det är på 20-64-åringarnas skatteinbetalningar som vi driver landet. Samtidigt som vi lägger pengarna på de som är yngre och de som är äldre. 
– Samtidigt är fler i jobb och färre är sjuka = mer skatteintäkter och mindre (försäkrings-)kostnader för att de arbetslösa och de sjuka också ska ha ”mat på bordet” = Sverige går bra
Det är ett pussel med många bitar. Och jag hör att folk har svårt att få bitarna att passa. Det är allvarligt, eftersom jag tror att man tror att ”om det bara var som förr så blev allt bra”. Precis i samma anda som att sommarloven alltid var soliga och varma när vi var små.
– Arjeplogs Kommun kommer alltid att vara tvungna att ”spara” för att behoven förändras. Grundskolan har gått från 400 elever till 240 på en 10-årsperiod. Då ska inte skolan ha lika stor budget. Det är inte att spara. Det är att ge pengar efter behov.
#brittaförsökersägasakerkort

Det här kanske inte håller ihop, hela vägen. Jag vet det. Men när jag – i mitt eget huvud – ska försöka beskriva vad det betyder att rasister och fascister ökar, och när jag hör förklaringarna att ”det beror på att människor inte har förtroende för de etablerade partierna och därför väljer de rasister och fascister”, så blir jag så trött. Mitt i eländet.
Jo, jag hör att bl a på landsbygden i Sverige så känner man sig marginaliserade. Jag är ju en av dem som påtalar bekymren med att främst koncentrera sig på storstadsväljarna (efter att valstrategerna förklarat att det är där som valet avgörs och makten fördelas gubevars).
Jo, jag hör att människor gör kopplingar mellan besparingar i offentlig sektor och invandring (istället för att göra kopplingarna till t ex ökad vårdkonsumtion och relativt färre i arbetsför ålder som ska försörja allt fler).
Jo, jag ser att ”de enkla förklaringarnas tid” är här. Och nu. Och jag ser att de etablerade medierna – i kampen om abbonemang, klick och reklampengar – jagar på så att det vi har framför ögonen bara handlar om vem som har de mest braskande rubrikerna. Och att det alltid är ”den lilla människans” kamp mot etablissemanget som belyses alldeles oavsett om den lilla människan ibland har tvärfel.
Och så förklarar människor omkring mig att vi som är politiker måste:

1) ta debatten – alldeles oavsett om den vi ska ta debatten inte alls har lust alls att själv ta debatten och förklara hur de menar att samhället ska bli bättre genom att vi delar upp människor i olika grupper efter sexuell läggning, religion eller hudfärg.

2) börja satsa på landsbygden, de äldre, skolan, de som är sjuka, osv osv – alldeles oavsett om vi faktiskt redan försöker göra det. Vilket media sällan rapporterar så ingående om.

3) kliva ner från våra höga hästar – vilket jag så gärna gör. Jag visste inte ens att jag hade klivit upp.

4) skaffa oss kunskap om ”vanligt folk” – som om alla jag umgås med är finansdirektörer, kungar och ämbetsmän – och aldrig sjukskrivna, lågavlönade, någon som har lägre formell utbildning eller är gammal. 
Under vilken sten anses jag ha legat och tryckt?
OCH EFTERSOM NI INTE LYSSNAR SÅ RÖSTAR VI MOT ETABLISSEMANGET. HA! SKYLL ER SJÄLVA!
Mhmm. Ungefär lika stringent som: eftersom du är så dum och ful så får du skylla dig själv att du blir misshandlad av mig.
Förlåt. Men så känns det ibland.

Kan inte ni politiker se till att det blir fler jobb här?
…frågar alla reportrar vid valen. Och köksbordspåverkarna, de som sitter hemma och VET. 
Gör inte regeringen nånting åt situationen??
…frågar samma reportar. Och samma köksbordspåverkare.
Och ibland har jag sån lust att säga ”jamen vad tror du själv? Startar vi många privata företag i kommunen tror du? Anlägga lite isbanor kanske? Bygga ett hotell? Starta tillverkning av produkten xx?
För det är ju så att det gör vi inte. Vi bara jobbar förutsättningsskapande. Om du vill starta ett företag eller flytta ett företag hit så ska vi se till att det finns mark, lokaler, helst personal och bygglov. En del kommuner är duktigare och har mer resurser. Jobbar mer stringent. Kan möjligen skriva av lite tillgångar till förmån för någon som behöver övertygas. Andra kommuner har inte den möjligheten. Men vi kan jobba med att samhället är trevligt, känns välkomnande, att ungarna får en bred och bra utbildning så att de är redo att ta de där jobben.
Hur skulle egentligen alternativet se ut? Fundera en stund och inkom gärna med svar i punktform.
Regeringen kan peka mot sina bolag och myndigheter. Skaffa sig ett bättre ägarstyrningsgrepp och se till att myndigheterna etablerar sig på fler platser. Så att gracerna sprids. 
Fast nog är det många ministrar som gärna vill visa att de GÖR nånting. Och så inrättas ett litet specialdestinerat statsbidrag. Och läggs till högen som tillslut är så stor att det finns kommuner som slutat söka. För ska man klara att söka alla statsbidrag måste man till slut ha personal anställd bara för det. Och en del hävdar att det då kostar mer än det smakar.
Men när vi kommer till val. Då vill vi gärna säga att vi ”ska se till att det ändå händer nånting”.
Syna det svaret!

