Månad: februari 2017

Jag spelar jag en låt av Euskefeurat om en kille som just blivit pappa. Till en fyrakilos dotter. Och hur han tänker att han ska nynna Internationalen för henne när han ska bära omkring på henne. Och jag tänker: ”jo, tjena – det är inte många unga killar jag känner som skulle välja den och stå för det”. Och tankarna vandrar till Kramfors där äldste sonen bor. Han har sitt arbete i Frånö – därifrån som tåget gick 1931 till Lunde. Vi har varit där och tittat och han kan redogöra för vad som hände. Vilket jag nog aldrig hade förväntat mig att han skulle kunna. Jag trodde inte att unga människor höll reda på sånt. Längre.

Och så kliar det. Rör sig i magtrakten. Och det är svårt att få ihop tankar och reflektioner utan att det blir fel. Utan att delar av det jag skriver kan lyftas loss från sammanhanget och användas mot mig.
Men vad är det som går sönder? Är det så enkelt som att de hade mycket mer att kämpa för, de som föddes före oss. När klasskillnaderna var större. När föräldrarnas ekonomi bestämde om du kunde studera. När företagen kunde bete sig illa och om du protesterade eller gick med i facket så åkte du ut. När vård gavs efter förmåga och det innebar att dödligheten var större och att akuta skador inte klarades alls. Min pappa gick 6 år i skola. Han hade läshuvud och studerade på sitt eget sätt hela livet. Min morfar blev kronojägare mot alla odds. Till skolan hade han med sig lakan ”sömmade av tunnsäckar” som hans syster hade gjort och skickat med honom. Och det var i stort sett allt.
Och nu har de flesta det bra. Mycket bra. Så bra så att det nästan räknas som misär om barnen måste bo i samma rum. Så bra så att skolmaten ratas och slängs och byts ut mot godis. Så bra så att jag kan åka till Stockholm på morgonen och vara hemma på kvällen även fast jag bor i Arjeplog. Så bra så att min pojkvän har levt och överlevt två njurtransplantationer.
Och nu frodas talet om orättvisor. Stad mot land. Vi mot dom. Rop om orättvisa skatter och för låga pensioner. Krav på att skolor och BB ska finnas där de alltid har funnits. Annars…!
I varenda rop finns en historia som är sann. Om en tant som har svårt att få ekonomin att gå ihop. En familj vars barn får långt till skolan. En blivande mamma som är rädd och inte vill behöva åka så långt. Nån som utnyttjade sjukförsäkringssystemet medan en annan jobbade trots värk i kroppen.
Men sett över det stora hela så har vi det så bra att det saknar motstycke. Och nu frodas rasism och fascism.
Jag kan inte förklara det. Jag får inte ihop det.

Jag tänker så här: 
Jag sitter här i min stuga i den lilla skogen. En brasa brinner i öppna spisen. Stugan är liten och mysig och innehåller de flesta bekvämligheterna. Sjön ligger strax nedanför och här badar vi på sommaren, hela den utvidgade familjen med barn och andras barn och deras barn och f d partners och deras nya och de barn som hör till dem. Vi är hyggliga mot varann och om jag har mat och kaffe och du är hungrig och kaffesugen så får du ta för dig.
Det är klart att det är ett privilegium. Alla har inte en sån stuga. Alla har inte ekonomi så att de kan inreda med den soffa de vill ha. Alla har inte relationer med sina närmaste som gör att man både gillar och står ut med varann.
Vad har jag fått och vad har jag skapat själv? Har jag anledning att känna mig sviken av samhället? Hur har det med varandra att göra?
Och så läser jag en krönika (som för mig handlar mest om tillit):

http://www.dt.se/opinion/ledare/lisa-magnusson-sd-s-valjare-ar-inga-missanpassade-stackare-som-inte-vet-battre

”— Mätningar har gjort tydligt att det som verkligen skiljer exempelvis Sverigedemokraternas väljare från andra är deras brist på tillit.

Låter det som att jag ömkar dem, och säger att de är missanpassade stackare som inte vet bättre? Det är inte så jag menar. Jag menar bara att skälet till att Donald Trump vann presidentvalet knappast var att han framstod som statsmannamässig och att hans politiska program var det som gynnade flest människor. De flesta som röstade på honom var folk som känner att det inte spelar någon roll. Sådana som vill jävlas med det etablissemang som de tänker sig stått i vägen för dem under hela deras liv. Och de talar besatt om det systemet, om eliten.—”
Och jag ser att jag utifrån det resonemanget, som låter klokt, nog uppfattas som en del av ”eliten”. Och hur mycket jag än pratar om Fakta, om vad som är Sant, om vad jag tycker är Rimliga slutsatser och ställningstaganden så kommer en stor hög människor aldrig att lyssna.
Så vad blir nästa steg?
För det jag också funderar på är att samhället naturligtvis förändrats. Jag tycker ju inte att det blev bättre av att jag fick välja elbolag och vilket telefonbolag jag vill ringa med. Och här hos oss finns bara ett sorts apotek så vad blev så bra av det? Andra tycker annorlunda och så diskuterar vi det. Många varv.
Men det ändrar ingenting för de människor som vill jävlas.
Och jag behöver förstå vad de vill ha. Egentligen. Men jag vet inte hur jag ska göra för att detta inte sedan ska krocka med min världsbild. För i mitt huvud är samhället just nu vad det är. Och jag gör det jag kan för att förändra det jag ser är fel. Och det är en helt annan sak än att skrika och bråka och vara arg och vilja jävlas för att saker inte är som jag drömmer om. 
Och då blir min fråga: Om den där Drömmen inte är riktigt klok, eller inte går att förverkliga utan att massor med Andra Människor far illa – är lösningen då ändå att De Svikna Människorna ska ha det som de vill? Eller vad är det de vill?

