På dåligt humör. Funderar på min roll som politiker. Som den som ska stå längst fram. Tålmodigt förklara. Aldrig tappa humöret. Bortse från dumma/insinuanta/nedsättande kommentarer. Driva igenom nödvändiga beslut. Ta bort verksamhet som vi inte har råd med.
Och mötas av ”jamen vi skiter i hur många gånger du förklarar det där, vi vill ändå inte”.
Och tänk om jag skulle säga som det är lite oftare? Tala om att jag tycker att fler borde tvingas att både väga alla argument för och emot – och den här frågan mot alla andra frågor. Det skulle ju inte funka. För är jag inte FÖR så måste jag ju vara MOT!
Vårdfrågor engagerar. Det är inte mitt bord och därför ska jag inte kommentera de enskilda besluten. Men det är klart att jag fattar att det inte kan finnas högsta medicinska kompetens överallt. Och jag fattar att det också handlar om trygghet. Men självklart har jag också lyssnat på de som pratar om kompetens. Tänkt att det borde få ha betydelse.
Skolfrågor engagerar. Det är mitt bord. Jag vill att ungarna ska få en riktigt bra utbildning. Och jag ser att alltför många pratar om byns överlevnad när de borde prata om långsiktig kvalité på undervisningen. Jag ser att alla är experter på skolfrågor. För de har ju gått i skolan. Vi hade ett kommunalråd en gång som var förbannad över att hans barnbarn inte kunde alfabetet. Som om det var den viktigaste markören på kvalitet.
I början på 60-talet hade vi en sjukstuga i Arjeplog där kvinnorna födde sina barn. Jag tror inte nån vill tillbaka dit. För om samhället ska leverera exakt samma välfärd som på 60-talet så måste ju utvecklingen leda oss tillbaka dit. Hemmafruar. Biltomma vägar som vi kunde spela tennis på. Ungar som kanske ville och kunde göra nåt helt annat än vad föräldrarna gjorde, men som hindrades av brist på pengar. Statlig television utan konkurrens. Utslitna kroppar. Cancer som inte gick att bota. En medellivslängd som låg strax över pensionsåldern. En del kanske vi önskar tillbaka. Men här är det ”take it or leave it”. Hela paketet eller inget. Och var det så himla bra?
Och hela tiden ligger hotet där. ”Om ni inte gör som vi säger så röstar vi in rasisterna istället!” För de säger ju att allt ska bli bra – fast vi vet att det är det parti som vill skära allra hårdast i vård, skola och omsorg. Och om någon säger emot så grinar de illa och gör ungefär som trots-barn. Buhu! Jag fick ett nej! Dig ska jag minsann hålla koll på! Så där gör du inte ostraffat mot mig. Och så kallar man de demokratiska organisationernas företrädare för allsköns öknamn. Målar ut dem som det ena eller det andra baserat på lösryckta ögonblicksbilder. ”Om du är för en palestinsk stat måste du hata judar”. ”Om du är utbildad svetsare kan du inte leda en regering”. ”Om du tar bort det här sjukhuset ska du minsann få se!”.
Och jag blir så less. Men det får man väl inte säga i det här landet.
4 svar på ”Om att välja att se det ena men inte det andra”
Så bra du är så därför håll ut. Det rätta kommer att segra. Du är utomordentligt övertygande.
Ibland är ilska nyttigt. Och ärlighet. Bra rutet!
Du har helt rätt, men varför begränsar du dig?
Det kanske behövs mer skrik och leva om för att väcka upp och engagera.
Kör hårt!
Det kallas för ”snillism” av norrmännen, alltså politikernas tendens att alltid hålla med folket, säga att ”det där ska vi ta upp” eller om det är ohemula krav som ställs, pedagogiskt försöka förklara att exempelvis vikande befolkningsunderlag leder till att skolor läggs ner, eller om det inte föds så många barn, så blir BB i farozonen….som ett slags lärare med en bångstyrig klass. Men kanske är det dags att börja käfta emot mer?