Jag är född och uppvuxen i Arjeplog. Att säga att det inte har präglat mig skulle vara en lögn. Jag tror och minns att vi litade ganska mycket på staten och samhället. Vi levde våra liv inom våra ramar. Skogsarbetarna slogs mot ackordet. Gruvarbetarnas samhälle var både lite skrämmande och lite spännande – man ville gärna åka dit när det var dans och vi imponerades av att det fanns en fin biograf och läste rätt storögt affischerna på vilka filmer som gått där. Min pappa var åkare och mitt minne av somrarna – då vi bodde med mamma i sommarstugan – var hur grusbilarna alltid hade arbete och pappa och stuggrannarna kom hem och åt mitt på dagen om de var i närheten.

Lärarna var statligt anställda och de styrdes över landet genom extra tillägg på lönen i de områden som behövde lärare och kallortstillägget (som alla statligt anställda fick) för att det kostade lite mer att bo här och värma upp sin bostad.

Telia hette Televerket och Gud Nåde den som gjorde nån åverkan på sin telefon. Det fanns ett telefonuttag och där skulle den sitta. När skarvsladden kom – som man rullade upp inuti en dosa – så var det en mindre revolution. Nu kunde man helt plötsligt prata i telefon i ett annat rum! Vattenfall levererade ström och där ledningsgatorna drog fram var folk tacksamma med leenden från öra till öra – äntligen!

Kvinnorna var hemmafruar. Det fanns inte så många bilar på gatorna. Men samhället började sakta visa upp sina sprickor. Ungdomarna flyttade. Först till Piteå för att gå gymnasiet. Sen till utbildningarna och jobben i de större städerna.

Är det den här tryggheten vi vårdar minnet av? Fastän att det var det vi lärde oss att prata lite illa om. ”Socialismen”, ”kollektiviseringen”. Nä!

För sen kom avregleringarna. Televerkets monopol försvann. Vattenfall fick konkurrens. Konsum började ha öppet på söndagarna. Apoteken slutade vara statliga.

Och vi kanske inte fick det ett dugg bättre?

För när den rike i den stora staden fick välja telefon- och apoteksbolag så kunde man ändå nästan bara ringa med Telia i glesbygden och bara välja på att gå till det enda apoteket eller låta bli. Och det som vi hade var hotat. Olönsamt. För få kunder.

Kvinnorna fick det bättre. Det hävdar jag i sten. Egen inkomst och eget arbete och egna möjligheter. Inte leva som ”Fru Lennart Andersson”.

Men när vi gick från det ena till det andra så skulle även såna små orter som Arjeplog klara sig på egna meriter. Och vi skulle göra det utan att vara bestyckade på det sätt som vi skulle behövt vara. Att studera vidare i Arjeplog är svårt. Fortfarande. Vissa bitar av arbetsmarknaden saknas. Vi är så få att hjulen snurrar lite knaggligt. Företagen är grunden för alla skatteintäkter. Och det finns säkert en formel som visar hur många entreprenörer som går på 100 invånare. Liten befolkning = få entreprenörer.

Är det bara att lägga sig ner och dö?

Nej. Jag tror på oss. Glesbygd är en möjlighet och inte en återvändsgränd. Fler vill bo där det är enkelt att leva, där människor är rejäla och hjälpsamma, där varje människa betyder något och där vardagliga resor inte tar ifrån oss en stor del av livet.

Det måste bli lättare att utbilda sig där vi bor. Bara inom kommunen finns det ett antal jobb som kommer att komma ut på arbetsmarknaden och utbildning både till dessa jobb och utbildning i sig är viktigt. Vissa typer av arbetsplatser måste staten flytta åter till lands- och glesbygd.

Men våra naturliga förutsättningar, vårt klimat och vårt rena vatten kommer att vara något unikt i världen. Fler vill veta att maten vi äter är naturlig och har hög kvalitet och det gynnar oss. Vi kommer i högre utsträckning att leva på att visa andra människor från hela världen hur vi lever och vi kommer att göra det med kunskap och med klass och ta bra betalt för det.

