Författare: Britta

I jobbet att företräda Arjeplog ingår det att berätta om våra utmaningar – för de som tror att hela Sverige ser likadant ut. Men det är också viktigt att vi pratar om allt vi har att vara stolta över!

– Vi är navet i ett biltestområde som omsätter en miljard kronor varje år.

– Silvermuseet har en unik forskningsstiftelse vars resultat imponerar på många andra akademiska institutioner. De får sina resultat publicerade i internationella tidskrifter långt mer än genomsnittet.

– De hotellrum som biltestnäringen behöver är en unik tillgång när övrig besöksnäring vill växa året runt. Det är roligt att vi kan säga ”vi ska utveckla besöksnäringen – och hotellrummen är inget problem!”

– De människor som bor i Arjeplog visar en härlig kombination av kaxighet, entreprenörskap, värdskap – och en vana vid att möta internationella besökare – vilket är en enorm tillgång.

Arjeplog är ett bra ställe att bo på!

God Jul och ett riktigt gott 2018!

Det finns en bild som är ganska gammal och som spaltar upp förväntningarna på en kommunstyrelseordförande. Vad man förväntas leverera.

Ganska bra bild. Säger ganska mycket om uppdraget. Fast just idag, såhär två veckor före jul när jag är lite trött och sliten så ser jag mest vad som INTE står där. Och så morrar jag lite.

Ingenstans står det att ett kommunalråd ska vara kommunchef och hantera de anställda i organisationen. Ingenstans står det att ett kommunalråd ska leka revisor eller springa runt och kolla om alla tjänstepersoner verkligen gör sitt jobb!

Ändå finns det i förväntningarna och kommentarerna på daglig basis. ”Du är ju borta så mycket Britta”. ”Du borde nog inte ha så många andra uppdrag!”

Nähä!? Förklara för mig vem som annars ska berätta om en liten kommuns förutsättningar!

Det är nämligen på det sättet att nästan ingen som jobbar i de nationella eller regionala organisationerna har en bakgrund i en såhär liten kommun. Så hur ska de veta hur ett tänkt lagförslag verkligen slår mot oss? Eller en budgetproposition. Genom de remissvar som vi skriver?

Jo, tjena! Så går det inte till! Vi måste vara där och berätta. Vi måste upparbeta kontaktnät. Vi måste påverka med logiska argument som håller ihop. Vi måste visa på hur verkligheten ser ut. För ingen gör det åt oss. Och om någon tror att detta låter sig göras från ett hörnrum på Tingsbacka i Arjeplog så kan de vara så vänliga att stänga munnen och tänka ett varv till!

Men så rakt på sak kanske man inte ska vara i en sån här kommun?

Jag har väl alltid trott att alla andra också är besatta av fakta. Att man tar reda på så mycket man kan för att sen värdera det och basera sina beslut på den fakta man har. När man köper bil, väljer utbildning, bestämmer vart man ska resa eller fattar politiska beslut.

Därför ska man ju egentligen inte behöva berätta för de centralt placerade byråkraterna (OBS! Det är ett fint ord, inget skällsord) hur vi har det egentligen i de små kommunerna. Att vår verklighet skiljer sig från de stora kommunernas. Men att vi har samma uppdrag för vård, skola och omsorg.

Dröm om min förvåning när jag upptäckte att så var det inte alls. En hel rad människor utgår från att som det ser ut på deras gata – så ser Sverige ut.

Och då får man ju förhålla sig till det. Berätta med ett annat språk och med andra bilder. Om glesheten. Bristen på kompetens. Hur få vi är som ska göra så mycket. Hur mycket ETT extra arbetstillfälle är värt. Att vi inte lever på bidrag utan lämnar våra bidrag till helheten. Att vi är kaxiga, stolta, entreprenöriella, duktiga.

Långsamt, långsamt märker jag att min bild förändras. Från de olika departementen märker jag fler öron och färre munnar. Frågvisa. Ber oss berätta, vi som lever det andra livet.

Förr var det med ett visst överseende man lyssnade. Jag har blivit bildligt klappad på huvudet. Inte bara en gång. Ombedd att delta för att berätta men inte blivit lyssnad på.

Det ÄR skillnad nu. Vårt besök idag på Finansdepartementet andas nåt annat. ”Vi har rivit ner försvarsmurarna mot förändringar nu”, ”argumenten som fanns mot förändring har ingen plats längre”. Nu flyttar man på myndigheter. Återlokaliserar. Vill nånting.

