Författare: Britta

Sitter på s-kongress och vi ska ta beslut om hur vi vill att det moderna arbetslivet ska se ut. Ordet ”feminist” tycks  en del tolka som något nedsättande. I min bok handlar det om att samma möjligheter ska gälla alla, oavsett vad man fötts till för kön. Inte svårare än så. Och nyss berättade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson att skillnaden i lön mellan kvinna och man under ett arbetsliv är 3,6 miljoner. 3,6 miljoner!!! Det blir liksom inte samma möjligheter då.

Varje familj får bestämma vem som ska vara ledig för att vara hemma med barnen. Det är fritt. Men när ni vill ha ersättning ur våra gemensamma medel, det som jag ska vara med och betala för, då vill jag nog faktiskt att vi ska använda även den pusselbiten för att styra i en riktning. Så att det blir rätt bild till slut. 

Jag har funderat mycket på de här frågorna. Jag reflekterar över mitt eget liv. Vad har jag tänkt och planerat själv och vad har jag gjort utan att tänka, följt strömmen, inte ifrågasatt?

Det var jag som var hemma mest med våra barn. Det blev så. Vi diskuterade inte den frågan så mycket. Mönstret fanns där. Jo, maken tog nog ut sina 10 dagar i början. Och jo, maken har tagit ut en del föräldradagar. Men jag var hemma mest. Trots att jag egentligen mådde bäst när fjärde barnet föddes och jag gick till jobbet varje dag. Lämnade nr 3 på förskolan och tog med nr 4 till jobbet där hon sov medans jag jobbade ett par timmar. Jag är en sån.

Jag vill inte att det ska vara så att vi kvinnor har 3,6 miljoner mindre i livsinkomst. De mönster som vi skapar måste vi ifrågasätta och försöka förändra. Och vi kan inte sätta det ansvaret på enskilda personer enbart. Vi måste använda våra gemensamma medel som styrmedel också. 

Ebba Busch Thor, KD, slår på stora trumman om ”familjernas frihet”. Att vi inte ska göra politik av familjernas egna beslut. Men kom igen nu! Om inte politiken sakta men säkert jobbat på så hade ju en sån som jag inte ens haft rösträtt.

När politiken tillslut bestämmer sig för att gå i en riktning så gör det skillnad. Det är oftast inga hastiga beslut utan framtänkt över tid. När vi nu bestämmer att vi vill ha en föräldraförsäkring som är vars och ens i ett förhållande så kommer mönstren långsamt att förändras. Till det bättre. För oss kvinnor. Det blir ETT av våra verktyg. Vi behöver fler och det kommer att ta tid. Men jag vill också – precis som Ylva – att saker och ting ska förändras medan jag lever.

Jo, man kan ha ideer om hur man vill att det ska vara. Det har vi väl allihop. ”Arjeplog borde styras som ett bolag!” hör jag, ”alla måste väl ändå ha rätt till fungerande telefon” – fullt rimligt, ”kulturen är viktig för att vi ska vilja bo här” – sant. 

Därför bevakar jag dokumenten. Bland mycket annat som jag gör så bevakar jag hur man skriver i olika dokument. Och tänker, med en amerikansk touch, att ”the devil is in the details”. Att byta ut ett ”bör” mot ett ”ska”. Att skriva ”alla” i stället för ”en stor del”, att skriva ”hela landet” i stället för ”vi”.

För sen, när vi på regional och lokal nivå ska göra verkstad. Då är det så himla viktigt att det står rätt. Inte minst för att pengarna då fördelas efter det som vi varit överens om. Att den där meningen om att ”vi ska ställa krav på lärosätenas samverkan med det omgivande samhället” står där. Inte att vi ska ”stimulera samverkan”. Som i det program som vi ska diskutera och fastställa i helgen på vår, socialdemokraternas, partikongress.

Där finns ett stycke om de statliga myndigheternas lokalisering. Och ett om lokalservice, högskolor och universitet. Jag tycker inte att det räcker att vi skriver ”i möjligaste mån”. Eller ”där människor bor”. Jag vill att det ska stå att ”en övervägande del av de statliga myndigheterna ska lokaliseras utanför storstäderna” och att man tänker på att ”där människor bor” borde förstärkas med ”eller vill bo”.

