Författare: Britta

Lördag morgon. Dricker mitt te och läser igenom tidningen och de sociala medierna. Lyssnar på avsnittet om vad som hände i Luleå i Medierna i P1 och läser kommentarer och krönikor i ämnet. Den stora ledsnaden infinner sig, den där som sätter sig i magen och som jag brukar skriva kring för att få ur systemet.

Låt mig vara tydlig: Granskning är nödvändig och bra. Jag har aldrig och kommer förmodligen aldrig att tycka något annat. Allt jag säger ska höras i skenet av detta.

MIN självrannsakan består i att se parallellerna mellan de olika makthavarna i samhället. Jag kan backa tillbaka och se att det som jag blir irriterad på i de stora mediehusens arbetslogik förmodligen tangerar det som den vanlige – ej politiskt engagerade – medborgaren ser hos en del av oss politiker.

Ibland duckar vi för frågor som är viktiga. Eller egentligen är det kanske så att vi duckar för att ge de öppenhjärtliga svaren. Och när man duckar så märks det.

Nu när jag bestämt mig för att avgå har jag också bestämt mig för att bli än mer tydlig. Jag erkänner att jag ibland strukit besvärliga, och i mitt tycke många gånger rättshavererade, medborgare, medhårs. Istället för att ta en diskussion som jag aldrig kunnat vinna så har jag lämnat den och tänkt att ”jaja, titta på det lilla antalet gilla-tummar på ditt inlägg och inse att du är ganska ensam – och jag tänker inte ge dig av min luft”.

Nu säger jag vad jag tycker i större utsträckning (det har inte hänt så ofta än, jag har helt enkelt inte haft någon anledning) och det känns bra. Jag ska ju ändå sluta.

Men jag ser också andra som duckar. Som också gått kursen ”när du får en fråga som du inte vill ha – svara då på den fråga som du VILLE ha istället. Och jag tänker att så gör man när man vill skydda sin organisation. Ofta tar man diskussionen internt istället. Och det är bra – all byk ska inte tvättas ordentligt.

Men som utomstående är det kanske precis det som irriterar. Att man inte vet var det som skavde tog vägen. Tog dom det till sig? Gjorde de alls några egna reflektioner? Blir det bättre i framtiden?

Jag hör nu människor som inte vill prata om hur illa det kan ta när drevet i medierna går. Det man vill tala om är att man grävde i en historia och berättade. Och det är ju faktiskt två olika tankar som de flesta kan ha i huvudet samtidigt. Dramaturgin kring rubriksättning, bildval, utelämnande av halva citat som den som sagt orden skulle tyckt varit förklarande, sarkastiska ordval från reportern – allt samspelar till en bild. Kritiken viftas bort för ”vartenda ord som skrivits är sant”. Och självrannsakan kring att samhället nu blev lite, lite hårdare, lite mer oförsonligt – den uteblir. Åtminstone i den del som vi andra kan se.

Det är nyttigt att backa bakåt och titta på sig själv.

Jag gillar det politiska hantverket i en liten kommun. Att slåss för att rågången mellan den politiska viljan – att Arjeplog på alla sätt ska vara en bra plats att bo på och flytta till – och tjänstemannaorganisationen tydlig. Så att våra chefer kan sköta sitt jobb, att all annan personal känner att Arjeplogs Kommun (egentligen Kommunfullmäktige) är en bra arbetsgivare, men också att man som anställd hos oss inte kan smita undan ansvar eller peka på någon annan när man INTE gör sitt jobb. (Vilket inte är samma sak som att kommunalrådet låter en enskild anställd ta smällen när nåt går fel. Inte alls.)

Jag är bra på att förklara komplicerade sammanhang någorlunda begripligt. Vill att fler ska se att det sällan är enkelt, men att det vi resonerar oss fram till är vettigt, utifrån de pengar vi har. Men också att de där enkla lösningarna ofta inte finns.

Jag vill förklara för rikspolitiker, regering, statssekreterare och andra som påverkar våra förutsättningar att Arjeplog (och andra små kommuner) inte spelar på samma plan som de stora, folkrika kommunerna gör – men att vi ändå ska leverera samma kvalitet på vård, skola och omsorg. Och att vi lyckas jäkligt bra med det! Och jag vill visa hur och varför. För man kan inte tro att nån ska kunna förändra nåt de inte begriper.