Men det är klart att vi måste fortsätta. Med en åsnas envishet berättar vi vidare. Om små organisationer. Om hur viktigt det är att det finns TVÅ jobb att välja på för den där unga, välutbildade, som kommer hem efter examen och inte trivs på det första jobbet. Men som kan söka det andra och bo här hos oss. Och få ha det som vi har det. Vi som inte lägger halva arbetsdagen på resor till och från. Vi som kan lägga den tiden på våra familjer och vänner och kultur och fritid istället.

Och med flera åsnors envishet ser vi nu att det i våg efter våg håller på att hända saker. Landet hålls ihop.

(Och nej, allt är inte bra än. Vi saknar fortfarande möjligheterna till utbildning i glesbygd. Vi har inte samma tillgång till skattefinansierade tjänster som alla andra. Den stora kommunen ser fortfarande på den lilla med överseende – ”ni måste förstå att den här typen av verksamhet behöver en stad som bas…!” Men skit i dem och bit ihop och Framåt Kamrater!)

Socialdemokraternas spalt i dagens Arjeplogar´n:

Läser du sociala media och ser på TV har du säkert sett uttrycket #metoo – ”jag också” där kvinnor väljer att berätta om sexuella trakasserier, sånt som man kanske trott att man måste acceptera därför att det är en del av ”den dagliga kulturen”.

Men #metoo är mer än så. Det är också en fråga om jämställdhet. Det visar på några av de mönster som våra barn växer upp i – som vi alla är med och skapar – och som i värsta fall gör att vi tycker att det är naturligt att flickor och pojkar ska ha olika förutsättningar. Så ska det inte vara. Barn ska växa upp till fria, självständiga vuxna som själva väljer sin framtid, sitt yrke och sitt eget liv!

Arjeplogs Kommun har skrivit på en deklaration för jämställdhet och #metoo påminner oss om att vi behöver jobba mer med de här frågorna. Att vi behöver komma vidare. På flera olika sätt: i skolan, på arbetsplatserna, överallt mellan människor. Det är socialdemokratisk politik.

I dagarna har den nya förskolan ”Solen” öppnat. Nu har vi gått ett helt varv och kommit tillbaka till att ha förskola i samma byggnad – gamla Öberga Skolhem. Det känns bra att byggnaden varit till nytta! För 15-talet år sedan – när den nya förskolan byggdes trodde man nog inte att det skulle födas så många barn i kommunen, men att få plats med alla måste vara bland de roligaste bekymmer vi har! Vi känner stor tacksamhet över vår fina personal som tar hand om våra yngsta invånare. Att satsa på barnen är att förbereda dem för ett gott liv där de får de bästa förutsättningarna för att kunna bli den de vill vara…

På skyltsöndagen finns vi ute med glögg och pepparkakor för att träffa er som vill surra och prata politik. Välkommen!

Det är lätt att få jobb – om du har rätt kompetens.

Du efterfrågas i kommunerna om du är sjuksköterska, undersköterska, socialsekreterare, fritidspedagog eller lärare. Hotell och restauranger frågar efter kockar och servitörer. Hantverksföretagen behöver elektriker, snickare och fordonsreparatörer. Det är också lätt att få jobb för poliser, ingenjörer, busschaufförer eller lastbilschaufförer.

Den stora utmaningen för många arbetsgivare är just att hitta kompetent personal under de närmaste åren. Därför behöver vi förbättra möjligheterna att utbilda sig i Arjeplog – trots att vi ibland har svårt att fylla hela klasser eller ligger långt från universitet och högskola. Det gör vi genom att gymnasiet får starta flera linjer och genom att förbättra möjligheterna att läsa på distans.

Ska vi klara kompetensförsörjningen behöver vi också mera bostäder. Vi tror att rätt väg är att börja bygga inom åldringsvården, gå vidare till ett bra seniorboende för att på så vis börja skapa en rörelse på boendemarknaden.

Den 28 oktober mellan 13 00-14 00 fikar några av oss på Viltcaféet. Välkommen dit om du också vill prata politik!