Sånt ska jag och mina kompisar i partiet syssla med i helgen. Och jag noterar med glädje att debatten ser annorlunda ut nu än för sex år sedan när jag började jobba med det här. Att man nu faktiskt hör från många håll att hela landet ska kunna leva och ha det lika bra som vi har det, vi som bor som jag t ex. 

Är det någon som tror att ”någon annan” annars skulle göra det jobbet?

Äter frukost och njuter lite av att ha sprungit en runda på morgonen. Nog tar det emot ibland, att ge sig ut. Men jag vet ju att belöningen finns där. Efteråt.

Läser om arbetet för att Skatteverkets lokalkontor i bl a Lycksele ska få finnas kvar. Jag blir lycklig när jag ser att höjda röster kan göra skillnad. Och tänker att jag ändå tror och hoppas att det vi ser är starten på något annat. Ett annat förhållningssätt mellan stad och land. 

Jag har tagit varje chans att berätta om våra villkor. Och många gånger mött förvånade människor som kommer fram efteråt och sagt att de inte vetat, men att de nu insett att landet ser olika ut. Jag tror att människor lyssnar nu. Alla når vi inte, vi som engagerar oss för att även glesare befolkade delar av landet ska ha SINA möjligheter. Men vi når fler och fler och det är nästan så att man blir lite tårögd.

Och så läser jag en krönika om lokalpolitiker –  http://www.dagenssamhalle.se/kronika/taenk-om-lokalpolitikerna-slutade-att-staella-upp-15595  – och tänker att så kan det också vara. Vissa veckor. Att oavsett vad man gör och hur väl man än tycker att man följer den snitslade vägen mot målet, så finns det alltid människor som väljer att se det man inte klarat av. Än. Eller förvränger det man gör.

Och ibland blir jag så trött. På dem. 

Jag vet att diskussionerna runt köksborden inte alltid har så mycket fakta att grunda sig på. Och det är tråkigt när vågorna går höga utifrån hörsägen och fantasier. Jag vet att många verkligen önskar att vardagen i Arjeplog skulle vara guld och gröna skogar. Och att man vill att någon ska stå där, som en gammal trygg farfar och säga att allting ordnar sig. Och när inte ”någon” gör det, utan istället säger att det är svårt och kräver mycket jobb och väldigt lite av att stryka medhårs, så börjar man hitta på och kritisera. Det är mänskligt. Om än korkat.

De som står en nära vill ju ibland att man ska ”tala om hur det är”. Men att gå in och svara i alla trådar på Facebook? Nja. Ofta vet jag mycket, mycket mer än vad jag kan eller vill säga. När någon inte lyckats så bra och vill att det ska vara kommunens fel. Eller när någon ägnar sig åt att berätta om sin egen förträfflighet. Utan självkritik. Och inte blir deras goda sidor, som de ju också har, bättre om andra, såna som jag, sticker hål och kritiserar…

Saklig kritik ska man ta till sig och lära sig av. Och försöka göra bättre, med de resurser man har. Fundera, nästa gång, på vad den som bär fram kritik har för bevekelsegrunder. Om man vill bidra, om man vill peka på sånt som kan bli bättre eller om man vill flytta fokus. Till sig själv.

Och så kämpar vi på…

Andra dagen med kongressombuden inför (S) partikongress senare i vår. Ska snart åka hemåt och förbereda morgondagens kommunfullmäktigemöte. Jag tror och inser att frågorna på allmänhetens frågestund kommer att handla om vad och hur vi ska göra med äldreomsorgen. Tänker att det är svårt att nå fram med ett budskap.

Vi håller på att starta upp ett arbete som ska resultera i en äldreomsorg som är bra, rationell, kostnadseffektiv men som framförallt ska vara den omsorg som den äldre tycker om och behöver. Det ska vara klart 2017 eller kanske till och med 2018. Vi ska ha arbetsgrupper och referensgrupper för att människor som har kloka åsikter eller känner sig oroliga både ska få säga sitt och lyssna.

Oron just nu verkar vara att vi inte alls ska lyssna. Att vi redan har bestämt oss. Och att vi köpt ett hus av landstinget.

Om nånting ska vara färdigt 2017-2018, varför skulle vi då redan nu ha fattat alla beslut? Det vi har sagt är att vi inte kan börja med att peka ut ett hus och sen fundera på vilken verksamhet vi kan trycka in i huset. 