Och då duger det inte att gräla om hur det kunde ha varit och hur det var en gång – då industrijobben var många. Det duger inte att ägna dagarna på sociala media åt att hata och förakta alla de som man inte förstår. Att fastna i sina förklaringar av hur bra det skulle ha varit ”om bara…”. Man kan sörja det som var men sen måste man stänga dörren och gå vidare. 
Framåt.

Jag spelar jag en låt av Euskefeurat om en kille som just blivit pappa. Till en fyrakilos dotter. Och hur han tänker att han ska nynna Internationalen för henne när han ska bära omkring på henne. Och jag tänker: ”jo, tjena – det är inte många unga killar jag känner som skulle välja den och stå för det”. Och tankarna vandrar till Kramfors där äldste sonen bor. Han har sitt arbete i Frånö – därifrån som tåget gick 1931 till Lunde. Vi har varit där och tittat och han kan redogöra för vad som hände. Vilket jag nog aldrig hade förväntat mig att han skulle kunna. Jag trodde inte att unga människor höll reda på sånt. Längre.

Och så kliar det. Rör sig i magtrakten. Och det är svårt att få ihop tankar och reflektioner utan att det blir fel. Utan att delar av det jag skriver kan lyftas loss från sammanhanget och användas mot mig.
Men vad är det som går sönder? Är det så enkelt som att de hade mycket mer att kämpa för, de som föddes före oss. När klasskillnaderna var större. När föräldrarnas ekonomi bestämde om du kunde studera. När företagen kunde bete sig illa och om du protesterade eller gick med i facket så åkte du ut. När vård gavs efter förmåga och det innebar att dödligheten var större och att akuta skador inte klarades alls. Min pappa gick 6 år i skola. Han hade läshuvud och studerade på sitt eget sätt hela livet. Min morfar blev kronojägare mot alla odds. Till skolan hade han med sig lakan ”sömmade av tunnsäckar” som hans syster hade gjort och skickat med honom. Och det var i stort sett allt.
Och nu har de flesta det bra. Mycket bra. Så bra så att det nästan räknas som misär om barnen måste bo i samma rum. Så bra så att skolmaten ratas och slängs och byts ut mot godis. Så bra så att jag kan åka till Stockholm på morgonen och vara hemma på kvällen även fast jag bor i Arjeplog. Så bra så att min pojkvän har levt och överlevt två njurtransplantationer.
Och nu frodas talet om orättvisor. Stad mot land. Vi mot dom. Rop om orättvisa skatter och för låga pensioner. Krav på att skolor och BB ska finnas där de alltid har funnits. Annars…!
I varenda rop finns en historia som är sann. Om en tant som har svårt att få ekonomin att gå ihop. En familj vars barn får långt till skolan. En blivande mamma som är rädd och inte vill behöva åka så långt. Nån som utnyttjade sjukförsäkringssystemet medan en annan jobbade trots värk i kroppen.
Men sett över det stora hela så har vi det så bra att det saknar motstycke. Och nu frodas rasism och fascism.
Jag kan inte förklara det. Jag får inte ihop det.

Jag tänker så här: 
Jag sitter här i min stuga i den lilla skogen. En brasa brinner i öppna spisen. Stugan är liten och mysig och innehåller de flesta bekvämligheterna. Sjön ligger strax nedanför och här badar vi på sommaren, hela den utvidgade familjen med barn och andras barn och deras barn och f d partners och deras nya och de barn som hör till dem. Vi är hyggliga mot varann och om jag har mat och kaffe och du är hungrig och kaffesugen så får du ta för dig.
Det är klart att det är ett privilegium. Alla har inte en sån stuga. Alla har inte ekonomi så att de kan inreda med den soffa de vill ha. Alla har inte relationer med sina närmaste som gör att man både gillar och står ut med varann.
Vad har jag fått och vad har jag skapat själv? Har jag anledning att känna mig sviken av samhället? Hur har det med varandra att göra?
Och så läser jag en krönika (som för mig handlar mest om tillit):

http://www.dt.se/opinion/ledare/lisa-magnusson-sd-s-valjare-ar-inga-missanpassade-stackare-som-inte-vet-battre

”— Mätningar har gjort tydligt att det som verkligen skiljer exempelvis Sverigedemokraternas väljare från andra är deras brist på tillit.