Jag är lite långsam i tanken ibland. När jag möter någon som är antingen väldigt arrogant eller väldigt arg och som översköljer mig med massor med ord och påståenden och egna slutsatser. Då kan jag bli svarslös. Behöva gå hem och fundera. ”Vad SA hen EGENTLIGEN?”
Och då är ju ögonblicket förbi. Svårt att ta upp tråden igen och svara på alla påståenden. ”Du, det där du sa igår…jag har kollat det nu och det var ju inte sant!” Jag gör det ibland, men ofta tar det tid innan jag möter människan igen. Och jag låter det vara.
Det är svårt att skilja ut meningen med det som sägs om det döljs i en massa (för stunden) okontrollerbara fakta. Det kan handla om åsikter om invandring ”vi har ju en massinvandring i det här landet och det är ju därför våldtäkterna har ökat!” Då vill jag VETA. Vad ÄR massinvandring? Hur ser invandringen ut? Jaha, är det för det mesta ”gamla” svenskar och folk från de nordiska länderna som återvänder eller flyttar in? Om hen som pratade om ”massinvandring” hade vetat det, om jag hade kunnat berätta det – hade samtalet sett annorlunda ut då? Har våldtäkterna ökat, eller är det sättet att räkna och antalet ANMÄLNINGAR som har ökat?
Eller, i sociala media, om vems fel det var att två bråkar. ”Hon tog sin fakta från en rasistsajt” ”NÄHÄ, inte ens Expo har kunnat hitta sakfel i vad den sajten skriver om”. När det egentligen, när man funderar lite, kanske finns en annan agenda bakom inläggen. En som inte gillar den politik som förs och som hittar och lyfter fram bara de groteska exemplen på när det blivit fel, den personen HAR JU RÄTT. Det HAR blivit fel. Och när den andre då påpekar att världen också består av andra exempel – och blir påhoppad som lögnare – för allt är ju sant!
Då är det inte lätt att hålla rak kurs. Själv. 
Men kanske, om vi blir duktigare på att se de bakomliggande krafterna. Egenintresset. Det som aldrig förnekar sig. Då kanske vi lättare kan sortera bort de där tusentals orden. Slirande fakta. Och fråga: hur vill du då att det ska vara? Och är du säker på att det inte egentligen ÄR ungefär så redan? Fast media och arga skribenter visar en annan bild.

Jag läser om NMR och demonstrationerna i Göteborg idag. Jag läser om hakkors-flaggor på partimöten i ett riksdagsparti. Och jag läser kommentarer från människor som klyver hår och diskuterar detaljfel i föregående inlägg. Och kommentarer som säger ”inte alla minsann”.
Och jag tänker att vi kan naturligtvis hålla på så. Diskutera detaljer. Klyva hår. Skylla på någon annan. Straffa de andra partierna för att JAG inte får som jag VILL. Döma och fördöma. Peka på oss själva och tala om hur förträfflig min egen ras är. Ge blanka 17 i den som inte fick en ärlig chans hemifrån. ”Inte mitt bekymmer! Jag har minsann alltid fått klara mig själv…”
Allvarligt?
Eller så kan vi fråga oss vad det är för ett land vi vill ha? Det som skiljer människor från djur är bl a vår förmåga att ta hand om den svagaste. Låta den som vuxit upp under knepiga förhållanden få en chans till. Hjälpa den som inte klarade skolan så bra. Ge den som flytt från krig nya möjligheter.  
Det kommer alltid att finnas saker att klaga på i den politik som de etablerade partierna för. Det är nämligen inte ett 3-årings-pussel som man lägger. Med 10 bitar. Ibland får man välja det mindre dåliga. Och om detta skulle vi behöva prata mycket mer. 
Demokrati är nämligen inte samma sak som att du ska få som du vill. Så sluta lipa. Väx upp. Svälj förtreten. Och så tar vi nya tag. Alla är nämligen inte rasister som väljer att sympatisera med rasistiska partier. En del orkar bara inte tänka hela vägen.

 Ibland tycker man att saker är självklara. Som att alla människor har samma värde. Rik eller fattig, man eller kvinna, svenskfödd eller inte, heterosexuell eller nåt annat. Och så ser man sig omkring och ser att alla inte alls tycker att det är så självklart.

Kanske är det så att vi alla är en produkt av vår uppväxt, de mönster som vi är formade av och vår egen förmåga att reflektera? Och har man då fått lära sig att vissa människors åsikter är mer värda än andras, att det den ena säger ska gälla medan vi inte ska lyssna på den andre – och man inte själv har förmågan att fundera över om det är riktigt – ja, då måste vi hjälpas åt allihop för att vrida saken rätt igen.