Man måste börja från andra hållet – ungefär som när man väljer bil. ”Vad vill jag ha? 4-hjulsdrift, diesel, automatlåda…ok, vilka modeller har då det?”

Så när radion frågar om vi kan garantera att äldreomsorgen ska förläggas till Vauka så kommer vi att fortsätta skaka på huvudet. Inte för att Vaukagården står på en dålig plats utan för att vi inte hunnit till lokalfrågan i utredandet än.

Jag fick ett mail från SKLs VD. Om att han ville att jag skulle vara med och jobba med att ”möta de utmaningar som inte minst den ökande urbaniseringen ställer oss inför… att ta fram ett kunskapsunderlag som kan ligga till grund för en politisk diskussion på kongressen i november”

Jag är glad för det. Jätteglad att Arjeplogs synvinkel får utrymme. Och tänker att det är precis sånt här som kanske ändå ger resultat. Till slut. Att det ju är det här jag pratar om. Och pratar. Och pratar. Och blir lyssnad på…

Och så läser jag Di Weekend på morgonen. Om biskop Åke Bonnier. Som är förvånad att glesbygdsfrågorna inte fick större utrymme i riksdagsvalet.

Går rak i ryggen till SKL idag.

”Ta itu med invandringen så den hamnar på en normal nivå efter vad vår ekonomi klarar, satsa på dem som är i landet Sverige innan ni satsar på dem som inte är här ännu, satsa på våra ungdomar så inte dessa hamnar i utanförskap, se till att dessa får jobb, bostad och kan bygga för egen framtid, gäller alla svenska medborgare, så kan vi göra reformer längre fram, men tills vidare så finns ju inga pengar, sägs varje dag i media, så varför pressa läget ännu mer, när det saknas jobb bostad och aktiviteter för de som bor här.”

Klippt ur en tråd på Facebook. Kunde varit skrivet i vilken tråd som helst som handlar det minsta om skatter. För just nu är det detta som sägs. ”Vi kan inte just nu för vi har inte råd och vi har ju redan så stor arbetslöshet”

Jag gillar att borra i sånt där. Som ”ni måste ju ta debatten”. Det sa alla för några år sedan. Alla.

Och så började man bryta i det, – hur menar du, vilken debatt? Med vem? Hur då? Den debatt som jag ska ta, ska inte du ta den också?

Hur är det då…
Minskar antalet jobb i Sverige om vi blir fler? Eller ökar de?
Är vi för många i landet Sverige? eller för få?
Hur många flyktingar tar vi emot? Hur många är för många?
Måste vi vara helt klara med allt vårt välfärdsbygge innan nån annan kan få komma hit? Kan man inte jobba med både äldreomsorg och integration samtidigt? Eller ska de två alltid ställas mot varann? Och bara de två.

Kanske ska vi börja där. Diskutera de frågorna. Innan vi bestämmer att allt är så enkelt, enkelspårigt och självklart. Och så jobbar vi på under tiden. Säger hej till den vi möter och tittar den i ögonen. Frågar ”vad kan du”? Och funderar på om den kompetensen behövs i mitt företag.

Eller är det någon annan nu igen. Som ska fixa och lösa och ta hand om?

När jag går till jobbet tänker jag att jag är en kartmänniska. Inte lika nördig som min väninna A som äter frukost med kartbladen uppslagna, men jag ser på verkligheten lite strukturerat: här är det och det och de funkar så här – aha! Då fattar jag!

När jag var yngre var min karta ganska grovmaskig. Höjdkurvorna var nog inte alltid utritade på rätt ställe och detaljrikedomen var låg. Allteftersom jag har levt och lärt så har mitt inre kartblad blivit allt mer innehållsrikt. Men det har kostat – fy sjutton vad det har kostat ibland! Att inse att världen inte alltid ser ut så där, att människor uppfattar saker på ett helt annat sätt och att jag måste tänka om och tänka nytt har inte varit utan ansträngning. Men jag tänker att det är en del av att bli vuxen. Att mogna.

Barnen har det där framför sig. De äldre har kommit en bit på väg. Halkar kanske ibland. Provar. Backar. Eller kör i 250 knyck rakt fram. Ibland. De små står ibland på kanten och låter. Högt. Provar om jag står kvar eller inte. Om jag har tänkt visa dem vägen? Fast de gärna vill visa sina kompisar att de inte bryr sig om nånting i hela världen. Alls.

