Nu mina vänner journalister…

…tänker jag vara lite obekväm med er. Det betyder inte att jag håller er ansvariga för all världens elände. Alls inte. Men vid många tillfällen, och i många journalistiska produkter, gör ni ett dåligt jobb! Ett jäkla dåligt jobb.

Häpp! Får en kommunalpolitiker säga så? En som ska granskas?

Ja, jag får väl också ha vilka åsikter jag vill!

I min definition av Rent Spel ingår ändå att först försöka prata själv med människor som jag tycker skevar iväg. Eller representerar något som jag funderar på. Och sanningen är att jag faktiskt försöker att diskutera hur återgivningen av samhällsutvecklingen ser ut i media, med både journalister jag känner och med såna som jag inte känner.

Till mediachefen skrev jag så här:

Och då fick jag det här svaret: ”Generellt formulerat ligger det i formens natur att medierna lyfter fram konflikter. Att tydliggöra skeenden och förhållanden. Det korta formatet kondenserar, förenklar skeenden ytterligare. Målsättningen måste dock vara att ändå att det som står där är sant, med beaktan av att nyanser faller ifrån. Jag menar att medierna tar ett stort samhällsansvar, är en viktig del av demokratin och lyfter fram frågor som berör läsarna i ljuset. Jag tror dock att definitionen av ”samhällsansvar” varierar beroende på vem som använder ordet.”

Men det är exakt det jag menar! Att medierna använder sig, nästan jämt, av att det ”ligger i formens natur att medierna lyfter fram konflikter”. Men då blundar man tamejfan för att man då blir en aktiv del i den förenkling som tar död på oss. Min fråga till mediachefen blev: ”Vill journalisterna verkligen bo i ett samhälle där bara de politiker som skriker högst eller enklast styr?” På det fick jag inget svar. Efter det råder tystnad.

Häromdagen läste jag en krönika i en helt annan tidning. Jag tänker inte lägga ut en länk till den eftersom jag framför enskild kritik – och ni behöver inte veta till vem. Men hen skrev: ”Hej alla som verkar på den offentliga arenan. Hej alla företag, organisationer och föreningar. Ni vet de där policydokumenten ni har, de där värdegrundspapperna ni kände er manade att skriva för att sådana ska man ha. Det är dags att ni plockar fram dem nu och funderar på om de fina formuleringarna är något ni står för. På djupet. Om det är bokstäver med innebörd eller bara tomma ord utan egentligt innehåll.”

och också:

”Det är på allvar. Så, ni som verkar på den offentliga arenan. Ta fram alla era papper om er värdegrund och ställ er frågan: Är det på allvar? Är orden på riktigt? För ni kommer att prövas.Var står ni? Vad anser ni är anständigt?”

Inte ett ord som journalistens ansvar för hur den offentliga arenan beskrivs. Att det som medierna väljer att beskriva är fragment. Och ALLTID de fragment som innehåller en konflikt. Och när jag kontaktade hen och bad att vi skulle resonera lite blev svaret ”Arjeplog är för långt bort för ett fysiskt möte”.

Jag tycker att man målar en bild av svart och vitt, liten mot stor, kallar det granskning men sätter nästan alltid bilden av att politiker finns där för att jävlas. Eller sko sig. Den bild man sätter i media, oavsett om man väljer att i svart och vitt beskriva 2% av det som händer, kommer att uppfattas som den 100%-iga sanningen. ”Kvinnan är en bitch”. ”Valet är riggat”. ”Ut med utlänningarna som bara förstör”.

Och då är det inte så konstigt att människor säger att de vill ha ”något annat”.