Jag vill visa hur avsaknaden av kvalificerad, utbildad personal snart kommer att vara vårt största bekymmer om inte 1) utbildade människor begriper hur bra vi har det här och alltså flyttar hit 2) de som redan bor här och ännu inte utbildat sig, eller valde fel inriktning, ska ha en rättvis chans att göra det även om vi bor 25 mil från närmaste universitet eller ibland ännu längre ifrån det ställe som ger andra typer av utbildningar – till maskinförare, hantverkare osv. 3) men att antalet människor som är i arbetsför ålder totalt sett är för få i landet (det saknas 700000 personer inom kort) 4) och att vi därför också måste rationalisera och jobba ihop med andra små kommuner för att helt enkelt klara leveransen av vård, skola och omsorg och tekniska uppgifter som vatten och avlopp och sopor och gator och vägar…osv

Den privata Britta är en annan sort. Privat vill jag hänga med mina barn och barnbarn och min sambo. Köra skoter. Bo i husvagnen ensam i skogen i bland. Sitta vid en eld. Dricka kaffe ur termosmuggen.

Och den privata Britta gillar inte valrörelser. Tycker att de är fördummande. Gillar inte att det förväntas att man ska lova en massa genom att koka ner komplicerade samband till enkla slagord. ”Fler jobb” – ja, det är väl självklart och det FINNS jobb, och inte bara i vår egen organisation – läs Arbetsförmedlingens statistik! ”Ändrat strandskydd” – lika självklart, men för att få en ändring måste man först få folk att fatta att en kommun med 5000 meter strand per invånare inte kan ha samma regler som en kommun med 5000 invånare per meter strand. ”Flytta hit statliga jobb annars motsätter vi oss både det ena och det andra!” – jajamen, men ska man bli trovärdig måste man göra sin egen hemläxa, visa att man kan och att man har förutsättningar, ingenting kommer att flyttas hit i konkurrens med andra ställen för att det är SYND OM oss, den tiden är förbi. Vi ska bygga på våra geografiska och klimatmässiga förutsättningar, bygga där vi står och bli jäkligt vassa på det. Leverera. Och allt det vi gör hänger ihop. Att sätta sig ner och ropa åt någon annan att det är deras uppgift att lösa våra problem tror jag inte på. Det är väl därför jag går igång när jag ser hur förenklat andra vill se på vad som krävs för att styra en kommun eller en region eller ett land.

Jag gillar inte personfixeringen. Smutskastningen. De osanna ryktena. Dreven. De föraktfulla kommentarerna. Som också verkar höra till valrörelserna. Men som inte hör till det sätt på vilket Britta uppfostrades.

Men jag tar ett djupt andetag och tar på den röda jackan och går ut och möter människor varenda dag i alla fall. Som jag alltid gör. För det tillhör uppdraget.

Hur ska man kunna förklara och berätta med korta, slagkraftiga ord som helst ska rymmas på en valaffisch? När politik och samhällsutveckling egentligen kräver att man har flera tankar i huvudet samtidigt, att man ofta får välja mellan två onda ting istället för mellan två goda?

Att utveckla en kommun som Arjeplog handlar inte bara om att bestämma sig. Det handlar om engagemang, om samarbete, om att fundera klokt och tills man är färdig. Men ofta mest om pengar.

”Varför händer det jävlart ingenting i den här kommunen?”. Säger en del. ”Mhmm”, svarar jag. ”Varje dag tar vi hand om äldre människor, ger dem mat och omvårdnad, byter blöjor på både gamla och barn. Ger barnen en pedagogisk omvårdnad. Och sen ger vi dem utbildning. Och vi expedierar bygglov, håller koll på miljöfrågor, kör värmepannor, lagar vägar (lite för lite kanske), jobbar med besöksnäringens utveckling och hjälper de företag som vill. Vi har drygt 300 anställda som går till jobbet och levererar välfärd – och du säger att ingenting händer?”

Jamen ingenting nytt! Inga nya jobb!

Jo, det kommer det också. Både besöksnäringen och de statliga organisationerna växer. Duktiga företagare anställer fler. Och kommer att behöva anställa ännu fler i takt med att människor går i pension.

