Jag säger hellre det du behöver höra än det du vill.

Jean-Claude Juncker har sagt: ”Vi vet alla vad vi måste göra – vi vet bara inte hur vi ska bli omvalda efteråt”.

Meningen hugger tag i mig. Jag funderar länge hur man gör när man resonerar om sånt här. När man säger saker som man tycker att människor behöver höra, och inte det de vill.

För i det jag ser omkring mig, i reaktioner på sociala media, i gammelmedias stora oförmåga att våga (?) skildra frågor med fler bottnar än konflikten, i opinionsinstitutens mätningar tycker jag mig avläsa en rädsla och en skitnödighet som jag inte gillar. Och ibland måste jag få säga även det.

Jag leder en liten kommun. Den har begränsade resurser. Vi har gjort stora förändringar, inte för att vi tycker att det är kul men för att det är nödvändigt. Vi måste hela tiden anpassa munnen efter matsäcken. Och det har – i stort sett – gått vägen. Vår kostnadsnivå är lagom nu.

Och jag har sagt:

”Nej, kommunens uppgift är inte att ha så många anställda som möjligt, tvärtom! Det vi ska göra är att leverera så mycket välfärd som möjligt för så lite pengar som möjligt.” (Kommunen samlar in skattepengar från medborgarna och anställer personal för att ge medborgarna skola, vård och omsorg – främst. Om vår uppgift var att i första hand hålla folk med arbete så skulle arbetslösheten vara noll, vi skulle anställa alla!)

”Ja, ibland är det billigare, på lång sikt, att lägga ner ett antal miljoner på ett bygge även om det i slutänden blir dyrare än vad som var tänkt.” (Ungefär som när du hyr en lägenhet till din familj och hyran är 10.000 kr i månaden – och om du bygger ett hus så blir boendekostnaden per månad lägre – även om huset blev 200.000 kr dyrare än du hade räknat med.)

”Ja, vi vill hitta samarbeten med andra kommuner för att både hålla ner kostnaderna och öka kompetensen – och det kommer att innebära att färre får jobb” (När varje person inte behöver jobba med 10 olika saker utan kanske bara två så blir man duktigare, mer specialiserad på det man gör, men större volymer ger också större möjligheter till rationella lösningar)

Osv.

Och det är inte gnäll. Men det är jäkligt tråkiga förklaringar som inte river ner några applåder. För det folket tycks vilja ha är snabba leveranser av nya arbetstillfällen och att staten ska betala!

Man vill inte lyssna när någon förklarar att arbetstillfällen kommer från företag som drivs av människor som måste trivas i Arjeplog om företagen ska finnas här. Att det är kultur, fritidsaktiviteter och tillgång till kompetensutveckling som är det viktigaste för en attraktiv kommun. Och att staten visserligen har börjat lyssna även på glesbygdens röster men att det vore dumt att inbilla sig att det bara är att åka ner till Stockholm och dänga portföljen i bordet hos närmaste statsråd.

Vi kommer att ha mer och mer tur ju mer vi tränar (för att travestera Ingemar Stenmark). Men är det vad folk vill höra?

Eller vill de bara höra att ”allt kommer att ordna sig”? Och inte bry sig om ifall vägen dit består av att vi kastar ut alla invandrare, slutar ge ”bidrag” till alla ”låtsas-sjuka”, låtsas att det då blir pengar över till mat åt de gamla (är det någon som frågar om de gamla i Arjeplog får mat?) istället för att vi både letar reda på undangömda skattepengar och till och med hjälps åt att betala några kronor till?

Varför skyller människor på att de är så trötta på politiker samtidigt som man sväljer vilka lögner och halvsanningar som helst? Varför är det bara såna som jag som måste vara korrekta och pålästa innan vi svarar på frågor?

Ansvaret är delat. Vill du ha ett annat system än det demokratiska så får du komma med bättre argument än att det tar tid och att det finns människor som kan sko sig på systemet. Den andra varianten har vi provat förr – den funkade inte särskilt bra då heller.

Och jag tänker fortsätta att säga vad jag tycker att du behöver höra. Inte det du vill.