Jag funderar en hel del på hur man gör för att föra ett vettigt samtal om det politiska landskapet. Och få dig att sitta kvar på andra sidan bordet.
Och jag tänker att samhället har förändrats bra mycket, bara under min livstid. Vi reser mer. Det kostar inte 8 kr per minut att ringa till Amerika längre (det kanske det gör – vad vet jag – men vi skypar i stället…). Urbaniseringen tilltar. Då fanns i stort sett de goda – Amerika – och de onda – Ryssarna, och nationerna delade upp sig runt dem.
Förr var också klyftorna mellan människor större. Fyra yrkeskategorier som regerade och som fick människor att göra som de sa. Polisen, prästen, skolläraren och läkaren.
Och ställer jag enkelt mot komplext, ser jag två saker.
Det ena är en frustration över förändringen – en önskan om att allt var lite mer som då, då livet var enkelt. Och en anklagelse mot partierna att de är för lika varann. Och min undran blir om det inte är så att människor önskar att någon ska stå upp och säga: ”Allt blir bra om du röstar på mig. Lita på mig bara”.
För det andra jag ser är hur svårt det är att få prata ordentligt om vad som krävs, vad vi har framför oss, hur spelplanen ser ut. Både i kommunerna och i landet. I media snuttifieras diskussionen. Själv drar jag mig lite för att dra igång. Förstöra ett middagssamtal med en föreläsning om ”den större bilden”. Typ.
Är det så att vi bara delar upp oss mer och mer i två läger? Ena delen som ser och analyserar och vill prata. Och den andra som inte orkar. Och som blir mer och mer frustrerad.
Och den delen som inte orkar håller händerna för öronen och säger: ”ni tar ju inte debatten!”, ”det är ingen skillnad mellan moderater och socialdemokrater” och ”så här går det när ni inte begriper vad det är som folk vill säga och prata om, men ni tror att det bara handlar om invandrarfientlighet”.
Är jag på rätt väg? Eller helt fel?