Och DÄR nånstans, där kickar politiken in. För se kompetensförsörjning (som det heter när man försöker se till att det finns utbildade människor till varje jobb) är en typisk politisk fråga.

Och så kommer man på att allt det där som Arjeplog är beroende av, det är inte mycket av det som vi bara kan peka med hela handen och klara själva. Universiteten styrs inte av oss. Kommunala skatteutjämningssystemet beslutar regering och riksdag om. Den där helt märkliga strandskyddslagen – den beslutas av riksdagen som alla lagar. Och där finns ju ett val. Antingen sätter man sig på rumpan och tänker ”det där borde de ju begripa att de ska ändra på”. Eller så ägnar man tid och kraft åt att förklara hur det funkar i en liten kommun. Pratar med ministrar, regionråd, statssekreterare, utredare, kommittéer och alla andra som har möjlighet att påverka besluten. Man knyter antingen handen i fickan eller väljer att säga vad man tycker. Vilket tror du är bäst? Själv har jag aldrig varit så duktig på att vara tyst när jag tycker att någon har fel, inte har begripit eller helt enkelt har märkliga fakta till grund för sina åsikter. Men att bara ringa nån och beställa reformer – si, den tiden är förbi.

Nej, vi måste gå ihop med andra för att klara vår kompetensförsörjning (både att hitta rätt människor att anställa och att ha råd), vi måste visa att vi är flera som påverkas av riksdagens fattade beslut, vi måste hantera våra pengar klokt och långsiktigt, vi måste vara extra duktiga på mycket eftersom vi är så få, och vi måste vilja framåt hela tiden.

Nu bygger vi snart ett nytt äldreboende – det är en del i en trestegsraket som vi hoppas få till och som OCKSÅ syftar till att det ska komma lös bostäder till marknaden, förutom att vi ska klara BRA vård och möjligheter till heltider för personalen. I moderna lokaler med värme på vintern och kyla på sommaren.

Vi har snart ett nytt bostadsområde färdigt. Och vi har köpt mark där vi kan göra ett till.

Argentis tar nya, strategiska, steg framåt och har börjat jobba tätare med kommunen för att driva på näringslivsfrågor och ro med alla åror till hjälp för företagen och utvecklingen.

En ny personalpolicy slipas på. Klar under hösten.

Översiktsplanen är äntligen klar. Ett antal nya LIS-områden (landsbygdsutveckling i strandnära områden) gör det något enklare att få bygga något närmare stränderna. Planen rosas från myndigheterna omkring oss. Därför att den är bra!

Plan på nån form av center för att ta tillvara på just det som är unikt och som kan knytas till företagande tar form. Vi kommer att kunna använda delar av de 1,7 miljoner per år som vi fick av regeringen under tre år för att komma igång. Test i kallt klimat och besöksnäringsutveckling utifrån den forskning som Silvermuseet presenterar är huvudspåren. Är det viktigt? Ja, både för en blandad arbetsmarknad men också för att vi faktiskt ska visa för omvärlden vilken kapacitet vi har! Om vi inte gör det så är det ingen som tror det. Ska vi kunna ta emot någon spännande etablering måste vi också kunna visa att vi tror på oss själva – så tänker jag!

Silvermuseet planerar för sin fortsatta verksamhet. Ett seminarium under hösten med inbjudna delaktörer är i rullning strax.

Länsstyrelsen och LTU har gjort en första studie av Norrbotten som testlän och vad som uppnåtts och saknats. Vi har tryckt på för att den skulle komma till stånd.

Regeringens utredning om styrning av lärosätena (universitet och högskolor) har vi diskuterat med utredaren tillsammans med de andra kommunerna inom kommunalförbundet Akademi Norr.

Vi startar en gemensam nämnd med Norsjö och Malå för MBR-frågor. Detta skapar en större gemensam verksamhet som alla har nytta av. Kompetens kan spridas och arbete kan fördelas på fler.

Har skolan de bästa förutsättningarna i form av bl a lokaler? Det har vi börjat titta på så smått.

Gör vi ingenting? Vi gör en hel del. En del har jag räknat upp. En del pratar vi högt om och en del gör vi ändå. Ibland – som kring Försäkringskassans regler och metoder – kanske vi pratar med rätt personer, flera gånger, utan att det syns i media – för så funkar också politik.