Livet så långt har gett mig en stor ödmjukhet inför människor. Att vi har olika förutsättningar. Att alla inte VILL ta den enkla vägen. Utan den som efter vedermödor ger den vackraste utsikten. När jag var i tonåren kunde jag tycka att det vore bättre om alla hudfärger blandades med varann – så att vi fick en universell – då skulle ju ingen vara utanför. Och om alla var heterosexuella och trodde på samma Gud. Allt annat tyckte jag var att komplicera saker och ting i onödan – och sticka ut.

Men det har jag vuxit ifrån. För visst är det det som sticker ut som många gånger är det vackraste? Nog vore det bra synd om vi bara tillät det som vi känner oss trygga med? Det som är som det alltid har varit och inte kräver att vi funderar ett varv till.

En tung runda efter vägarna. Jag överskattade min förmåga på gymmet i fredags. Tog i lite för mycket. La lite för mycket vikter på stängerna. Är inte lika vältränad som efter sommaren.

(Men kämpar och har lovat mig själv och han som ska få min njure att jag ska vara i toppform inför bägge de operationer som jag förhoppningsvis nu har framför mig. I mitten på januari ryker knölen i lungan (den som läkarna kallar ”tumör”, vilket jag tycker låter pessimistiskt och defensivt) och så snart jag kan och får flyga igen hoppas jag att vi åker till Göteborg och genomför transplantationen. På fredag ska jag göra den sista undersökningen, bestämma vilken njure som är den bästa.)

Springer på mina tunga ben och lyssnar på ”Eye of the Tiger”.”Don´t change your passion for glory”. Att ha hittat tillbaka till passionen igen! För min familj och mina vänner. För jobbet. Lämna mer tid för det som ger energi och därför orka med det som slukar energin också. Göra det jag kan, göra mitt bästa och inte vara missnöjd för det jag inte räcker till. Stå stadigt. Vara den jag är och vara nöjd med det. Lyssna mer på människor som vill mig väl än de som alltid kommer att vara missnöjda. (Halleluja!)

Och sen läser jag en artikel i DN om Sverigedemokraternas kärna. ”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet” – står det i deras invandringspolitiska program. Mitt i ansiktet på mig som vill vara som jag är och som jag kan. För det är ju jätteenkelt för mig som tillhör normen. Ljust skinn. Uppvuxen i trygga förhållanden. En kvinna som är gift med en man. Fyrabarnsmamma. Farmor. En hel hoper andra ungar, kusiner, mostrar och morbröder som byter barn och kaffe med varann.

Men jag vill ju att det ska vara lika självklart för alla. Oavsett vem man väljer att dela säng och tvättmaskin med. Oavsett om ens föräldrar trodde på Gud eller Allah eller något annat. Oavsett var i världen vi bor eller kan bo. Och nej, det är inte svårare än så. ”en gemensam nationell identitet” betyder att massor av människor inte passar in. Och vem ska bestämma hur ”identiteten” ser ut? Skulle alla mina barn att passa in? Skulle mina vänners barn – de vännerna som är renskötare – passa in? Jag kan räkna upp massor av exempel som blir knepiga.

Det var inte de galna ledarnas fel att det gick åt helvete förra gången, om du frågar mig. En stor skuld faller på alla de som blint gick med på detta elände, vi och dom-resonemangen, utan att bry sig om att tänka själva.

Och jag begriper att de som gillar SD inte läser min blogg. Men om nån av ni andra, som gör det, också vänder er om i konsumkön när nån säger nåt konstigt, och bara frågar ”hur menar du nu?” eller helt enkelt säger ”men vad är det där för dumheter”, så kan vi få även en del av de som inte har tänkt färdigt att kanske göra det.

Eller hoppas jag för mycket?

Började morgonen med att skriva ett fejsbook-inlägg om vad dagens huvuddrag är. Ångrade mig samtidigt som jag klev in genom dörrarna på Tingsbacka. Om min egen definition av de sociala media som jag använder är att jag är någorlunda privat på fejjan och politisk i min blogg kanske jag ska vara tydligare med mina egna gränser?

Bestämmer mig till slut för att skita i det och göra som jag själv tyckte i morse. Och kanske utveckla mina tankar här.