Vi sossar står upp för människors lika värde, det är ett av våra mest grundläggande löften! Vi vill att alla människor ska få samma chanser i livet. Utifrån det bygger vi vår politik.

Det känns viktigt och bra med RFSL Pite Älvs Pride-tema på höstmarknaden. För tredje gången. Vi i Socialdemokraterna finns också där och samtalar gärna om de här frågorna.

Hur skriver man en bloggtext om politikerhantverket utan att låta gnällig? Typ ”jamen ni fattar ju inte!”. När det inte, verkligen inte, är så man vill låta. För jag tänker att de är rätt många, de som faktiskt inte vet hur man gör, borde göra, försöker göra, vill göra. 

Det är som med diplomati. Man kan inte stå i ett hörn och ropa elakheter till ”de andra”. Då får man liksom inte så mycket gjort.
Så många överenskommelser blir det inte. När man aldrig ger efter själv.

– Jamen du måste ju strida för det som är rätt! Skit i om du blir omtyckt, omvald, vald, man kan ju inte fundera så mycket på det när man vet vad man måste göra! Säger nån.

Sant. Man kan inte hela tiden fundera på hur populär man är. Eller hur populära de beslut som arbetas fram kommer att vara. Ibland ÄR det så att man har kunskap om fler pusselbitar än allmänheten har – eller vill sätta sig in i. Transparens i all ära, men alla orkar inte läsa alla rapporter, lyssna på alla experter, vända och vrida på alla frågor. En del vill att nån annan ska göra det. Åt dem. 
Och en del vill bara tänka på sitt eget. Inte på helheten.

Men man strider inte för alla frågor ändå. För av 100 beslut så kan jag ärligt säga att 10 inte spelar nån större roll. Och 10 är så viktiga att jag skulle hellre lämna min post om de inte gick vägen. Och resten är viktiga i varierande grad. Ibland får man kompromissa helt enkelt. För vad vore man annars? 
Man måste ta in andra synpunkter. Se att det större beslutet blev bättre.

Och ibland köper man sig arbetsro. Om vi vet att vi är på rätt väg, och ett annat parti kan tänka sig att stödja oss på vägen och det partiet har EN superviktig fråga som vi inte gillar, då måste man helt enkelt ställa sig frågan vad det kostar. Är det en av de där ideologiska frågorna för oss – då får vi tacka nej. Om inte – då kanske det är bättre att suga i sig eländet. För helhetens skull.

Det politiska hantverket är inte svart eller vitt. Det är schackrutigt. Som livet.

(Och varför kan vi i kommunerna samarbeta i de mest oheliga allianser fast det är omöjligt i riksdagen? Ja, svara på det! Jag tänker att om man har att välja på att få igenom NÅNTING av sin politik, eller sitta och titta på, då är ofta valet ganska enkelt. Eller borde vara.
)

Det är erat eget fel att rasisterna går framåt i Sverige! Det är ni, ni, NI som inte velat prata med dem! Och se hur bra det gick! Nu växer de! Och det är ERAT EGET FEL!
Jag är den första att medge att jag inte vet vilken strategi som är den rätta när man har med rasister, troll, rättshaverister osv att göra. Ska man svara på påhoppen och därmed ge mera syre till konstiga påståenden? Ska man tiga och titta åt ett annat håll och inte låta sig själv ätas upp inifrån av energislukande ”debattörer” som aldrig ger sig oavsett vilket genomtänkt svar de får; ”jamen durå – du svarade minsann på ett sätt som man skulle kunna tro var otrevligt om man la huvudet på sned och kisade med ena ögat, du ska inte tro att du är nån särskilt bra representant för ditt parti, fy fan” eller ska man stänga av sina social media, sätta sig på en stol och sitta still och hoppas att det går över?
Men att det blir MITT fel om ett annat parti än mitt ökar..? Att logiken blir att man röstar på de där andra – inte för att de är bättre, utan för att straffa mig? Det låter lika logiskt som att jag skulle önska att mina motståndare misslyckas riktigt ordentligt med skolan om de har makten, så får de minsann se! – men att jag då har glömt att mina barn samtidigt ska gå där, i den misslyckade skolan.
Ansvaret för hur man röstar måste vara väljarens. Eller hur?