Så sammanfattningsvis: pengar är en ändlig resurs. Med små marginaler i en liten kommun. Vi måste använda våra smart. Det har tagit tid att börja kunna lyfta blicken över horisonten, det gör det när man mest måste skotta där man står (vara mer tjänsteman än politiker), men nu börjar luften under vingarna komma. Vi börjar investera igen.

Vill du att vi ska kunna fortsätta på den inslagna vägen? Då vet du var du lägger din röst den 9 september. Vi lovar inte runt och håller tunt. Vi gör helst tvärtom. Och vi gör det som krävs. Men hur skriver man sånt på valaffischerna?

Så var vi där igen. En händelse (skogsbränder) i ett land (Sverige) som genast används för att de olika partierna på riksnivå ska kasta skit på varann. Och hur är det, hejar media (konfliktälskarna) på eller inte?

Jag tänker inte ha några åsikter om hur bränder ska bekämpas, om vi ska ha egna brandflyg eller om militären får lov att ha semester när det brinner. Är det något som livet som ledare i en kommun har lärt mig så är det att media, sociala media eller köksbordsdiskussionerna sällan har ALLA fakta.

Men detta kastande av ansvarsfrågan, vem som gjorde vad och hur nån borde ha gjort… Ärligt talat så påminns jag främst om när vi var små och kom ihop oss om något och började hota varann med att ”då tar jag min storebror!” ”Jaha, men då tar jag min PAPPA”.

SLUTA

Det finns, enligt min bild, knappt en väljare som inte himlar med ögonen, uttrycker frustration över ”käbblet” eller som snart sagt alls orkar engagera sig i samhällsutvecklingen längre. Fast de flesta, innerst inne, vet att det är deras uppgift, inför valet. Det viktiga valet.

Som i mina ögon har för mycket inspel av galna, misstolkade uppgifter – sensationsjournalistiken ni vet. (T ex: Sverige är fullt av no-go-zoner! Nja vi har inte haft färre våldsbrott i landet sedan början av 1900-talet och de som begår dem kommer främst från socioekonomiskt svaga grupper – låt oss göra nåt åt det!)

Och som borde handla om att om vi tar in mindre pengar i skatt – t ex sänker skatten för höginkomsttagare – så blir det mindre pengar över till välfärdens kärna: skola, vård och omsorg. Och kanske lite om hur bra vi egentligen har det. I Sverige idag. (Och ja, naturligtvis finns det brister – politik handlar väl om att göra nåt åt det? Sakta men säkert.)

Jo, jag tittar igenom sociala media ganska ofta. Sambon tycker att jag ska låta bli ”åtminstone på kvällen så du inte ligger vaken sen”. Jag kollar på andra som debatterar, visar upp vädret, skriver märkliga saker, skriver kloka saker, kastar skit osv.

Och på något sätt så får jag förhålla mig. När någon skriver märkliga saker som jag inte håller med om så får jag sätta mig på händerna för att inte omedelbart svara ”du har ju fel, så där är det inte”. Ofta tänker jag att jag inte vill ge de märkliga, ofta väldigt förenklade resonemangen mera luft. Jag ser att en handfull människor har tryckt på gilla och jag tänker att det är ju inte så mycket. Låt dem ha sin verklighet.

Men det kliar i fingrarna. Jag är ju lite av en faktafascist (vilket inte på något sätt är samma som att vara en ÅSIKTSfascist) och drivs av att förklara, sätta saker i sitt sammanhang, visa för andra och mig själv hur samhället hänger ihop. Så jag väljer mina tillfällen och går kanske in i en diskussion som fått lite vingar redan. Tänker att jag skriver inte till dem egentligen, utan till andra som läser och som funderar ett steg längre.

Det finns ju människor som tamejfan häver ur sig vad som helst. Efter sin egen, dåligt underbyggda tro. Tar första bästa påstående och kastar i ansiktet på mig. Och när jag frågar hur de kan veta det så blir svaret oftast bara ett ”jamen det vet väl alla!” När information gives som man inte klarar att motbevisa – då ger man sig på personen bakom istället. ”Den där kvinnan – henne ska du inte lita på, hon vill ju bara ha makt…”. Människor som inte kommer och lyssnar och ställer frågor när jag och vi andra annonserar om att vi vill prata om planer och idéer. Men som har mage att sitta i ett fikarum dagarna efter och klaga på att man ingenting får veta. Nånsin.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur det kan komma sig att om jag skriver ”så här ser det ut” så är det jag som borde hålla käft, som inte har begripit nånting, som inte har någon kontakt med verkligheten, som aldrig har jobbat en dag, som inte vet vad det innebär att vara sjukskriven, som inte fattar hur lite pengar en fattig pensionär har att röra sig med. Och så vidare. Som om inte jag har haft vanliga jobb. Som om inte jag har en stor familj som råkat ut för det mesta. Som om inte jag har läst på.

