Hur ska man kunna förklara och berätta med korta, slagkraftiga ord som helst ska rymmas på en valaffisch? När politik och samhällsutveckling egentligen kräver att man har flera tankar i huvudet samtidigt, att man ofta får välja mellan två onda ting istället för mellan två goda?
Att utveckla en kommun som Arjeplog handlar inte bara om att bestämma sig. Det handlar om engagemang, om samarbete, om att fundera klokt och tills man är färdig. Men ofta mest om pengar.
”Varför händer det jävlart ingenting i den här kommunen?”. Säger en del. ”Mhmm”, svarar jag. ”Varje dag tar vi hand om äldre människor, ger dem mat och omvårdnad, byter blöjor på både gamla och barn. Ger barnen en pedagogisk omvårdnad. Och sen ger vi dem utbildning. Och vi expedierar bygglov, håller koll på miljöfrågor, kör värmepannor, lagar vägar (lite för lite kanske), jobbar med besöksnäringens utveckling och hjälper de företag som vill. Vi har drygt 300 anställda som går till jobbet och levererar välfärd – och du säger att ingenting händer?”
Jamen ingenting nytt! Inga nya jobb!
Jo, det kommer det också. Både besöksnäringen och de statliga organisationerna växer. Duktiga företagare anställer fler. Och kommer att behöva anställa ännu fler i takt med att människor går i pension.
Och DÄR nånstans, där kickar politiken in. För se kompetensförsörjning (som det heter när man försöker se till att det finns utbildade människor till varje jobb) är en typisk politisk fråga.
Och så kommer man på att allt det där som Arjeplog är beroende av, det är inte mycket av det som vi bara kan peka med hela handen och klara själva. Universiteten styrs inte av oss. Kommunala skatteutjämningssystemet beslutar regering och riksdag om. Den där helt märkliga strandskyddslagen – den beslutas av riksdagen som alla lagar. Och där finns ju ett val. Antingen sätter man sig på rumpan och tänker ”det där borde de ju begripa att de ska ändra på”. Eller så ägnar man tid och kraft åt att förklara hur det funkar i en liten kommun. Pratar med ministrar, regionråd, statssekreterare, utredare, kommittéer och alla andra som har möjlighet att påverka besluten. Man knyter antingen handen i fickan eller väljer att säga vad man tycker. Vilket tror du är bäst? Själv har jag aldrig varit så duktig på att vara tyst när jag tycker att någon har fel, inte har begripit eller helt enkelt har märkliga fakta till grund för sina åsikter. Men att bara ringa nån och beställa reformer – si, den tiden är förbi.
Nej, vi måste gå ihop med andra för att klara vår kompetensförsörjning (både att hitta rätt människor att anställa och att ha råd), vi måste visa att vi är flera som påverkas av riksdagens fattade beslut, vi måste hantera våra pengar klokt och långsiktigt, vi måste vara extra duktiga på mycket eftersom vi är så få, och vi måste vilja framåt hela tiden.
Nu bygger vi snart ett nytt äldreboende – det är en del i en trestegsraket som vi hoppas få till och som OCKSÅ syftar till att det ska komma lös bostäder till marknaden, förutom att vi ska klara BRA vård och möjligheter till heltider för personalen. I moderna lokaler med värme på vintern och kyla på sommaren.
Vi har snart ett nytt bostadsområde färdigt. Och vi har köpt mark där vi kan göra ett till.
Argentis tar nya, strategiska, steg framåt och har börjat jobba tätare med kommunen för att driva på näringslivsfrågor och ro med alla åror till hjälp för företagen och utvecklingen.
En ny personalpolicy slipas på. Klar under hösten.
Översiktsplanen är äntligen klar. Ett antal nya LIS-områden (landsbygdsutveckling i strandnära områden) gör det något enklare att få bygga något närmare stränderna. Planen rosas från myndigheterna omkring oss. Därför att den är bra!
Plan på nån form av center för att ta tillvara på just det som är unikt och som kan knytas till företagande tar form. Vi kommer att kunna använda delar av de 1,7 miljoner per år som vi fick av regeringen under tre år för att komma igång. Test i kallt klimat och besöksnäringsutveckling utifrån den forskning som Silvermuseet presenterar är huvudspåren. Är det viktigt? Ja, både för en blandad arbetsmarknad men också för att vi faktiskt ska visa för omvärlden vilken kapacitet vi har! Om vi inte gör det så är det ingen som tror det. Ska vi kunna ta emot någon spännande etablering måste vi också kunna visa att vi tror på oss själva – så tänker jag!
Silvermuseet planerar för sin fortsatta verksamhet. Ett seminarium under hösten med inbjudna delaktörer är i rullning strax.
Länsstyrelsen och LTU har gjort en första studie av Norrbotten som testlän och vad som uppnåtts och saknats. Vi har tryckt på för att den skulle komma till stånd.
Regeringens utredning om styrning av lärosätena (universitet och högskolor) har vi diskuterat med utredaren tillsammans med de andra kommunerna inom kommunalförbundet Akademi Norr.
Vi startar en gemensam nämnd med Norsjö och Malå för MBR-frågor. Detta skapar en större gemensam verksamhet som alla har nytta av. Kompetens kan spridas och arbete kan fördelas på fler.
Har skolan de bästa förutsättningarna i form av bl a lokaler? Det har vi börjat titta på så smått.
Gör vi ingenting? Vi gör en hel del. En del har jag räknat upp. En del pratar vi högt om och en del gör vi ändå. Ibland – som kring Försäkringskassans regler och metoder – kanske vi pratar med rätt personer, flera gånger, utan att det syns i media – för så funkar också politik.
Så sammanfattningsvis: pengar är en ändlig resurs. Med små marginaler i en liten kommun. Vi måste använda våra smart. Det har tagit tid att börja kunna lyfta blicken över horisonten, det gör det när man mest måste skotta där man står (vara mer tjänsteman än politiker), men nu börjar luften under vingarna komma. Vi börjar investera igen.
Vill du att vi ska kunna fortsätta på den inslagna vägen? Då vet du var du lägger din röst den 9 september. Vi lovar inte runt och håller tunt. Vi gör helst tvärtom. Och vi gör det som krävs. Men hur skriver man sånt på valaffischerna?