Lång dag igår med bil till Luleå, flyg till och från Stockholm och bil hem igen. Smyger i säng och vaknar före klockan av den snarkande hunden i sängen.
Plockar upp tråden från gårdagens kvällsradio med eftersnacket av partiledardebatten. Irriterade mig – som vanligt – på att det pratas så mycket detaljer. %-satser hit och dit. Skatteinbetalningar som ökar eller minskar. Var är visionerna om det samhälle vi vill ha? Möjligheter. Mångfald. Jämlikhet. Jämställdhet. Framåtanda.
Åker till kontoret. Förklarar i korridorerna att jag INTE är irriterad på dem. Att det bara är en sån dag som man får be om ursäkt för. Innan.
Strax innan jag ska gå hem får jag av en händelse syn på ett inlägg där jag beskrivs som ”hon kan sälja sin mor till köttkvarnen om hon får jobba i förpackningen”. Ena dagen kallas jag för ”streber” och nästa ska jag alltså sälja min mor. Den som känner mig vet att varken det ena eller andra är sant. Och det vet ju jag också. Men just idag har jag fått nog. Nu får det fan (ursäkta franskan) räcka!
Går hem. Förbereder middagen. Byter till springkläder och ger mig ut. Springer på tid i tröskelfart. Andas hårt tills klockan ringer. Varvar ner. Går hem. Ler igen. Andas fräsch luft i stora andetag. Det känns bra igen. Ny energi!
Alldeles strax ska jag svara på ett inlägg på fejan. Man kan alltid hoppas på en bra dialog om vad de olika partierna vill. Mindre än 100 timmar kvar nu.