Stiftelsen Arjeplogshus har gjort ett omfattande saneringsarbete de senaste åren. Vi har haft det lite ”okontinuerligt” på personalssidan vilket har bromsat arbetet, men efter dagens styrelsemöte konstaterar vi att om inte alla prognoser slår alldeles fel så går det ihop. Och med tanke på att vi behöver lägga ut mindre pengar i ränta på våra lån pga de låga räntenivåerna kan det till och med bli pengar över nästa år – som vi då kan använda till att öka underhållet. För där finns det ett skriande behov.

Kultur är viktigt. Ser att en del rynkar på näsan åt att t ex landstinget håller på med kultur. Men varför? Om inte regionen tar på sig ett uppdrag så faller det ju tillbaka på kommunerna. Den förhållandevis pyttelilla skatt som landstinget tar in till kultur i länet skulle då istället tas ut av kommunerna. Tror nån att vi då skulle få mer för pengarna? Eller vill människor verkligen att vi ska sluta fylla utrymmet mellan husen (med mer än snö och mygg som nån uttryckte det)? Jag vill att mina barn ska kunna ha mer i sina liv än läxor och innebandy. Jag vill att de ska utvecklas som människor. Ibland tvingas vända och vrida på sig själv för att förstå omvärlden och andra människor. Ibland kunna sjunga och spela riktigt vackert själva. Eller fult. Det får de bestämma själva. Men att tro att vi inte behöver kultur, eller att kultur hela tiden skapar sig själv – utan pengar – är naivt. Det står jag för!

Och sen blir jag GALEN av det här att lantisar är dummare än storstadsbor. Jag gillar inte ens när man försöker bevisa det med statistik eller förlöjliga frågan med humor. Jag är spyless på saker som upprepas så länge att de tillslut framstår som sanningar. Och som vi som bor här får lägga massvis med energi på att försöka förklara. Nej, våra mygg är inte stora som småfåglar. Ja, vi kan vara ute på sommaren. Ja, jag var brun som en pepparkaka i somras efter att ha tillbringat en tid på vår brygga i Arjeplog. Nej, jag är inte särskilt korkad. Nej, jag kommer inte från en del av landet som inte bidrar positivt till Sveriges BNP – TVÄRTOM. Bara vattnet i Skellefteälven är värt en 3-4 miljarder. Per år. Oräknat energiskatter och moms. Som också går in i statskassan.

Punkt och puh.

Och ja, nu behöver jag äta och sluta vara så ilsken.

Undergång verkar drabba oss med jämna mellanrum. När allting kommer att gå åt helvete. Både det stora och det som är smått.

Och här nånstans väcks den där känslan i magen. När Britta vill höja rösten. Säga: Vänta lite. Vänta och se!

Jag undrar hur många beslut och strategier som jag har varit med och dragit upp, som varit alldeles nödvändiga, men som inneburit ett visst mått av förändring. När beslutet innebär att vi gör på ett annat sätt, med andra arbetsuppgifter, när arbetsgruppen måste sättas ihop annorlunda, vi slutar med ditt och börjar med datt… Och – såklart – när man själv varit med i processen från början så är det logik man redovisar. Andra har inte hunnit med. Det får man ha respekt för.

Men reaktionerna..? Av 100 människor tycks 93 bli arga av förändringar. Några, bara några, blir nyfikna. Vill veta hur man tänkt. Hur ska vi lyckas med detta?

Första gången jag verkligen upplevde detta var när vi på 90-talet ändrade sophanteringen i kommunen. Från sopsäckar till gröna tunnor. Från hämtning en gång i veckan till varannan vecka. Jäklar vad jag fick skäll, jag också, fast jag inte ens hade en ledande position i kommunen. ”Det kommer aldrig att gå” ”folk kommer att slänga sopor i skogen”. På konsum. I kön till frisören. I telefon.

En slutsats har jag dragit genom livet. Och den är tyvärr ganska krass. Om man ska förändra något, stort eller litet, kan man inte lyssna på alla belackarna. För då blir inget gjort. Och det är synd – för till slut stänger man öronen för även det som skulle vara bra att lyssna till. För att kritiken tenderar att vara så onyanserad. Och de allra flesta gånger blir det ganska bra. Bara annorlunda. Ofta billigare. Och två år efter förändringarna möter man samma personer som säger ”jo, men nog blev ju det här bra”.

Nu har en ny regering tillträtt. Kanske ska vi låta dem jobba 100 dagar innan vi har åsikter om undergång och Harmageddon?