Alla vill hjälpa människor i nöd.

Det är min utgångspunkt. Vi är människor och inte lägre stående, egoistiska varelser som kör förbi när det hänt en olycka. Eller när någon är i nöd.

Varför dras jag då hela tiden in i småskurna diskussioner om pengar? ”Var ska pengarna tas? De gamla får minsann inte mat! Vem är det som betalar?”

Varför? Är det så enkelt att vi gör skillnad på vi och dom? Kanske. Kanske är det svårt att känna medmänsklighet med människor långt borta? Är det det som sticker i en del? Att vi inte omedelbart kan prata samma språk? Att någon är högröstad när jag skulle ha varit lugn och saklig? Att den svenska kö-kulturen inte finns i hela världen?

Vem är det som betalar?

Vi betalar. Samhället betalar. Staten betalar. En försvinnande liten del av våra gemensamma skattepengar (de statliga, som kommer från höginkomsttagare och företag och skatt på kapital) går till att hjälpa folk i nöd. Kommunen betalar inte. Inte en krona går från äldreomsorgens eller skolans anslag. Ifjol fick vi tvärtom 27,6 miljoner till detta.

27,6 miljoner. Det är mycket pengar. Ska man vara krass så har vi faktiskt skapat jobb för nästan hela den summan. Jobb i skolan. Jobb i boenden och omsorg. Om vi nu ska prata om pengarna och inte om gärningen rörande människor i nöd. Om vi inte fick de 27,6 miljonerna skulle skolan – med det lilla antalet barn vi har i kommunen – ha haft en mycket, mycket tuff ekonomisk situation. Nu har vi en mycket, mycket tuff arbetssituation. Men inte ekonomiskt.

Det är tufft det uppdraget vi gör. Vi sliter. För att människor ska ha det bra hos oss. För att de ska få räta upp sina liv efter krig och elände. Få utbildning. Kunna bidra tillbaka till oss. Precis som vi alla gör. Det är inte enkelt det vi gör. Men vi, som skriker efter inflyttning, kan, om vi gör det bra, bli fler. Fler som kan göra jobben. Fler som kan ta över när den stora generationsväxlingen nu faktiskt sker. Nu när 40-talisterna går i pension.

Och hur skulle vi annars göra? Vi som är människor och inte någon liten lort, som Skorpan Lejonhjärta sa i Astrid Lindgrens bok. Och handlar det då om pengarna? Egentligen. Eller handlar det om annat? Ogenomtänkta, mörka tankar. Rädsla?