Låter det som att jag ömkar dem, och säger att de är missanpassade stackare som inte vet bättre? Det är inte så jag menar. Jag menar bara att skälet till att Donald Trump vann presidentvalet knappast var att han framstod som statsmannamässig och att hans politiska program var det som gynnade flest människor. De flesta som röstade på honom var folk som känner att det inte spelar någon roll. Sådana som vill jävlas med det etablissemang som de tänker sig stått i vägen för dem under hela deras liv. Och de talar besatt om det systemet, om eliten.—”
Och jag ser att jag utifrån det resonemanget, som låter klokt, nog uppfattas som en del av ”eliten”. Och hur mycket jag än pratar om Fakta, om vad som är Sant, om vad jag tycker är Rimliga slutsatser och ställningstaganden så kommer en stor hög människor aldrig att lyssna.
Så vad blir nästa steg?
För det jag också funderar på är att samhället naturligtvis förändrats. Jag tycker ju inte att det blev bättre av att jag fick välja elbolag och vilket telefonbolag jag vill ringa med. Och här hos oss finns bara ett sorts apotek så vad blev så bra av det? Andra tycker annorlunda och så diskuterar vi det. Många varv.
Men det ändrar ingenting för de människor som vill jävlas.
Och jag behöver förstå vad de vill ha. Egentligen. Men jag vet inte hur jag ska göra för att detta inte sedan ska krocka med min världsbild. För i mitt huvud är samhället just nu vad det är. Och jag gör det jag kan för att förändra det jag ser är fel. Och det är en helt annan sak än att skrika och bråka och vara arg och vilja jävlas för att saker inte är som jag drömmer om. 
Och då blir min fråga: Om den där Drömmen inte är riktigt klok, eller inte går att förverkliga utan att massor med Andra Människor far illa – är lösningen då ändå att De Svikna Människorna ska ha det som de vill? Eller vad är det de vill?

Sedan jag började som kommunalråd, för snart 8 år sedan, har jag jobbat efter några olika ledstjärnor: 

Göra det bästa av kommunens situation (dvs skärpa till budgetarbetet, finna bättre jämförelsenycklar… helt enkelt – vi ska klara oss på de pengar vi har, tamejfan), 

Stå upp för det som behöver göras (inte fega ur när de tråkiga besluten ska fattas så länge som argumenten ändå håller) och 

Arbeta för en förändring av de stora villkoren.
Och det är klart att det har kostat.
Idag lämnar kommunen ett överskott (även om det inte är säkert att nästa år blir så lätt att få ihop), vilket är nödvändigt för att överhuvudtaget kunna hålla igång vård, skola och omsorg – det får inte vara så att man från gång till annan måste ta till panikåtgärder för att pengarna helt plötsligt tar slut.
Stödet för mig och mitt parti sjönk ganska kraftigt i förra valet. ”Inte så konstigt” sa jag, ”så är det om man vägrar lova guld och gröna skogar”. Men rent praktiskt så innebar det att partierna måste närma sig varandra, ingen kunde längre (som de faktiskt gjorde tidigare) viska att de höll med i sak men skulle rösta emot ”eftersom ni ju ändå kommer att få igenom förslagen med egen majoritet”. Det var bra. Mitt eget parti fick backa på kraven att ”vi skulle ha alla poster och inte dela med oss till de andra”. Det var också bra. Även om det sved att vi hade backat.
Men viktigast av allt: De saker som jag, och flera av mina kollegor, åkt land och rike kring (nåja, mest till Stockholm) och pratat om – de återfinns i ett dokument som alla riksdagens partier varit med och jobbat fram. 75 förslag för att skapa en ”sammanhållen politik för de svenska landsbygderna”. 

Under den förra regeringen pratade jag flera gånger för den s k Framtidskommissionen. Jag har en bok liggande i min hylla med något av mina citat i. Detta ledde inte till nånting.

Nu är Arjeplog utpekat, som en av 23 kommuner i landet, som ett område där man föreslår nedsättning av arbetsgivaravgifter, nedskrivning av studieskulder (enligt norsk modell), att bredbandsutbyggnaden måste säkras och nå 100% av befolkningen – inte 90%, att tillgång till utbildning måste flyttas till våra lärcentra och till vilka omlokaliseringen av 10000 statliga jobb ska ske.

Paketet innehåller mycket annat. Jag läser och lyssnar och funderar. Säkert kommer jag att komma på något som skulle kunna ha sett ut på något annat sätt, men jag inser också att det är en väldig styrka att alla partier var överens om 74 och ett halvt av de 75 förslagen.

Jag ser att regeringen redan börjat jobba för att förverkliga en del. Och jag ser att storstadsområdena är på krigsstigen. Man vill t ex ha kvar sina reseavdrag – som till 70% idag utnyttjas just där (och främst av medelålders män med höga inkomster). Där det finns kollektivtrafik.

Om dessa 75 förslag tar sig igenom riksdagen så är mitt uppdrag slutfört. Amen. Vågar ni lita på att jag vet vad jag pratar om?