Men så är det i livet. Och nog önskar jag ibland att ni andra, ni kloka, genomtänkta, som vet skillnad på svart och vitt, som precis som jag suckar över de där enkla sanningarna, att ni också nån gång kunde säga ifrån. ”Det där är inte sant”. ”Kan du visa hur du menar att det där hänger ihop”. ”Jag håller inte med dig”.

För det är som balsam. För själen. Även om ni inte håller med mig i sak. För det är en annan sak.

Tänker att det finns mycket i mitt politiska hantverk som liknar att vara förälder (tyvärr?). Föräldrar finns av alla sorter. Ni vet – de föräldrar som aldrig dök upp på föräldramötena kanske var de som bäst behövde vara där (och dem kanske skolan hittade på andra sätt? Åtminstone hoppas jag det).

När mina barn vill HA något så är det jag som påminner dem om konsekvenserna av deras val. Dottern köper smink och jag påminner om att pengarna då INTE kommer att räcka till den där mobiltelefonen som hon önskar sig. Och varje gång tittar hon på mig som om 1) jag kom från yttre rymden 2) jag kommer med väldigt tråkiga nyheter som hon helst inte vill höra.

När barnen ville ha godis i stället för middag så var det helt enkelt så att det inte hände. När de ville bli skjutsade till skolan utan att det är svinkallt så hände inte det heller. De behövde riktig mat och de behövde röra på sig! Och det visste jag för att jag är äldre och har levt längre och lärt mig att behörska mina impulser och skaffat mig fakta.

Politiken då?

Jag upphör aldrig att förvånas över de som (oftast i opposition ska sägas) kommer med de enklaste av lösningar på den offentliga sektorns utmaningar.

Arjeplog krymper – ”jamen skaffa hit några fler företag då!”

Regionen saknar läkare – ”jamen betala bättre då!”

Kilometerskatten stiger – ”jamen hur kan man göra så mot norrlänningar?”

Jo, vi arbetar hela tiden för att förflytta Arjeplog in i ett mer attraktivt läge – så att vi är attraktiva för inflyttning. Så att det ska finnas möjligheter till utbildning och så att det ska finnas så mycket kultur och fritidsaktiviteter som vi har råd med. En del får vi hjälpas åt med utanför skattesystemet. För att vi måste prioritera annat. Pengarna räcker till det de räcker (och ju bättre ordning man har i finanserna desto större är chansen att man ändå kan göra rätt bra saker, lite i taget)

Betalar man EN yrkesgrupp bättre händer flera saker: dels lägger man sig i löneförhandlingar som andra ska sköta, dels lär andra yrkesgrupper komma ihåg och kräva högre löner de också. Det går kanske att lösa, men frågan finns i ett sammanhang.

Den regering vi har består av två partier. Ibland vinner det ena partiet i förhandlingar om budgeten och ibland vinner det andra. Vissa saker tvingas man ibland tugga i sig fast man inte vill, för att få annat – sänkt pensionärsskatt, fler poliser, mer pengar till kommunerna eller vad det nu kan vara.

Och det är klart. Det är ju tråkigt att vara den ansvarstagande parten. Den som inte ropar på att nån bara borde avgå så att allt ska ordna sig. Den som inte bara viftar med ett trollspö och så får alla det precis som de vill. Men är det inte ändå mera trovärdigt att visa att allt vi gör, alla beslut vi fattar också får konsekvenser?

När du hittar de där löftena nästa gång. De enkla. Jätteroliga. Självklara. Fundera då ett varv på vad de INTE säger. De där som ropar så högt och flinar så självsäkert. Och så funderar du på vilken sorts förälder du själv har tyckt att dina barn har behövt. Eller kanske grannens?