Sedan jag började som kommunalråd, för snart 8 år sedan, har jag jobbat efter några olika ledstjärnor: 

Göra det bästa av kommunens situation (dvs skärpa till budgetarbetet, finna bättre jämförelsenycklar… helt enkelt – vi ska klara oss på de pengar vi har, tamejfan), 

Stå upp för det som behöver göras (inte fega ur när de tråkiga besluten ska fattas så länge som argumenten ändå håller) och 

Arbeta för en förändring av de stora villkoren.
Och det är klart att det har kostat.
Idag lämnar kommunen ett överskott (även om det inte är säkert att nästa år blir så lätt att få ihop), vilket är nödvändigt för att överhuvudtaget kunna hålla igång vård, skola och omsorg – det får inte vara så att man från gång till annan måste ta till panikåtgärder för att pengarna helt plötsligt tar slut.
Stödet för mig och mitt parti sjönk ganska kraftigt i förra valet. ”Inte så konstigt” sa jag, ”så är det om man vägrar lova guld och gröna skogar”. Men rent praktiskt så innebar det att partierna måste närma sig varandra, ingen kunde längre (som de faktiskt gjorde tidigare) viska att de höll med i sak men skulle rösta emot ”eftersom ni ju ändå kommer att få igenom förslagen med egen majoritet”. Det var bra. Mitt eget parti fick backa på kraven att ”vi skulle ha alla poster och inte dela med oss till de andra”. Det var också bra. Även om det sved att vi hade backat.
Men viktigast av allt: De saker som jag, och flera av mina kollegor, åkt land och rike kring (nåja, mest till Stockholm) och pratat om – de återfinns i ett dokument som alla riksdagens partier varit med och jobbat fram. 75 förslag för att skapa en ”sammanhållen politik för de svenska landsbygderna”. 

Under den förra regeringen pratade jag flera gånger för den s k Framtidskommissionen. Jag har en bok liggande i min hylla med något av mina citat i. Detta ledde inte till nånting.

Nu är Arjeplog utpekat, som en av 23 kommuner i landet, som ett område där man föreslår nedsättning av arbetsgivaravgifter, nedskrivning av studieskulder (enligt norsk modell), att bredbandsutbyggnaden måste säkras och nå 100% av befolkningen – inte 90%, att tillgång till utbildning måste flyttas till våra lärcentra och till vilka omlokaliseringen av 10000 statliga jobb ska ske.

Paketet innehåller mycket annat. Jag läser och lyssnar och funderar. Säkert kommer jag att komma på något som skulle kunna ha sett ut på något annat sätt, men jag inser också att det är en väldig styrka att alla partier var överens om 74 och ett halvt av de 75 förslagen.

Jag ser att regeringen redan börjat jobba för att förverkliga en del. Och jag ser att storstadsområdena är på krigsstigen. Man vill t ex ha kvar sina reseavdrag – som till 70% idag utnyttjas just där (och främst av medelålders män med höga inkomster). Där det finns kollektivtrafik.

Om dessa 75 förslag tar sig igenom riksdagen så är mitt uppdrag slutfört. Amen. Vågar ni lita på att jag vet vad jag pratar om?

Känner att jag nog måste passa mig så inte #argabritta tar över från #brittasägervadhontycker. Jag vet att jag är en person som är extremt beroende av strukturer och av att se hur det jag gör idag påverkar hur jag och de mina har det imorgon. Men nog är det väl själva fan att det finns så många som antingen skiter i orsak och verkan eller tycker att alla små händelser helt enkelt är okej eller rätt åt någon?
Hur många gånger per dag läser jag ironiska inlägg om vad feminister gör, vad de borde göra istället och att feminism förmodligen leder till att kvinnorna kommer att göra männens jobb och männen då måste amma barnen och diska för att alla ska göra samma?
Vet ni vad? Nä! Det handlar överhuvudtaget inte om det. Det handlar om att min dotter ska få göra precis vad hon vill med sitt liv. Och att hon idag hindras av inbyggda, förutfattade meningar hos mänskligheten i allmänhet. Jag tycker om att laga mat. Jag kan byta däck på min bil om jag vill. Jag kan fickparkera en långtradare och jag kan virka. Och jag får ändå slåss varenda dag med mina egna förutfattade meningar om människor – vad de är och vad de borde göra. Och om jag kan se att jag styrs av förutfattade meningar då kan du också titta på dig själv, sluta tramsa omkring och reducera de här frågorna till futtigheter om vem som ska diska och fundera på om du verkligen är färdigutvecklad själv och om din dotter verkligen, utan tjafs och trams, har tillgång till hela arbetsmarknaden – och om din son har det!
#brittasägervadhontycker