Jag spelar jag en låt av Euskefeurat om en kille som just blivit pappa. Till en fyrakilos dotter. Och hur han tänker att han ska nynna Internationalen för henne när han ska bära omkring på henne. Och jag tänker: ”jo, tjena – det är inte många unga killar jag känner som skulle välja den och stå för det”. Och tankarna vandrar till Kramfors där äldste sonen bor. Han har sitt arbete i Frånö – därifrån som tåget gick 1931 till Lunde. Vi har varit där och tittat och han kan redogöra för vad som hände. Vilket jag nog aldrig hade förväntat mig att han skulle kunna. Jag trodde inte att unga människor höll reda på sånt. Längre.
Och så kliar det. Rör sig i magtrakten. Och det är svårt att få ihop tankar och reflektioner utan att det blir fel. Utan att delar av det jag skriver kan lyftas loss från sammanhanget och användas mot mig.
Men vad är det som går sönder? Är det så enkelt som att de hade mycket mer att kämpa för, de som föddes före oss. När klasskillnaderna var större. När föräldrarnas ekonomi bestämde om du kunde studera. När företagen kunde bete sig illa och om du protesterade eller gick med i facket så åkte du ut. När vård gavs efter förmåga och det innebar att dödligheten var större och att akuta skador inte klarades alls. Min pappa gick 6 år i skola. Han hade läshuvud och studerade på sitt eget sätt hela livet. Min morfar blev kronojägare mot alla odds. Till skolan hade han med sig lakan ”sömmade av tunnsäckar” som hans syster hade gjort och skickat med honom. Och det var i stort sett allt.
Och nu har de flesta det bra. Mycket bra. Så bra så att det nästan räknas som misär om barnen måste bo i samma rum. Så bra så att skolmaten ratas och slängs och byts ut mot godis. Så bra så att jag kan åka till Stockholm på morgonen och vara hemma på kvällen även fast jag bor i Arjeplog. Så bra så att min pojkvän har levt och överlevt två njurtransplantationer.
Och nu frodas talet om orättvisor. Stad mot land. Vi mot dom. Rop om orättvisa skatter och för låga pensioner. Krav på att skolor och BB ska finnas där de alltid har funnits. Annars…!
I varenda rop finns en historia som är sann. Om en tant som har svårt att få ekonomin att gå ihop. En familj vars barn får långt till skolan. En blivande mamma som är rädd och inte vill behöva åka så långt. Nån som utnyttjade sjukförsäkringssystemet medan en annan jobbade trots värk i kroppen.
Men sett över det stora hela så har vi det så bra att det saknar motstycke. Och nu frodas rasism och fascism.
Jag kan inte förklara det. Jag får inte ihop det.